Debatt Svar till Linda Fleetwood (V)

Det finns två utvecklingsspår inom framtidens sjukvård. Det ena är att flytta mindre avancerad sjukhusvård till hälsocentraler och hemsjukvård. Den andra är att koncentrera högspecialiserad vård till ett fåtal sjukhus i landet. Ett spår som decentraliserar och ett som centraliserar men med fokus på patienten. Under den senaste tiden har vi diskuterat om rätten till vård på nära håll och min åsikt är att vården alltid bör ske så nära patienten som möjligt.

När det gäller frågan kring den nivåstrukturerade cancervården i länet som Linda Fleetwood hänvisar till så måste man dock välja mellan närvård och patientsäker vård. Att nivåstrukturera vården kring cancer ökar chanserna till överlevnad och det är såklart vägledande i beslutet. Frågan är var gränsen för högspecialiserad vård går? Målet med den högspecialiserade vården likt den nära vården ska givetvis vara att öka kvaliteten och säkerheten för patienten. Diskussionerna kring detta ämne kretsar ofta kring kirurgi och cancervård.

Jag anser inte att man kan jämföra cancervård med vård av för unga människor som drabbats av svår psykisk ohälsa. När det gäller behandlingen av unga människor som drabbats av svår psykisk ohälsa tror jag på modellen med nära vård framför en nivåstrukturerad centraliserad vård. Närheten till familj, övrig släkt och vänner kan vara avgörande och dessutom skapa välbehövlig trygghet under den unga patientens behandling. Att under behandling befinna sig 15 mil från nära och kära skapar inte jämlika och rätt förutsättningar samt förhållanden för att hjälpa patienten att bli frisk. I dessa sjukdomsfall krävs dessutom oftast stor samordning mellan patientens hemkommun (skola och social omsorg) och landsting.

Vi har uppenbarligen inte samma syn på vikten av närheten till sina nära och kära när man är ung och mår psykiskt dåligt. Att då hänvisa till en omänsklig nivåstrukturering är känslokallt och byråkratiskt. Det hjälper inte en ung människa som drabbats av svår psykisk ohälsa 15 mil från nära och kära.