För ingenting händer trots att en bred majoritet i riksdagen i år har velat satsa på försvaret. Det är dags att de också börjar prioritera det.
Fredagen den 15 november kom Försvarsmaktens analys av försvarsberedningens slutrapport. Totalt saknas 55 miljarder kronor under perioden 2021 till 2030 varför flera av de nödvändiga satsningarna som planerats för de kommande åren ställs in eller får skjutas upp. Förklaringen till underskottet är främst utebliven värdesäkring av anslagen samt den spricka i försvarsberedningen som uppstod när de borgliga partierna inte skrev under försvarsberedningens slutrapport i maj. Resultatet blev att försvarsminister Peter Hultqvist (S) i stället gav försvarsmyndigheterna i uppdrag att göra en konsekvensanalys av beredningens rapport.
Nu är frågan om försvarsberedningen ska kallas in igen. Regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna är enligt Hultqvist överens om formerna för en framtida försvarssatsning. Men det behövs vidare diskussioner kring finansieringen och politiska förhandlingar för att få till en försvarsproposition som kan lägga grunden för den politiska styrningen åren 2021–2025 (P1 Morgon, 19/11). Det är säkert sant, så ser den politiska processen ser ut. Men analyserna från försvarsmyndigheterna kommer knappast som en överraskning.
Försvaret är ett av statens mest grundläggande ansvarsområden och den del av samhället som garanterar säkerhet. Ett område som oberoende konjunktur, regeringsbildning och partipolitiska schismer måste fungera. Men under allt för lång tid har regeringar av olika färg nedprioriterat försvaret till förmån för andra områden. I grunden avslöjar turerna kring försvarsbudgeten den politiska processens baksida – oförmågan och möjligen oviljan att lösa problem.
Problemet går såklart att hitta på många andra områden, men på grund av den politiska enigheten samt partiernas påstådda samsyn i försvarsfrågan, börjar försvarsdebatten kännas som ett spel för gallerierna. Detta märks inte minst i samband med spekulationer om en framtida kris eller ett krig. Sverige står inte på egna ben men kan enligt Hultqvist förlita sig på EU och Norden tack vare solidaritetsförklaringar. Att samarbeta med andra är såklart bra men det är långt ifrån en utväg om vi slarvat med försvarsbudgeten.
Visst råder det politisk oenighet om formen för försvarets roll, framtida uppgifter och samarbeten i exempelvis frågan om Nato-medlemskap. Men kravlistan är tydlig och brett accepterad. Därför är försvarsfrågan ett utmärkt exempel på ett område där det är dags att börja leverera i enlighet med det beslut som en förkrossande majoritet av riksdagen står bakom.
Vad de framtida turerna blir återstår att se men blir förhoppningsvis ingen överraskning. Målbilden är tydlig och viljan verkar finnas. Kvar är att gå från ord till handling och prioritera.