Det var en så uppenbart antisemitisk kommentar att jag inte visste var jag skulle börja. Svenska judar kan väl inte hållas ansvariga för den politik som Israels regering för? Enligt den logiken borde man i så fall hålla alla turkar ansvariga för Erdogans politik? Hade det undgått honom att det finns en stark politisk opposition mot Israels politik, både bland judar i Israel och ute i världen?

Men det värsta var kommentarens ogenerade rasism, det var inte några judar som stöttade den här politiken, utan ALLA. Att tillskriva en hel folkgrupp vissa egenskaper eller åsikter är rasismens kärna. Och så orden ”har sig själva att skylla”. Med de orden på läpparna har människor organiserat lynchningar och folkmord i alla tider.

Jag borde ha sett det komma. Bland samhällsengagerade svenskar med hjärtat till vänster är det en självklarhet att brännmärka alla former av rasism. Det gäller även antisemitism – på 1930-talet. Men att stötta svenska judar i dag tar emot. Det starka engagemanget för palestinierna gör att många inte kan hålla två bollar i luften samtidigt och framföra (mycket berättigad) kritik mot Israels politik samtidigt som man tar tydligt avstånd från antisemitism. I stället präglas kritiken ofta av diffusa föreställningar om judar som ett slutet, enigt folk med maktanspråk. Det sägs sällan rakt ut men blir tydligt ändå. Det är judarnas fel. Alla judars fel.

Men judarna i Sverige har större problem än så. Journalisten Niklas Orrenius berättade nyligen i Dagens Nyheter om hur svenska judar är allt mer trängda mellan nazistiskt färgade högerextrema och invandrare från arabvärlden som vuxit upp med ett helt normaliserat judehat. I Malmö möts judar av en aggressiv antisemitism, inte minst på stadens skolor. De har bott i staden i generationer men nu, 2017, tvingas många att dölja sin tillhörighet för att slippa misstänksamhet och trakasserier.

Fördomar och ren rasism finns överallt i Sverige, riktad mot romer, muslimer, samer och många fler. I vissa invandrargrupper odlas en fördomsfull bild av svenskar. Många säger att rasismen har ökat i Sverige, men det behöver inte betyda att fler svenskar är rasister. Däremot är de som bär på rasistiska föreställningar mera öppna med det i dag än tidigare.

Över hela världen arbetar människor mot rasism. De vet att rasistiska föreställningar ofta vilar på ett sluttande plan. Det som börjar som fördomsfulla kommentarer kan i oroliga och föränderliga tider lätt glida vidare: De är inte som vi! De förstör vårt land, de ska ut! Det är dags att göra något åt dem! Det sista och avgörande steget är avhumanisering: De är råttor, inte människor!

När man har kommit dit kan allt hända. Srebrenica, Rwanda, det skulle ju inte ske igen. Men nu flyr rohingyer från Burma i hundratusental och vittnar om en fasansfull etnisk rensning. Rasismen har återigen skapat en humanitär katastrof.

Johan Sievers är frilansjournalist på Redakta i Linköping och var tidigare reporter på Corren. Han nås på johan.sievers@ostgotamedia.se