Debatt Det är inte märkligt att Västerviks kommun, likt andra kommuner, försöker sig på en serie kreativa lösningar för att förbättra integrationen. Den genomsnittliga nyanlände får sitt första jobb efter cirka 9 år. Och samarbetet mellan stat och kommun knakar i fogarna. Att man tar saken på allvar i kommunen är värdefullt. Men det är också värdefullt med lite sans i valet mellan olika satsningar.

En intresseförening i Loftahammar ville fånga upp några syriska familjer redan under asylprocessen. De ville erbjuda familjerna bostad och sökte pengar från kommunen för att bekosta detta. Kommunen beviljade medel för projektet. Beslutet överklagades och förvaltningsrätten meddelade i oktober att kommunen agerat fel, då de asylsökande redan hade bostad genom Migrationsverket och att kommunen agerat utanför sitt område.

Kommunalrådet Kronståhl försvarade projektet, även om han inte var förvånad av rättens utslag. Han påpekade att det inte är ovanligt att man som kommun går utanför sitt kärnområde (VT 10/10). Kronståhl har rätt både i att projektet var godhjärtat och att kommuner brukar gå utanför kärnuppdragen. Det innebär inte att de borde göra det. I synnerhet inte när man tassar in på andra myndigheters område.

Kommunens stora integrationsprojekt heter Nykompetens. En sammanställning efter det första året visade att mindre än en fjärdedel av deltagarna hade gått vidare till jobb eller studier. Fyra personer hade börjat studera och fyra kommit i jobb. Utbildning kan i liknande sammanhang betraktas som ett lyckat resultat, men inte när urvalet är människor med utbildning eller praktisk yrkesbakgrund, vilka borde stå relativt nära arbetsmarknaden utan ytterligare utbildningsinsatser.

Fyra personer i arbete är för all del fyra framgångar. För de individer och familjer det gäller är det skillnad mellan bidrag och jobb, mellan stagnation och utveckling, mellan ofrihet och frihet. Men kommunen satsar 1,7 miljoner i projektet. Blir resultatet liknande för projektets två följande år blir slutsumman för skattebetalarna drygt 140 000 kr per person som kommer i jobb.

Projektets grundanalys för deltagarna som kollektiv synes vara korrekt – det behövs kunskaper om svensk arbetsmarknad samt kontakter för att komma i jobb. Men tydligen räcker det inte till för att få ut individer med yrkeskompetens i jobb, mitt i en högkonjunktur med fullt blås. Individernas förutsättningar varierar. Och så länge trösklarna in i arbete är fortsatt höga finns inga universalmetoder att sätta in.

Det är en läxa till de lokalpolitiker som stolt förkunnat att arbetsförmedlingens pengar borde gå till kommunen. Eftersom de antas sköta arbetet så mycket bättre. En slutsats är kommunen bör hålla sig till kärnverksamheten. Till den hör utbildning i svenska för invandrare. Mycket tyder på att kommunen istället gör för lite på området. Det är ämnet för nästa ledare.