Ja, jag är en väldigt digital människa. Har min kalender i mobilen, där plingen påminner mig om viktiga möten och andra saker. Jag kan inte längre några telefonnummer utantill. Jag betalar allt med kort och fungerar inte det så åker mobilen fram och jag swishar i stället över pengarna sekundsnabbt. Jag använder appar för det mesta från kaffeköpande till resor.

Att leva så här har blivit så naturligt för mig att jag knappt har reflekterat över hur det skulle vara om man tvingades gå tillbaka till det gamla sättet. Då man såg till att ha kontanter redo, hade sina vänners telefonnummer inskrivna i en fysisk telefonbok och i förväg bestämde plats för ett möte – där man sedan dök upp den tid man hade bestämt.

Ändå har jag alltid tänkt att det förstås är fullt möjligt att leva precis som förr, om man bara vill.

Ända till förra helgen.

Jag skulle åka till Växjö på ett möte och blev upphämtad med bil i Västervik. Vid kaffestoppet i Målilla kunde jag inte hitta mitt betalkort. Inte heller mobilfodralet där kortet oftast ligger, och alltså inte heller mobilen. Handväskan låg kvar hemma i hallen.

Naturligtvis kunde kaffefrågan lösas ändå, med hjälp av min skjuts. Men resten av helgen skulle bli svår, insåg jag. Det var jag som skulle betala hotellnotan för hela sällskapet, och jag skulle även ta mig hem med kollektiva färdmedel – som numera enbart accepterar betalning via kort eller app.

Med hjälp av maken, som hittat min mobil hemma, kunde pengar swishas över till min skjuts, som kunde ta ut kontanter åt mig. Betalningen på hotellet löstes även den med hjälp av swish. På restaurangen drog jag fram mina sedlar för att betala – men fick veta att just den restaurangen inte tog emot kontanter. Även där blev jag beroende av att en annan person kunde betala åt mig.

Dagen därpå hade jag stämt träff med en väninna. Vi hade inte bestämt detaljerna i förväg utan sagt att vi skulle höras när jag var på plats. Tack vare att hotellet hade en gästdator där jag kunde logga in på Facebook, kunde jag skicka henne ett meddelande och be henne hämta upp mig på en viss plats vid en viss tid.

Nu gällde det bara att passa tiden också. Jag hade ju varken klocka eller väckarklocka eftersom dessa finns i min mobil. Turligt nog fanns en smart-tv med alarmfunktion på hotellrummet.

Hemresan då? Jag hade förstås kunnat lösa även den genom att få någon att köpa biljett åt mig digitalt. I stället tog jag omvägen via Jönköping, dit jag kunde få skjuts. Sonen spelade match där och som en trevlig kompensation för den långa omvägen fick jag möjlighet att se sista perioden. Och lifta med spelarbussen tillbaka till Västerviik.

Sett i backspegeln klarade jag ju trots allt helgen. Men till priset av att vara helt beroende av andra människors hjälp och goda vilja.

Upplevelsen har gett mig en helt annan förståelse för de (oftast) äldre personer som inte helt har anammat nymodigheterna. Den har också lärt mig både hur sårbara vi är när tekniken fallerar och hur beroende vi är av samarbete människor emellan.

Ni kan lita på att jag aldrig mer kommer att glömma handväskan!