Valet är en folkomröstning om välfärden, sade Stefan Löfven. Partierna övertrumfar sedan varandra med vallöften om miljarder till kommunerna, både generella stöd och riktade. Säkert vällovligt och välbehövligt och inget tyder på att behoven kommer att minska framöver. Men, måste vi inte fundera lite över kommunernas förvaltning?

Vi har kommunalt självbestämmande, samtidigt kan man fråga sig: litar vi på kommunerna? Varför måste man annars föreslå riktade stöd? Är inte kommunerna förmögna att själva se var behoven finns? Vi har ett kommunalt utjämningssystem, vilket ska verka som en utjämnande faktor för att säkerställa jämlik välfärd i hela landet. Detta då staden tjänar på urbaniseringen, möjligen också motiverat på grund av den politiskt drivna centraliseringen.

Varför behövs i så fall de extra stöden? Är de kommunala skatteuttagen för små eller används skattepengar felaktigt? Fungerar inte det kommunala utjämningssystemet? Oavsett vilka svaren är, ska staten alltid kompensera för skevheter? Kanske ålägger staten kommunerna åtaganden som de anser måste kompenseras för? Är det i så fall rätt att vi ska leva under godtycklig bedömning från den goda gåvans givare? ”Varför behövs mer pengar?” är en mer relevant fråga än ”Hur mycket kan vi få?”.

Misskötta kommuner flyger under radarn i skydd av ivriga försvarare av den raserade folkhemstanken, som i sin ängslan över att ta itu med problem hellre skänker ännu ett stöd. Hur länge ska tillväxtprojekten få tränga undan behoven som finns i de kommunala kärnverksamheterna i skydd av ännu ett nationellt utspel om nya skolreformer? Hur mycket kan en minister kompensera för att kommunerna nedprioriterar kärnuppgifterna? Och ska de ens försöka? Vi ser allt för ofta kommunernas starke män försöka motverka urbaniseringstrenden med ständigt nya tillväxtprojekt, och skola vård och omsorg får stå tillbaka. Alltid med löften om oändligt med resurser senare, om vi bara litar på dem och deras nya frälsande projekt. Det är obegripligt varför nationella politiker slår varandra i huvudet och tar på sig ansvaret för välfärdsmisslyckanden, kompenserar för felprioriteringar i stället för att använda ”benchmarking”.

Visst finns behov, men det som inte fungerar av alla andra orsaker än resursbrist löses inte med mer pengar. Nu lovar den ene efter den andre fler skattemiljarder från staten, riktade och generella. I näringslivet brukar man säga att man kastar goda pengar efter dåliga, ständiga utspel om förändringar, omorganisationer, reformer kompenserar knappast för felprioriteringar och gränslösa åtaganden. Utan att ta tag i kärnfrågan kan vi bara vara säkra på en sak; att aptiten på nya sköna skattemiljarder i kompensation aldrig kommer sina om det inte kostar något att göra fel.

Sossarna vill att valet ska vara en folkomröstning om välfärden, jag tycker att valet borde vara en folkomröstning om prioriteringar, avgränsningar och effektiv användning av skattemedel, på alla nivåer.