Krönika Här i Helgerum byggdes en ny landsväg i slutet av 1960-talet. En betydligt rakare väg än den gamla. Anledningen var en ökad trafik när sommarstugorna i Äskestock byggdes.

Den gamla landsvägen gick på baksidan av slottet och nedanför huset där vi bor. Den slingrade sig fram, så som gamla vägar gör. Ändå hade den delvis dragits om på 1930-talet när vägen flyttades från vår gräsmatta till att i stället gå bakom och nedanför huset, som då var mangårdsbyggnad på Helgerums gård. Inte att förväxla med Helgerums slott som styckats av på 1920-talet.

Det går fortfarande att ana var landsvägen en gång gick över gräsmattan, om en tittar där den anslöt utanför tomten. Den gamla vägbanan är nu en körväg för arbetsmaskiner när så behövs.

Att vi i landskapet kan se spår av äldre vägar är ganska intressant, tycker jag. Det är inte bara arkivhandlingar om människor som ger oss pusselbitar av mikrohistoria utan också spåren i landskapet.

I helgen tog vi en promenad runt slottet, på den gamla landsvägen som numera är en privat väg. Där sommarstugorna ligger är den välanvänd och grusad men en del av den finns som en promenadstig nedanför Helgerums slott. Sedan det nu regnat har den grönskat igen efter sommarens torka och det är ganska svårt att tänka sig att den här gröna stigen så sent som för ungefär 50 år sedan var en allmän och välanvänd bilväg.

Men så var det faktiskt.

Rester efter den dåtida landsvägen finns kvar här i omgivningarna, mer eller mindre överväxt med gräs, groblad, maskrosor och sly. På sina ställen är den bevarad som vandringsled, på andra sträckor helt borta.

Den gamla landsvägen finns med på den äldsta kartan över Helgerum från 1691, men bara en mindre del. Sträckningen från slottet och bort mot det som nu är Äskestock har tillkommit på en karta från 1787.

Det finns fler äldre vägar här som går att hitta på de historiska kartorna. En bit bort på andra sidan den nuvarande landsvägen gick en gång en väg till ett torp som på 1800-talets karta hette Sjövik. Det mesta av denna väg är helt borta och överväxt men utmed ett gärde kan vi ännu se den gamla vägbanken med sin stenläggning.

Åt ett helt annat håll hittade vi förra året rester av en annan stenlagd vägbank, en väg som tar slut någonstans inne i djupa mörka granskogen. Vart gick den vägen? Varför byggdes den? Låg det ett torp där borta, innan granskogen fanns?

Varför bryr jag mig om det här? Jo, det säger något om det liv som levdes här förr. Hur man tog sig fram genom skogar och mellan berg, mellan torp och gårdar.

Barnen som bodde i torpen några kilometer in i skogen, hur kändes det för dem att gå till och från skolan här vintertid? Det har jag ofta undrat över. Jag vet vilka de var, för det kan jag läsa i husförhörslängderna. Vad de tänkte och kände kan jag inte veta, bara ana. Men att gå samma vägar för mig närmare dem som levde här för 100 och 200 år sedan.