Att få människor att bryta med en kriminell livsstil är en av de viktigaste uppgifterna för ett tryggare samhälle. Kriminalvården har en nyckelroll i det arbetet och nya redskap behövs. Liberalernas landsmöte antog nyligen förslag om skärpta regler för villkorlig frigivning och högre ambitioner för programverksamheten för att bryta våldsbeteende och missbruk. För fångar som verkligen är motiverade att bryta med en kriminell livsstil måste möjligheterna till utbildning och arbete utvecklas vidare.

Kriminalvårdens roll är dubbel. Varje människa har ett ansvar för sina gärningar och den som begått brott ska också avtjäna sitt straff. Men den dömde behöver också erbjudas möjligheter att komma tillbaka till en vanlig tillvaro utan kriminalitet. Ingen är född kriminell och ingen är heller dömd att förbli kriminell. En väl fungerande kriminalvård handlar om att stärka människans möjlighet att skapa ett laglydigt liv.

Mycket har blivit bättre i svensk kriminalvård. På många håll finns ett ambitiöst arbete för att erbjuda behandlingsprogram eller olika slags utbildningar, det finns ett utbyggt samarbete med civilsamhället. Antalet rymningar har minskat kraftigt på grund av förbättrad säkerhet. Men det finns också stora utmaningar.

Det behövs ett tydligare konsekvenstänkande i kriminalvården. I dag är huvudregeln att den dömde alltid friges villkorligt efter två tredjedelar av strafftiden. För att göra undantag krävs att den dömde missköter sig grovt, enligt uppgifter från Kriminalvården är det ytterst ovanligt att beslut fattas om undantag.

Villkorlig frigivning behövs som en brygga mellan fängelsetiden och en tillvaro i frihet. Men villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden ska inte vara en rättighet, utan något man förtjänar. Därför ska den så kallade tvåtredjedelsregeln om automatisk villkorlig frigivning avskaffas.

Trots steg i skärpande riktning är huvudregeln villkorlig frigivning efter två tredjedelar. Lagen är skriven så att villkorlig frigivning i princip är obligatorisk. Brottsbalken uttrycker detta som att villkorlig frigivning ska ske om det inte finns synnerliga skäl. På juristsvenska är detta en mycket sträng formulering. Om en intagen till exempel vägrar delta i behandlingsprogram mot narkotikamissbruk eller våldsbeteende är detta inte i sig skäl att neka villkorlig frigivning. Den proposition från 2005 som ligger bakom dagens regelverk talar om att det krävs att den intagne ”vägrar att delta i någon form av sysselsättning” under ”en stor del” av verkställighetstiden. En rymning ur fängelset sägs ”i vissa fall” vara tillräckligt för att synnerliga skäl ska föreligga.

Detta är inte hållbart. Naturligtvis är det inte praktiskt möjligt att tvinga någon att delta i ett behandlingsprogram, och det vore inte heller önskvärt. Men om den enskilde inte möts av någon som helst reaktion av att vägra bearbeta det destruktiva beteendemönster som har med den brottsliga gärningen att göra, så blir signalen från det allmänna alltför undfallande.