Insändare Vår stad är ovanlig. Vi har bara en enda stor infart. Infarten har nu ett trafikproblem. Det kan konstateras av alla som regelbundet måste passera. Handelns pågående expansion vid Ljungheden gör att flödena alltmer sammanfaller.

Redan den dramatiska branden 1959 väckte frågan om en södra infart. Tanken har alltså nära sextio år på nacken. Sedan dess har bilismen i landet ökat. Antalet personbilar per 100 invånare är nu 48, då 14. Även lastbilarna är fler, 633 000 mot 120 000 då. Hela industrin bygger idag på omfattande och pålitliga transporter. Behovet visas av att åkerinäringen nu skriker efter chaufförer. Svag infrastruktur är idag en konkurrensnackdel för både kommun och näringsliv. Därför är det högst rimligt att tro att tiden nu kommit för ett beslut.

Samtidigt hänger ju trafikflödena samman. Då är det även rimligt att det finns underlag som analyserar samspelet mellan en ren infartslösning och Västerviks mer interna trafikflöden. Nu och i framtiden. Två framtidsexempel. Fortsatt expansion på Norrlandet, med en ny förbindelse. Fortsatt bebyggelse på Skeppsbrokajen, med en då nödvändig flytt av centrums största parkering.

Många medborgare är starkt engagerade i trafikfrågan. Didring, Ewerlöf, Strömbäck och Sturesson redovisar i insändaren ”För en bättre trafiksituation i Västervik”, VT 21 augusti, flera kloka tankar från sitt inlämnade medborgarförslag. Även Westervikspartiet har tänkt till om infarten. Trots åsikten att kultur- och fritid är mer kärnverksamhet än infrastruktur, och jag anmäler där avvikande åsikt. Deras trafiklösning är att bygga om den nuvarande infarten till flerfilig väg. Värt att titta på, även om jämförelsen med Lidingö haltar betänkligt.

Före ett beslut behövs nu en skyndsam extern utredning av hela Västerviks trafiksituation, där även medborgarnas konkreta förslag ges en seriös bedömning. En ny infart handlar ju om betydande belopp. Samtidigt är det bra att kommunen nu har ekonomiskt utrymme för större framtida investeringar i infrastruktur. Kan infartsfrågan lösas billigare, så frigörs utrymme för den minst lika angelägna frågan, hur vi tar oss till och från Linköping.