Kära läsare, just i dag fyller jag femtio krönikor. Dessvärre kan jag inte ta emot stadens nycklar eller folkets jubel då jag för närvarande befinner mig på Fuerteventura på en efterlängtad och, på många sätt, välbehövlig semester.

Sedan september 2013 har jag alltså avhandlat, biktat och larvat mig. Jag hade faktiskt inte ens i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att det skulle bli så många krönikor. Sanningen att säga så har jag, varenda gång en ny text skickas in för publicering, spänt väntat på att någon från högre ort ska säga ifrån och på så sätt avbryta den modesta envägskommunikation jag har med er en gång i månaden. Jag trivs nämligen med den här sortens enkelriktade kommunikation. Inte för att jag inte tar ansvar för det jag skriver utan de facto att det känns bra att häva ur sig för att sedan kunna släppa det.

Från början hade jag ingen som helst aning om vad jag skulle skriva om. I vardagen har jag alltid haft väldigt svårt att hålla mig till ett enda ämne; jag kryssar hela tiden mellan diskussionerna och pratar om det som faller mig in. Så att hålla sig till ett enda ämne var så klart helt och hållet uteslutet. Så varför inte beskriva olika vardagshändelser och sinnesstämningar som jag upplever dem? Jag vill gärna likna det vid när jag producerar musik; jag skapar den sortens musik jag själv skulle vilja köpa och lyssna vidare på. På samma sätt skriver jag om sådant jag själv skulle vilja läsa en gråblek lördagsförmiddag över en rykande kopp java och ostfralla. Jag är faktiskt genuint nyfiken på huruvida någon mer sorterar sin bok- och filmsamling i genreordning precis som jag gör och jag formligen älskar att lyssna på historier från någons vardagsäventyr, barndom eller tonår.

På tal om tonår; när jag var sjutton år ville jag väldigt gärna bli journalist (helst utrikeskorrespondent) men vi kan nog slå fast att de här krönikorna förmodligen är så nära journalistyrket jag kommer. Vi kan dessutom vara överens om att det är bäst så; jag är på tok för bekväm för att bli en skicklig journalist och det räcker med att lyssna på dem som utövar yrket på riktigt för att jag ska vara nöjd.

Jag har faktiskt en dröm om att, när jag skrivit ytterligare femtio krönikor, ge ut allting i bokform. Väldigt analogt, kvasivetenskapligt och, skrämmande ofta, våldsamt pretentiöst. Kort sagt; väldigt mycket Andreas. Finansieringen har jag givetvis tänkt över men jag har ännu inte kommit fram till någon vettig lösning. Så kallad crowdfunding ligger förvisso rätt i tiden men jag vet inte om det känns riktigt okej; så himla superjätteviktig är jag inte. Nåja, på det hela taget känns projektet spännande men vi får se hur det utvecklar sig. Jag vet i alla fall att jag kommer att försöka genomföra det men om det sedan blir verklighet återstår att se. Uppslag för krönikor finns det givetvis gott om; det är ett ymnighetshorn att ösa ur och det räcker faktiskt med att bara ta en promenad i stan för att få mängder av stoff för femtio krönikor till.

Minst.