LEDARE De väljare som har det sämst ställt avgör inte valet. Det gör medelklassen. Det vet partierna. Och anpassar tyngden i budskapet därefter.

Borgerliga politiker brukar, på goda grunder, påstå att deras ekonomiska politik gynnar alla. Perspektivet som ibland saknas är vilken politik som gynnar de som har minst. Därför är det glädjande att detta perspektiv lever och utvecklas inom Moderaterna.

En borgerlig politik gynnar de längst ned på samhällsstegen genom tilltron till individens kraft och förmåga att ta initiativ och ansvar. Genom att vilja ändra på begränsande och fastlåsande regelverk försöker Moderaterna och övriga borgerliga partier att riva murar mellan de som har och inte har. Det gäller i bostadsfrågan såväl som i möjligheterna att få ett arbete. Jobbskatteavdragen gynnar dem med lägst löner mest. Alliansen drev igenom flera stycken och Moderaterna föreslår ytterligare ett i sitt budgetförslag.

Moderatledaren Ulf Kristersson har fokuserat mycket på vikten att skapa social rörlighet. Det är tydligt att han bottnar i frågan med ett genuint engagemang. Det var också en huvudpunkt i hans budskap under Moderaternas dag under Almedalsveckan. Utöver att tala om skydd för demokratin och hur han vill rivstarta en ny regering efter valet, ägnade han en stor del av sitt partiledartal åt frågan om social rörlighet.

Kristerssons budskap är att man måste kunna komma någonvart även om starten är tuff eller om föräldrarna har det svårt. Samhället måste se till att det går bra för de barn som har föräldrar det inte går bra för. Det gör det inte idag och därför kommer Moderaterna att lägga ett antal förslag. Kristersson nämner i talet några förslag, som inte är överdrivet konkreta, men som ger en fingervisning åt vad partiet vill.

Han nämner språkförskola för barn med språksvårigheter eller andra problem relaterade till språket. Han påpekar att skolan är en avgörande språngbräda för att komma vidare i livet. Och att högre krav, snarare än lägre, bör ställas på de som riskerar att misslyckas i skolan. Problemet kring den psykiska ohälsan och köerna till Barn- och ungdomspsykiatrin påtalas. Kristersson nämner även behovet av en ny strategi kring familjehemsplaceringar som utgår från fakta kring vad som är bäst för barnet.

Sammantaget är det egna ansträngningar och inte klass, kön eller klan som ska avgöra hur bra det går för en person. Att formulera en politik för dem som har det sämst tillför en moralisk legitimitet av en ytterligare dimension, än det som är bäst för alla, eller ekonomin i stort.

Förutom att det är etiskt korrekt så är budskapet värdefullt rent strategiskt. Det har hög relevans för borgerlighetens berättelse. Där är den långsiktiga utmaningen att vinna i konkurrens med vänsterns budskap om bidrag och Sverigedemokraternas allmänt pessimistiska budskap.

Där har Moderaternas och Kristerssons optimistiska och utvecklingsinriktade budskap om social rörlighet en både moralisk och politisk attraktionskraft. Det bådar gott för framtiden.