Mördarsniglarna förde oss samman. Jag skrev en krönika om de förhatliga krypen en bit in på 2000-talet. Torsten ”Gammeldansken” Nielsen mejlade och påstod att vi med lite tålamod nog skulle kunna lära oss att tillaga dem. Matlagning var hans stora passion, vällagad mat hans signum.

Det blev början på en mångårig mejlväxling och starten på en varm vänskap.

Han kommenterade ofta mina krönikor, men inte alltid med hurrarop. Ibland var han vänligt tillrättavisande också, som när jag kallade livet efter 50 för ”döhalvan”. Fel, livet mellan 50 och 75 heter nöjeskvarten, upplyste han mig. Nu finns tid att njuta!

Han var änkling och Birgitta änka, båda med liv kantade av svår sjukdom, när deras vägar korsades för 15 år sedan. Deras gemensamma livsdevis blev att göra varje dag till en liten fest. Att njuta av livet och varandra. Att ta vara på nuet. Att känna förnöjsamhet över det man har. För vad hjälper det att klaga?

Trots en sjukdomshistoria som började med en hjärtinfarkt 1989, och följdes av flera, höll Torsten fast vid den devisen in i det sista. Det var inte bara tomma ord.

Var fick han sin livsinställning ifrån? Den där att alltid fokusera på det positiva.

Född i Danmark flyttade han med familjen till Buenos Aires som 11-åring och blev först med att lära sig spanska för att ombesörja familjens inköp. Första jobbet var som grönsakshandlare.

Som 20-åring drog han till havs i tio år, som matros, fartygselektriker och slutligen som fartygsmaskinist. Han levde med aboriginer i Australien, forslade 900 avelskor mellan Australien och Sydamerika för att förbättra avelsstammen där.

Eftersom han var den enda som förstod den spansktalande veterinären ombord var han med och förlöste drygt 30 kalvar under resans gång.

Han assimilerade sig vart han kom, skaffade vänner och höll kontakten, språkvirtuos som han var. Hans första 25 år resulterade i tre böcker, skrivna ur minnet.

Torsten månade om många. Han var generös, varm, kreativ och egensinnig. De sista åren fick närmsta grannarna dagisbarnen hemsnickrade leksaker, dinosaurieägg till påsk, käpphästar, en smörjbrygga till trehjulingarna och sagor om Kapten Ossian Loongfoot, en snäll sjörövare.

Våren 2017 fick Torsten ännu en infarkt och hölls nedsövd i åtta dygn. Efteråt bjöd han mig och Gubben på ännu en fest, för att fira livet, med en Amarone och hans egenrökta, ljuvliga lax.

Sista halvåret kunde han knappt gå. Han var andfådd, yr och mycket trött. Utflykter var inte att tänka på. Men så fort 78-åringen hörde att jag och Gubben skulle någonstans kom han med tips på vad vi borde se, trevliga krogar att besöka, och med de sedvanliga uppmaningarna: ”Njut nu för tusan av livet och varandra! Man vet aldrig vilken dag som är ens sista.”

Sov gott, kära sjöbuse. Sov gott och tack för att du varit ett så fint föredöme.

Det snörper i halsen nu, men så hör jag din glada, danskklingande röst eka i huvudet:

”Seså, Carissima, upp med nosen! Livet är till för att levas, ända till slutet. Ta ut svängarna nu – och gör det för mig också!”