Ledare Socialdemokraterna lägger just nu fram det ena reformförslaget efter det andra inför partiets kongress i april. Ett av dessa handlar om skapande av extratjänster i välfärdssektorn, som en del i ett åtgärdspaket för att få utrikesfödda kvinnor i arbete. Samtidigt ska hårdare krav ställas på att gruppen lär sig svenska, i linje med inställningen att alla arbetslösa ska göra sitt för att bli anställningsbara. Det är rimligt att kräva att arbetslösa utnyttjar det stöd som erbjuds, men är specialgjorda extratjänster verkligen rätt sätt att hjälpa utrikesfödda kvinnor in på arbetsmarknaden?

Tanken med extratjänsterna är att jobb som inte kräver höga kvalifikationer är en lämplig ingång till arbetsmarknaden för utrikesfödda kvinnor som har lärt sig svenska. Skolor ska kunna ha en extra vuxen i klassrummet och äldreboenden få personal som har mer tid att prata med de äldre. Alla vinner och ingen förlorar. Eller?

Att skapa skräddarsydda låtsasjobb för att en specifik grupp, i det här fallet utrikesfödda kvinnor, ska komma i arbete är att ta tag i problemet från fel håll. Har Socialdemokraterna funderat på varför dessa kvinnor har så svårt att komma in på arbetsmarknaden? Svaret ligger inte i påhittade jobb som saknar motsvarighet på den verkliga arbetsmarknaden.,

Extratjänster i välfärdssektorn är inget nytt påhitt. Inför valet 2014 lovade Socialdemokraterna 25 000 extratjänster inom vård och omsorg och 6 000 i skolan, tillsammans med 32 000 traineejobb. Åtgärderna riktades mot långtidsarbetslösa och unga. I november 2016 fanns endast 1 670 extratjänster och 277 tillsatta traineejobb.

Att motverka arbetslösheten genom att hitta på nya typer av tillfälliga offentliga jobb i övrigt har inte fungerat tidigare, så varför tror Socialdemokraterna att det ska lyckas den här gången? Man har tidigare skyllt på att fackförbundet Kommunal motsatt sig extratjänster, men är det verkligen hela förklaringen?

Särskilt skapade arbeten som saknar motsvarighet på arbetsmarknaden misslyckas som insats därför att de inte kvalificerar deltagarna för sådana arbeten som existerar på den riktiga arbetsmarknaden. Därför blir tiden i den särskilda anställningen blott en paus från arbetslösheten. Att det kliar i fingrarna hos statsministern att snabbt minska arbetslösheten inför nästa val kan möjligen förstås. Men inte att S inte lärt sig av sina tidigare misslyckanden.

Det är tydligt att hur mycket politiker än filar på åtgärder som ska hjälpa nyanlända, unga och långtidsarbetslösa till jobb så är det alltid någon som säger stopp. Även om Kommunal nu nått en överenskommelse med Sveriges kommuner och landsting om extratjänsterna, kvarstår det faktum att jobben skapats för de nyanlända kvinnornas skull och inte för att efterfrågan finns på arbetsmarknaden. Lösningen bör istället vara att ta bort det som hindrar arbetsgivare från att anställa fler, snarare än att skräddarsy genvägar för specifika grupper.