Efter en krönika om människors beteende på Facebook blev jag kontaktad av en psykolog. I sitt arbete ser han farorna med att utan djupare reflektion gilla människors inlägg på exempelvis Facebook och menar att vi som betraktare har ett ansvar.

– Människor fungerar så att om vårt beteende uppmuntras tenderar vi att fortsätta med det. När vi gillar dysfunktionella handlingar kan det få en snöbollseffekt och faktiskt förvärra ett problematiskt beteende.

Det gäller på sociala medier såväl som i vanliga vardagslivet. Det gäller Facebooks gilla-knapp såväl som bokstavliga ryggdunkningar och verbala tillrop.

Det finns olika skäl till att vi slentriangillar ett inlägg, menar psykologen: Jag vill göra någon glad. Jag gillar verkligen inlägget. Det känns bra för mig själv. Jag har varit en god människa och får ett dopaminpåslag, vilket i sig gör att jag blir mer benägen att fortsätta gilla saker. Om jag gillar får jag gillanden tillbaka senare, vilket gör att jag själv blir sedd och får bekräftelse. Steg ett är att reflektera över VARFÖR jag gillar något, är det av själviska anledningar eller för att göra gott. Om det senare – gör det verkligen gott på sikt?

– Oavsett vårt syfte med att gilla skapar vi drivkrafter hos mottagaren. Ibland går det så långt att människor gör saker BARA för att sedan kunna dela det i sociala medier. Det är samma dysfunktionella beteende som gör att människor söker till Paradise hotel. Man söker maximal uppskattning utifrån ytlighet.

Gillamarkeringarna är verkligt farliga när det handlar om rena sjukdomstillstånd, som när någon med ätstörningar berättar om en extrem viktnedgång på väldigt kort tid. Eller när någon ideligen rapporterar om sin träning och hälsosamma livsstil, som i själva verket övergått till ortorexi, en livsfarlig fixering vid den egna kroppen.

– När människor med de här problemen ryggdunkas för sina ”segrar” förstärks sjukdomen. Det finns dock anledning att se upp inte bara vid misstänkt sjukdom, utan även vid andra och mer allmänna dysfunktionella beteenden.

Det kan vara kollegan som idiotstressar, hela tiden befinner sig på gränsen till sammanbrott och som sedan lägger upp en bild på familjen i Thailand och får kommentarer av typen: ”Det är du och familjen verkligen värda, som du har slitit!”.

Det kan vara offerkoftan som ständigt tycker synd om sig själv och tycker sig vara orättvist behandlad, istället för att ta kommandot över sitt liv. ”Usch vad jobbigt för dig. Styrkekram!”

Det kan vara den bekräftelsetörstande föräldern som, utan ett uns av perspektiv, utnämner sig till världens sämsta eftersom hon glömde packa dotterns gymnastikpåse. ”Neeej, du är världens bästa mamma ju och har världens finaste dotter!”

– Personligen skulle jag inte gilla något av ovanstående, även om det tär lite på relationen. Ett gilla kan hjälpa personen i stunden, men varför ska jag ryggdunka ett beteende som inte är hållbart i längden? Ett beteende som människan mår dåligt av.

Vi är sociala varelser, vi vill knyta vänskapsband, vi vill gott.

– Men när intentionen (”se på mig, jag gillar ditt inlägg och är en god människa!”) blir viktigare än det faktiska utfallet, landar vi i en superegoism. Så snälla, tänk till innan du slentriangillar nästa gång.