Marinens nya ledningssystem köps av ett israeliskt företag och inte som tidigare av Saab. Detta avslöjades nyligen av Dagens Industri (4/9). Det är ett oväntat drag av Försvarets Materielverk som reser en rad frågor kring svensk försvarsindustri, inklusive dess exportmöjligheter.

Det är ett nytt system för Marinens operativa och taktiska stridsledning som har upphandlats. Det sammanställer data från alla sensorer och producerar en övergripande och samlad bild av till exempel läget i Östersjön. Givetvis ska Marinen ha ett så bra system som krävs för uppgiften och om israeliska Elbit systems tillhandahåller det så är det förstås gott och väl.

Men frågan måste ställas varför Marinen inte som tidigare direktupphandlat systemet från Saab. Fördelarna med att ha ett svenskt ledningssystem är tämligen uppenbara. Det är väldigt känsliga uppgifter som hanteras av systemet. En källa förklarar för DI: ”Det är i grunden hela Marinens lägesbild, det är kärnan i den taktiska och operationella ledningen för Marinen. Hela hotbildsbiblioteket ligger i det här systemet.”

Svenska myndigheter, särskilt de som försvarar riket från yttre hot, bör ha lärt sig något av skandalen på Transportstyrelsen. Fördelarna med att behålla kontrollen över känsliga system och uppgifter i riket är påtagliga. Om Saab inte längre kan producera ledningssystem av erforderlig kvalitet är det i så fall en nationell angelägenhet vilket bör engagera regeringen snarast. Det är förstås möjligt att det bara rör sig om en överdriven nitiskhet i att tvinga fram marknadsmekanismer där de inte nödvändigtvis hör hemma. Det vore inte första gången.

Att detta steg tas under den rödgröna regeringen bidrar med ytterligare en dimension. Såväl försvarsminister Peter Hultqvist (S) som utrikesminister Margot Wallström (S) har starka band till Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas. Det lär knorras en del på flera departement.

En annan viktig poäng i sammanhanget rör den svenska försvarsindustrins exportmöjligheter. Saab får nämligen inte exportera till Israel men staten gör utan vidare strategiska inköp därifrån. Det visar tydligt på dubbelmoralen i den svenska lagstiftningen. Om svenska staten nu anser det omoraliskt att sälja krigsmateriel till ett land, hur undermålig en sådan analys än må vara, bör det vara lika omoraliskt att köpa sådana varor och tjänster därifrån. Handel är inte en enkelriktad gata utan fungerar i båda riktningarna.

Svensk försvarsindustri är viktig för Sverige. Teknisk spjutspetskompetens, nära samarbete med Försvarsmakten och ökad kontroll över känsliga system och uppgifter är inga småsaker. Även effekten för den nationella självkänslan bör tas någon mån av hänsyn till. När Flygvapnet arrangerade flygdagen i slutet av augusti samlades långt över 100 000 personer på fältet utanför Uppsala för att se framför allt svenska stridsplan.

Vill vi ha kvar försvarsindustrin måste den också ha gynnsamma villkor och möjlighet att sälja sina produkter.