Den unga i mig var ständigt uppkopplad och när jag slog mig ner i soffan efter jobbet var det ofta i sällskap av både laptop, mobiltelefon och tv. Detta samtidigt som jag försökte uppfostra mina barn till att ägna mindre tid bakom skärmarna. En omöjlig ekvation, förstås, vilket gjorde att även jag tvingades ta mig i kragen och koppla ner.

I stället började jag virka. Jag stängde av tv:n och återupptog mina högst begränsade kunskaper från högstadietiden i hur luftmaskor, fastmaskor och stolpar lät de mest osannolika kreationer växa fram. Osannolika till en början för att de var så fula. Men med tiden, och med hjälp av virkböcker och youtube-klipp, lärde jag mig behärska hantverket allt bättre. Från att ha börjat med det allra enklaste, mössor, gav jag mig på små virkade djur – amigurimis. Därefter följde sjalar, halsdukar och filtar. Och till och med något enstaka större plagg. Så småningom ville jag utmana mig ännu mer och lät virknålen få sällskap av stickor.

Hälsoeffekten av min nya hobby blev påtaglig. Efter en stressig dag på jobbet, med efterföljande maratonlopp av barnhämtning, matlagning och aktiviteter, var det bara att sjunka ner i soffan, sticka eller virka en stund, och lugnet infann sig nästan genast. Oavsett hur mycket hjärtat dunkade och huvudet susade så sjönk nästan alltid pulsen, och andetagen blev lugnare när jag hade suttit en stund. En enorm skillnad jämfört med att titta på tv samtidigt som jag facebookade på datorn och skickade sms på mobilen.

Men säg det lugn som varar för evigt. I takt med att min fingerfärdighet ökade, blev det också lättare att göra annat samtidigt. Det började med att jag åter tog sällskap av mobil eller surfplatta, för att kolla mönster eller instruktionsvideor. Därefter upptäckte jag att det gick alldeles utmärkt att titta på film på tv:n samtidigt som jag stickade eller virkade, så länge inte mönstret var för avancerat. (Att resten av familjen började se mig som lätt förvirrad när det gällde att hänga med i handlingen, är en helt annan femma). Det gick också att spela längre pågående mobilspel, som Wordfeud och Risk, samtidigt som jag tittade på film. Och stickade, eller virkade.

Till slut var min hjärna åter ett virrvarr av olika uppgifter, och det där lugnet som jag till en början njöt av när jag satt med mitt handarbete, var som bortblåst.

Kanske är det lite så med det mesta. Både privat och på jobbet. Att ju mer säker man blir på en uppgift, desto fler extrauppgifter kommer till. På eget initiativ, eller för att chefen märker att man klarar av uppgifterna snabbare utan att tappa i kvalitet. I en tid när mindfulness hyllas och fokus på en uppgift i taget tagit över tjusningen med multitasking, blir det skevt. Multitasking blir monotasking, som när detta blir framgångsrikt åter leder till multitasking. Och ökad stress. Kanske är det inte så för alla, men för fler än mig, skulle jag tro.

Det är en verklighet som sticker. Eller i mitt fall, en avig virklighet.