Krönika Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag skrev här senast. Då var jag på väg till Lissabon för att, sent omsider, lära mig min pappas modersmål.

Nu har jag varit tillbaka på jobbet lika länge som jag var i Portugal och minnena från veckorna där har börjat blekna något.

Något som däremot inte har bleknat är känslan av stolthet över att till slut ha tagit tag i de språkdrömmar som tidigare fått stå tillbaka för annat. Känslan av mod över att som medelålders ta tjänstledigt, dra iväg från familjen för att flytta in på korridor, bo med ungdomar som skulle kunna vara mina barn och sätta mig på skolbänken i ett främmande land. De erfarenheterna har varit precis lika nyttiga som att lära sig ett nytt språk.

Inte för att jag pratar flytande portugisiska efter bara tre veckor, förstås. Det är ett betydligt svårare språk än så. Men nu är grunden lagd för att spinna vidare och förhoppningsvis kan jag vid nästa vistelse klara mer än att beställa femtielva olika kaffesorter eller beskriva min familj därhemma i Sverige.

Det där med kaffet visade sig dock bli en viktig del av anpassningen. Visserligen finns det gott om kaffealternativ även på de svenska kaféerna. Men här ägnade vi en hel lektionstimme åt att lära oss den livsviktiga skillnaden mellan olika kaffesorter i ett land där de allra flesta häller i sig kolsvart kaffe i små koppar – uma bica – morgon, middag och kväll. En kunskap som jag hade stor nytta av både på restauranger, finare kaféer och snabbmatskedjor.

Att plugga språk på äldre dar skiljer sig enormt från att göra det under en relativt obruten studietid. Även om jag hade lätt för språkinlärning på gymnasiet så är det annorlunda nu. En slags tröghet i sinnet har infunnit sig och jag har full förståelse för lärarens frustration när han gång på gång tvingades rätta mitt felaktiga uttal av samma ord.

Samtidigt tänker jag att det jag väl lärt mig, faktiskt sitter där det sitter. Jag hoppas i alla fall det. Om inte annat kanske jag kan roa fler än mina kurskamrater med att gång på gång misslyckas med det nasala uttalet när jag ska böja verbet ha, ter, i tredje person plural.

En annan spaning jag gjorde, var det där med vad man får med sig från hemmet. Och om det finns en anledning till att man kallar sitt språk modersmål och inte blandar in pappan i begreppet. Påtagligt många av de studenter jag träffade hade, liksom jag, pappor från portugisisktalande länder. Men nästan inga med mammor därifrån verkade känna något behov av att lära sig språket som vuxna.

Själv har jag alltid förklarat mina bristande kunskaper i portugisiska med att mina föräldrar skilde sig tidigt och att jag inte växte upp med min pappa. Nu såg jag flera exempel även på motsatsen.

Jag hoppas verkligen att detta handlar om generation och inte om genus. För om det bara är mammor som sätter ribban för sina barns språkinlärning är det definitivt en trend som vi i jämställdhetens namn bör se över.