Debatt Välkommen till klubben, Anders Norell! Det här med att känna att ingen bryr sig, är du inte ensam om.

I maj i år var det exakt tio år sedan jag skickade in ett medborgarförslag, som kommunstyrelsen godkände och då skickade vidare uppdraget till Samhällsenheten på Västerviks kommun.

Mitt medborgarförslag handlade om att utveckla cykelbanor i centrala Västervik, för att enklare cykla mellan externhandeln och centrum, samt att förbättra den dåliga cykelbanan längs med Östersjövägen som är kraftigt skadad av trädrötter på många ställen. Inget av detta är gjort. Det går fortfarande inte att cykla en enkel och säker väg mellan centrum och externhandeln. Flera cykelbanor slutar tvärt och man är då rakt ute i körbanan eller ska gå på en smal trottoar.

I maj i år skickade jag därför ett brev till Samhällsenheten och frågade hur det går med mitt medborgarförslag, men det är ännu ingen som har svarat på det brevet.

Det här är bara ett exempel på många jag har om hur man som anställd inom kommunens verksamheter, även bolag, faktiskt inte bryr sig.

Jag kan ta ett annat exempel. För två år sedan avslutades projektet Lokal Överenskommelse, där jag var projektledare. Jag ska försöka fatta mig kort: Projekt som detta har pågått på flera orter i Sverige och finansieras av MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) , men bara om kommunen har skrivit på och godkänt att de kommer vara delaktiga i projektet. Syftet var att arbeta fram ett styrdokument om bättre samarbete mellan kommun och föreningsliv. Man ville fastställa ett dokument för kommunen att arbeta utefter då missnöjet bland föreningar var stort, eftersom man ansåg att kommunen inte lyssnade. Efter två år i projektet så avslutades det hösten 2015, utan att kommunen deltagit i den utsträckning som det var sagt, och utan att vi fått svar från ansvarig på kommun om det ens kommer att bli något styrdokument. Vi hade tagit fram ett färdigt dokument och bollat fram och tillbaka via mejl med kommunen, men det blev aldrig upptaget hos kommunstyrelsen för beslut. Man slutade helt enkelt att komma på möten och att svara på mejl och telefonsamtal. Vi fick lämna in projektet till MUCF med de orden att vi helt enkelt inte vet om projektet gav något resultat. Pinsamt, tyckte jag som projektledare, och mycket frustrerande.

Ännu ett projekt helt i onödan där mängder med ideella krafter kommit till möten och haft många bra förslag på hur man kan utveckla föreningslivet.

Så ja, Anders, jag känner igen din frustration och jag är nog inte ensam om det. Min önskan är att politiker ska fatta mer beslut och se till att saker blir gjorda. Vad hände med en plats för skateboard och bmx som jag blev lovad också för tio år sedan, och vid flera möten efter det. Pengar lades på studiebesök och utredningar. Mängder med medborgarförslag och underskrivna listor har gjorts under åren till detta, men inget händer. Självklart blir man ledsen och besviken, och till slut ger man upp och bryr sig inte.

Min sammanfattning är att kommunen släcker eldsjälar, tyvärr.