Samtidigt som jag i onsdags läste en rafflande roman av Alexander Söderberg slötittade jag på uppdrag gransknings reportage om Slottsholmen. Det mesta av vad som framkom i programmet, var väl känt sedan tidigare och inte speciellt uppseendeväckande. Att ”Ulvaeus satsning” i Västervik är välkommen tycker givetvis jag, liksom många andra i kommunen. Säkert är vi också många som tycker (trodde) att vårt före detta kommunalråd – nu oppositionsledare – Harald Hjalmarsson har gjort ett bra jobb med att få Ulvaeus och ALM Equitys projekt i hamn.

Dock framkom lite mer än vad som är okej av vad som pekar mot misstänkt vänskapskorruption. Den välvilliga inställningen raserades ytterligare när reportaget kom fram till frågan om varför Hjalmarsson strukit vissa meningar i offentlig e-post. ”Jag ville testa er” – ett uselt svar och inte ens i närheten av en rimlig sanning.

Nu har vi att se fram mot nästa program av kommungranskarna. Det om Mommehål där kommunen med Hjalmarsson i frontlinjen vill satsa många skattekronor på en utbyggnad av rullbanan. Inte för allmänhetens behov – då hade 1199 meter inte räckt – det hade krävts 1200 meter. Plus givetvis ytterligare ett antal tiotals miljoner kronor för andra nödvändiga investeringar – för att inte tala om de kommande driftskostnaderna De 1199 metrarna räcker dock bra för privatflyg Bromma-Västervik om ingen helikopter är tillgänglig eller tillräckligt.

Om allt detta kan man tycka både bra eller dåligt. Att med en meter sparad asfalt minska kostnaderna för en hyfsad flygstation med tiotals miljoner kan säkert anser vara fantastiskt smart. Att detta betyder att flyg till och från Västervik blir av noll och intet värde för andra än gäster med budget för privatflyg verkar däremot inte vara något problem.

Om allt detta kan och kommer säkert ytterligare spaltmetrar skrivas. Men än mer intressant är nog det faktum att trots beteendet så tycks Moderaterna i vår landsända likväl vilja ha Harald Hjalmarsson som andranamn på M:s vallista till Riksdagen. Och det här är vad som känns som den ultimata belöningen för ett oetiskt beteende – ett kollektivt obegåvat tänkande. Vilka sanningar döljs här? Kanske är det dags för ytterligare en granskning.

Spännande fortsättning – nja, jag tror inte det blir så och rekommenderar att i stället läsa de tre romanerna om Sophie Brinkmann, sjuksköterskan som utan eget förskyllande blir en oerhört slipad maffiaboss. Första boken i serien heter "Den andalusiske vännen" och författaren är som sagt Alexander Söderberg.