Så här låter det numera i vårt kök: ”Hej på dig du. Har du börjar dofta honung än? Ja, tamigtusan, det har du! Är du lite bubblig och fin? Nä men, titta vad fint du har svällt! Nu ska jag mata dig ännu mer!”

Den som är en aning perverst lagd skulle kunna tro att Gubben har blivit en feeder. En feeder har en sexuell böjelse som går ut på att han vill se sin partner så voluminös som möjligt, njuter av att mata sin kvinna och vill se henne växa. Det kanske finns kvinnliga feeders också, men jag har aldrig hört talas om det.

Nu är Gubben ingen feeder (hoppas jag!) och själv har jag aldrig behövt matas. Jag äter så bra av mig själv.

Likväl har något rubbat lugnet där hemma.

Jag anade oråd när jag en morgon i mellandagarna klev in i badrummet och möttes av en rent tropisk hetta. Varmt som i helvetet. Både handdukstorken och golvvärmen var satta på max, spegeln var immig efter Gubbens morgondusch och luftfuktigheten i nivå med regnskogens. Ingen bra start för en klimakteriekärring som jag.

Jag sänkte tempen och därmed också Gubbens humör: ”Vad har du gjort?! Du kan ju inte bara sänka värmen fattar du väl. Då kan den ju dö!”

Den han honungspratar med och berömmer för sin ”bubblighet” är inte mig – utan en surdeg.

Allt är mitt fel. Jag gav honom boken ”Bröd, bröd, bröd” av Martin Johansson i julklapp.

Gubben håller på att trappa ned jobbandet och då måste ju nya saker adderas till vardagen, så att man inte bara dricker gin och tonic hela dagarna. Därför bestämde han sig för en tid sedan för att börja baka.

Varje helgmorgon vaknar jag till förföriska dofter. Det är sommarbaguetter och rågbröd och brytbröd och tortillas och bondbröd och vardagsbröd och festbröd och valnötsbröd och fruktfrallor i all evighet. Ugnen går för jämnan och snart är det ingen mening att alls stänga av den.

När jag hinner slänger jag ned en näve hackade nötter och frön i degen. Själv gillar Gubben egentligen simpelt vitt bröd mest, det är därför jag misstänker att bakvurmen mer riktar sig till mig. Jag älskar bröd, i synnerhet surdegsbröd, men hade väl kanske inte förutspått att omvårdnaden av en surdeg skulle likna den av ett lindebarn.

Surdegen i glasburken styr våra liv. En riktigt pigg och stark surdeg kräver sin man. Den ska hållas på gott humör och matas ofta, annars får man inte till någon bra jäsning när det är dags att ta en bit av den och förädla till bröd.

Detta betyder att man inte kan gå över till grannen och spela kort när som helst, eller åka på bio, bara sådär. Dagar, veckor, klockslag – allt har förlorat sin roll i denna helt nya livscykel. Alla aktiviteter måste passas in i surdegsschemat.

Gubben tycker att vi ska äta hans egenbakade bröd till snart sagt alla måltider. Därför räknar han bakåt. ”Vi vill förmodligen äta soppan runt 18, degen till brödet vi ska ha till soppan behöver optimalt jäsa i tolv timmar, det betyder att den ska sättas . . .”

Ibland äter vi fast vi inte är hungriga, men för att brödet är klart. En morgon fann jag en köksbänk full av nybakade baguetter och en knådande Gubbe vid bänken mitt emot.

– Vad gör du?

– Bakar ser du väl.

– Hela bänken är ju full av bröd.

– Ja ja, det där är det vanliga brödet, men nu är det SURDEGEN jag bakar ut.

Hur ska detta sura drama sluta? Finns det någon avprogrammeringskurs att ta till?

Så lämnar du din surdeg. Ropen skalla – köpebröd åt alla! Ingen surdeg på våra gator!