Insändare Jakob Hoffsten gör svepande uttalanden om vården vid Västerviks sjukhus med anledning av en temporär minskning av vårdplatserna. Verkligheten är att antalet platser vid de olika sjukhusen i länet är politiskt beslutade utifrån efterfrågan och kostnad. När det uppstår brist på sjuksköterskor för Västervik hyr man in personal. Så långt är Jacob och undertecknad överens.

När bemanningspersonalen kostar landstinget tre–fyra gånger så mycket som de fast anställda kostar blir det en stark fördyrning för landstinget. Denna extrakostnad finns inte i landstingets kassakista trots att Kalmar läns landsting har en välskött ekonomi. De verksamhetsansvariga ska se till att vården bedrivs enligt de politiska beslut som tagits av landtinget till en budgetram och när denna inte håller tvingas man förlänga sommarstängningen för att klara budget.

Nu har Campus på ett mycket förtjänstfullt sätt startat sjuksköterskeutbildning i Västervik tillsammans med Linneuniversitetet samt dessutom utökat denna sjuksköterskeutbildning på ett mycket bra sätt med många sökande till varje plats. Detta har lett till att ett tillskott av sjuksköterskor gör att verksamheten planerar öppning av fler sängplatser 1 februari 2017.

Vid möte med verksamhetsansvariga vid sjukhuset och övergripande för länets vård har vi i landstingsmajoriteten fått besked att vården håller den kvalitet som beslutats.

Du säger att personalen har dåliga arbetsförhållanden och dåliga löner. Vad grundar du detta på? Vid fråga till verksamhetsansvariga sker fortlöpande ett förbättringsarbete och lönen ligger i nivå med angränsande landsting eller till och med något högre.

Sjuksköterskor är dock felplacerade lönemässigt med tanke på ansvar och utbildningslängd men det är en fråga som Sveriges Kommuner och Landsting med jämna intervall förhandlar med Vårdförbundet om.

Eftersom undertecknad tidigare har arbetat som sjuksköterska och heltidsanställd facklig förtroendeman på 70-talet kan följande berättas: Sjuksköterskorna hade omröstning om ett avtalsbud från arbetsgivarna vid ett medlemsmöte och då framkom ett lönekrav på 40 procent men vi var ett fåtal kollegor, som stöttade detta bud. Anledningen till att budet förkastades av majoriteten var att man ansåg att man måste ta ansvar för samhället. Frågan diskuterades allmänt i massmedia och sannolikt hade vi fått allmänhetens stöd för detta löneskutt. Hade lönen höjts 40 procent hade samhället inte haft sjuksköterskebrist idag.