Ledare Några av de vanligaste och mest seglivade argumenten för en ytterligare infartsled till Västerviks tätort handlar om säkerhet. Såsom att riskerna med trafiken från hamnens oljedepåer, som går genom tätorten, är allt för höga. Låt oss därför titta på detta argument.

I oktober 2006 genomfördes en riskanalys om farligt gods. Den utfördes av en brandingenjör på räddningstjänsten, utefter särskilt uppdrag av politikerna. Analysen är uttalat tydlig för att fungera som beslutsunderlag för kommunens politiker och tjänstemän. Den säger inledningsvis att transport av farligt gods är nödvändigt och att det är omöjligt att göra dem riskfria.

Analysen konstaterar också att det inte finns några fastställda kriterier för vilken risknivå som är acceptabel. Men det finns viss praxis. I denna praxis finns en gräns för försumbar risk. Under den gränsen anses inga riskreducerande åtgärder behövas. Dessutom finns en gräns för acceptabel nivå. Över den gränsen behöver riskreducerande åtgärder sättas in. Risknivåer mellan dessa gränser kan behöva åtgärder om det är praktiskt möjligt och ekonomiskt försvarbart.

Analysen lägger sina antaganden och beräkningar medveten högt, för att undvika att underskatta risken. Trots det beräknas inte risken för individer, under några förutsättningar, hamna över den gräns som brukar anses acceptabel. Individrisken sträcker sig från tolererbar ned till försumbar. För att sätta det i ett sammanhang så är det enligt rapporten större risk att avlida genom att köra bil. Eller genom att spela fotboll.

I rapportens huvudsakliga slutsats står det klart och tydligt att leden för farligt gods inte utsätter invånarna för en oacceptabel risk. Analysen konstaterar också att mängden trafik med farligt gods kan öka till att bli fyra gånger så stor, utan att passera gränsen för när åtgärder krävs.

Men eftersom risken delvis ligger över den försumbara nivån kan riskreducerande åtgärder behöva beaktas. Åtgärder som nämns är att hålla koll på mängden farligt gods som transporteras och att se till att hastigheterna hålls ned. Vidare nämns att man inte bör uppföra nya hus i direkt anslutning till vägen samt att använda brandsäkra material i befintliga fasader närmast vägen. Att hålla hög standard på vägbanan är också en riskreducerande åtgärd. Slutligen nämns, mycket kort, en ytterligare farligtgodsled som en möjlighet i detta sammanhang.

Riskanalysen säger alltså inte att riskerna är oacceptabelt höga. Den säger motsatsen. Den säger inte heller att de är nära att bli oacceptabelt höga. Tvärtom. Vidare säger analysen inte att en ny infart är den enda eller den bästa åtgärden. Den ger tvärtom en serie förslag på möjliga riskreducerande åtgärder. Och påpekar att det är upp till politiker att bestämma vad som är acceptabel nivå och prioritera mellan åtgärderna.

Den 12 oktober 2006 redovisas riskanalysen för kommunstyrelsen. Politikerna ger då ett uppdrag till räddningsutskottet att ”återkomma med rimliga förslag till säkerhetsåtgärder och att däri även beakta effekterna av en eventuellt ny södra infart”. Inga övriga beslut tas i frågan.

Dagen efter rapporterar Sveriges Radio att ledningen för kommunen nu på nytt vill väcka frågan om en södra infart. Dåvarande kommunalråd Harald Hjalmarsson hänvisar till riskanalysen av farligt gods samt till utvecklingen av hamnen och stadens södra delar. Det är intressant att politikerna bestämmer sig för att driva frågan om en södra infart direkt efter att riskanalysen presenterats för kommunstyrelsen. Trots att analysen inte säger att infarten behövs.

En månad senare upprättar dåvarande räddningschefen sitt yttrande. Det är mycket positivt till en södra infart. Att yttrandet fokuserar till största delen på en ny infart är föga förvånande, eftersom det är precis vad politikerna beställt. Mer förvånande är att räddningschefen skriver att det är viktigt att flödet av farligt gods inte ökar, då detta kommer innebära att risken närmar sig oacceptabla nivåer. Det är en sanning i rent logisk mening att risken påverkas av flödet. Men det är samtidigt en förvrängning av riskanalysens slutsatser. Och en monumental överdrift av behovet av en ny infart, jämfört med riskanalysens innehåll.

Räddningschefens yttrande behandlas av politikerna i kommunstyrelsen i januari 2017. Då fattar politikerna beslut om ”att de föreslagna åtgärderna ska beaktas i det kommande detaljplanearbetet”, varpå de lämnas vidare för handläggning till samhällsbyggnadsenheten.

Resten är historia. Så går det alltså till när man drar igång ett obegripligt halvmiljardsprojekt som ingen förmår stoppa.

Det väcker onekligen en del frågor. Varför skriver räddningschefen ett yttrande som inte stämmer överens med slutsatser i riskanalysen? Varför driver politikerna frågan så hårt, trots att argumentet om farligt gods inte var relevant? Hur många politiker har överhuvudtaget läst riskanalysen? Är ”utveckling av hamnen och södra delarna av stan” det egentliga skälet till att den dåvarande majoriteten började driva frågan? Vilka aktörer tänkte man sig att detta skulle gynna? Det är frågor som kräver svar, nu när vi vet hur det hela började.