Insändare En sen höstdag i början av 70-talet väntade min dåvarande hustru och jag vårt barn. Väntrummet var utrikeshallen vid Arlanda flygplats och vår lille son, som då var omkring ett år kom tillsammans med flera andra barn från ett afrikanskt land.

Sedan vi väl kom hem skulle han inlemmas i det svenska samhället; åldersbestämmas, förses med svenskt personnummer och så småningom bli svensk medborgare.

När småflickorna hos våra grannar såg att vi hade en barnvagn utanför porten, kom de upp för att titta på bebisen. Med stora ögon tittade dom ner i spjälsängen, tittade upp på oss, och sedan ner i sängen igen.

Sen kom frågan: ”Har ni ärvt han?”

Nu har det gått många år och ”bebisen” är nu en vuxen man. Han har skaffat sig en akademisk utbildning, är bosatt i Stockholms innerstad och har själv tre underbara barn som jag alltså är en stolt farfar till. Det jag mest av allt önskar mig är att min son och hans familj skall kunna fortsätta att utvecklas samt bidra till, och åtnjuta vårt fina välfärdssamhälle.

Därför är det min förhoppning att alla som bor i vårt land inser det värdefulla i mångfald och solidaritet och att vi kan befria oss från den rädsla som många tycks hysa för ”utrikes födda”. Jag har ingen anledning att vara rädd för ”främlingar” men jag är utomordentligt rädd för främlingsfientligheten som tyvärr tycks breda ut sig.