Insändare Att vara lärare idag kan vara väldigt hårt. Lärarkåren utför varje dag ett samhällsviktigt uppdrag, under dålig arbetsmiljö och till låg betalning.

Så har det inte alltid varit. För några decennier sedan var läraryrket ett yrke med hög status. Då hade vårt lands lärare mycket tid för undervisning till god betalning och dessutom bra med ledighet.

Idag tvingas våra lärare utföra mycket arbete obetalt på sin fritid, de ges lite tid för undervisningen och löneutvecklingen har halkat efter ordentligt. Detta har inte skett av en slump. Det är ett resultat av den politik som socialdemokratiska och borgerliga regeringar turats om att föra sedan 1990-talet.

Bara för att Västerviks lärarkår skall komma upp till lärarlönens rikssnitt fattades i juni 2017 cirka 17 miljoner kronor. Lärare tvingas idag delta i en lång rad andra aktiviteter som inte har med undervisningen att göra. Exempel på detta är möten, dokumentation och omdömen. Lärare tvingas också hantera en mängd sociala problem bland barn och elever som egentligen inte hör till skolans värld – utan hemmets.

I fikarummen på skolorna i vår kommun berättar hårt arbetande personal att det blir tuffare och tuffare och att många inte kommer orka länge till. Tre av fyra lärare överväger att byta yrke. Trots att skolan i Sverige står inför enorma rekryteringsbehov (70 000 lärare till 2019) avbryter många lärarstuderande sin utbildning.

Lärarkårens arbetsvillkor måste förbättras ordentligt. Detta är nödvändigt om vi skall kunna behålla erfarna lärare och rekrytera nya. Lönerna måste höjas ordentligt. Lärarens arbete skall kretsa kring undervisningen i klassrummet, inte meningslös dokumentation.

För att stärka upp lärare i arbetet med att hantera sociala problem från elevernas hem och fritid kan lärarkåren stärkas upp med socialpedagoger.

Då läraren är undervisningens centrum innebär varje satsning på lärarna en satsning på eleverna och hela skolan. Att inte satsa på skolan och istället låta den förfalla ytterliga är att beröva det svenska folket sin framtid.