Frågan om personlig assistans inom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, har förföljt regeringen under mandatperioden. I ett försök att få ned de eskalerande kostnaderna för LSS fick Försäkringskassan i uppdrag att minska dessa 2015. En utredning som presenterades i januari 2018 visar att åtgärderna ledde till att antalet brukare i det statliga ersättningssystemet minskade något, samtidigt som antalet assistanstimmar per brukare fortsatt ökar inom både statlig och kommunal assistans.

Regeringens uppmaning att enbart minska kostnaderna för LSS har alltså helt missat målet. Försäkringskassans strängare tolkningar av lagen ledde bland annat till att sondmatning inte längre räknades som ett grundläggande behov med rätt till assistans, vilket Högsta förvaltningsdomstolen i våras slog fast att det visst var. Men rapporterna om svårt funktionshindrade som inte får assistans fortsätter att dugga tätt, bland annat om barn som inte längre kan bo hemma på grund av detta.

Att begränsa kostnaderna för LSS är ett rimligt mål, men det måste göras med träffsäkra åtgärder i stället för generella direktiv till Försäkringskassan. Vi kan inte riskera att personer som är i verkligt behov av assistans går miste om denna.

Assistansutredningen visar tydligt var de största problemen med systemet finns. Det handlar i grunden om en löst skriven lagstiftning som lämnar utrymme för att till exempel resor och fritidsaktiviteter kan klassas som grundläggande behov. Det behövs tydligare skrivelser i lagen, vilket skulle begränsa Försäkringskassans tolkningsfrihet.

Den personliga assistansen utnyttjas även flitigt av bedragare – såväl oseriösa företag som brukare med falska funktionsnedsättningar. Här finns ett stort behov av kontroll från myndigheterna, men även av andra åtgärder. Utredningen visar till exempel att risken för brott ökar då anhöriga anlitas för att utföra assistansen, vilket ger anledning att öka kontrollen i den gruppen.

Eftersom Sverige har en så pass generös lagstiftning för just personlig assistans blir även detta delvis en fråga om invandring. Utredningen konstaterar att det förekommer oseriös arbetskraftsinvandring av personliga assistenter, samt att det är betydligt lättare för personer som inte är födda i Sverige att ljuga om funktionsnedsättningar, eftersom det inte finns medicinsk dokumentation för dessa. För att minska Sveriges dragningskraft för oseriösa aktörer utifrån kan det därför vara nödvändigt att endast personer med permanent uppehållstillstånd får rätt till assistans, samt att arbetskraftsinvandringen för personliga assistenter begränsas.

Att bestämma vem som behöver hjälp och med vad är ett ständigt dilemma i en välfärdsstat. Åtgärder för att minska överutnyttjande och brottslighet måste vara slagkraftiga, men får samtidigt inte drabba de som är i verkligt behov av assistans. Här har regeringens yviga riktlinjer träffat helt fel.