– PAPPA! NÄR KOMMER TOMTEN!?

Min 4-åriga son står på en stol och skriker det rakt ut i luften. Klockan är 06:20, dagen innan julafton. Frun kutar runt för fullt och plockar med allt möjligt. Jag har försökt att hänga med. Men jag hänger inte med.

Vanligtvis är vi en förhållandevis jämställd liten familj. Jag brukar inte fly från ansvar för hemsysslor. Men just nu är det väldigt viktigt att det blir som frun vill. Julen är väldigt viktig för henne, och jag har försökt att underlätta på olika sätt, men det funkar inte. Hon får styra och ställa inför julfesten då släkten kommer hit. Jag tar hand om barnen. Det blir mitt enda ansvarsområde enligt vår planlagda ansvarsfördelning.

Artikelbild

| Traditionellt. Det gamla traditionella julfirandet fick stor plats på Robbjens julmarknad.

Herregud. Sonen har fått på sig en stövel, en gymnastiksko, en balettkjol och någon slags spindelmannamask.

– Hallå, tomten, pappa, när kommer han?

– I morgon lille vän, svarar jag lugnt och tar ett djupt andetag.

Dottern kommer ner från övervåningen. Hennes hälar slår hårt mot trappstegen och hennes milda stämma har förvandlats till något som låter mer som ett hungrigt rovdjur:

Artikelbild

– PAPPA! MAMMA! JAG TÄNKER INTE HA NÅGRA STRUMPOR IDAG! ALDRIG!

Ok. Lugn nu. Andas …

Hon sätter sig framför tv:n med tårar i ögonen. Strumpor är det värsta hon vet. De knölar sig, tydligen.

I morgon. På julafton. Kommer morgonen vara ungefär likadan. Frun kommer kuta runt och jag kommer inte veta varför. Ungarna blir mitt ansvar och de kommer som senast att vakna 06:00. Syskonbråken kommer avlösa varandra. Åtminstone fram till jullunchen.

Innan jag fick barn var jag inte särskilt förtjust i julen. Jag ville fly. Nu ser jag det som att det är barnens tid. Att se deras förväntan, lyckan, glädjen, energin och tindrande ögon framför kvällsbrasan gör mig lycklig. Klyschigt, jag vet. Det kommer med åren. Och hur mycket bråk det än är, så vet jag också att det blir lugnare framåt kvällen. När maten är uppäten, när pratet tystnat, när hunden och katten krupit till kojs och alla liksom sjunker ner i soffan tillsammans … då uppstår en tidsrymd utan tid, en vakuumbubbla i en annan dimension, en slags evighet av lugn. Och där någonstans, i våra stilla andetag, ser jag min fru i ögonen för första gången sedan igår …

Kära läsare. Vad ni än gör, vad ni än har gjort, vilka ni än är, låt mig önska er en riktigt god jul och ett gott nytt år.

Ta hand om er.

Vi hörs.

Chefredaktör & nyhetschef