Krönika Vi kör mot Finspång.

Det är dags för deras första prideparad.

Framför oss ligger en stor vit bil.

Artikelbild

Bakom oss ligger en till.

Jag ser den blågula loggan

och det blåa ljuset på taket.

Men det lyser inte nu

och jag ber en bön för att det ska förbli så.

Jag ber en bön för att polisbilarna

ska kunna åka nån annanstans

nästa gång,

än där människor möts för att manifestera

kärlek och rättigheter.

Jag ber en bön för att rädslan

att bli nedslagen

förföljd

fråntagen sina rättigheter

ska bli obefogad.

Jag ber en bön

för att vi ska slippa argumentera

om att symboler för människors lika värde

inte är politik.

Jag ber en bön för att politik ska få vara

diskussioner om hur resurser kan fördelas,

för att skapa trygghet och hälsa.

Jag ber en bön för att samtalen

ska handla om oss alla som faktiskt är här,

och inte bara om dom som några tänker borde vara här,

om världen hade sett helt annorlunda ut.

För den gör inte det,

världen ser ut så här.

Världen är trasig lite här och var.

Att där just jag föddes råkade vara

på en fläck som just då var ganska hel,

det är knappast min förtjänst,

det ger mig knappast mer rättighet än någon annan.

Kanske ger det mig

snarare färre rättigheter, förresten

och fler skyldigheter,

att ge vidare den gåva jag fått,

att visa medmänsklighet,

tills världen ser helt annorlunda ut

och vi kan fortsätta visa medmänsklighet,

utan att tänka på att det är det vi gör.