Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min fritid åt, på flera olika sätt. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Pinterest för släktforskare

Har du också upptäckt Pinterest? Om inte ska jag berätta att det är ett av många inslag bland sociala medier. Det fungerar som en digital anslagstavla.

Först förstod jag inte riktigt vad jag skulle ha för nytta av det, men efter ett tag kom jag på det. Nu har jag gjort mitt Pinterestkonto till en resurs för släktforskare.

Här länkar jag till alla möjliga bra och intressanta hemsidor och webbplatser som du som släktforskare kan ha nytta av.

pinterest

Under åren som släktforskare har jag, precis som ni andra, samlat på mig massor av bokmärken/favoriter för hemsidor som jag använder ibland och vill kunna hitta tillbaka till. Efter ett tag blir det väldigt många och jag är inte så bra på att sortera dem i efterhand. Det blir bara en lång lista som är svåröverskådlig. Därför har jag lagt dem på några olika anslagstavlor på mitt Pinterestkonto. Du kommer att förstå om du tittar där.

Hoppas det kan vara till nytta för fler släktforskare.

Man kan förstår också söka bland andra Pinterestkonton om släktforskning eller vad som helst annat, och hitta andras tips.

De bodde på Änghult

Äntligen har jag sett Änghult! Torpet vars folk jag funderat en del på under årens lopp.

Hösten 2011 skrev jag en artikel om stenhuggarsläkten Styrenius. Med hjälp av kyrkböckerna kunde jag följa släkten bakåt till torpet Änghult i Svartsmörja i Hallingebergs socken. Dit kom den unge Johan Styrenius som torpare sedan han gift sig med Stina Törnlund. De var båda två anställda i hushållet hos majoren Johan Philip Ehrenmark på Dröpshult. Stina hade två döttrar som hon fött som ogift mor. Anna Sophia var född 1798 och Mariana år 1800.

C3
F d herrskapsbetjänten Johan Christopher Styrenius gifte sig med hushållerskan Christina Törnlund den 26 december 1807. Bild från Arkiv Digital, Törnsfall C:3 1751-1810 sid 425.

Efter en tid på torpet dog Stina och Johan Styrenius gifte om sig med Anna Lisa Olofsdotter från Hult. Deras son Olof Magnus blev sedan far till stenhuggarbröderna Styrenius. Stinas dotter Mariana bodde kvar i familjen.

När jag letade efter uppgifter om släkten Styrenius 2011 kom jag inte längre än till Johan Styrenius. Han var betjänt hos major Ehrenmark och kom till Dröpshult från Stockholm och uppgavs vara född 1782. När han kom till Dröpshult framgår inte av husförhörslängden men det ser ut som om han ersatte en betjänt som slutade 1803. Någon inflyttningslängd finns inte från denna tid. Stockholm var stort redan då, med flera församlingar, och jag ägnade några timmar åt att leta efter honom där, men utan resultat.

2015 fyllde Tjust Släktforskarförening 30 år och i vår medlemstidning Wåra Rötter uppmärksammade vi det, bland annat genom att återge några äldre artiklar från tidningens första år. En av dessa är skriven av släktforskaren Ulla-Lena Johansson och handlar om Johan Styrenius. Där för hon fram en teori om att major Ehrenmark var far till Stina Törnlunds barn och att Johan Styrenius övertalats att ta på sig faderskapet mot att få torpet. Det var naturligtvis socialt omöjligt för majoren att gifta sig med sin piga. Hur det är med detta vet vi inte, och kommer troligen aldrig att få veta, om inte ättlingar till båda tar DNA-prov och jämför.

Efter artikeln fick jag mail från en nutida släkting till Johan Styrenius och hon kunde berätta om var han är född, enligt Svensk släktkalender 1978. Där framgår att han föddes 1780 i Tyska församlingen i Stockholm, son till boktryckaren Johan Jacob Styrenius och Fredrika Charlotta Lange. Och det stämmer bra, för där finns han i födelseboken den 10 november 1780. Föräldrarna dog tidigt och Johan Styrenius kom som fosterbarn till en familj i Åtvid och senare till Dröpshult.

TyskaCI2
Johan Styrenius födelse noterades i Tyska församlingens födelsebok i Stockholm den 10 november 1780. Faderns efternamn ser ut att stavas Sterenius. Bild från Arkiv Digital, Tyska församlingen CI:2 sidan 395.

Man kan ju undra varför jag gått och tänkt på den här mannen som levde för tvåhundra år sedan. Jag har ingen koppling till släkten Styrenius och har aldrig bott på Änghult. Ändå har jag inte kunnat släppa tanken på honom. Kanske för att det var ett olöst släktforskningsproblem för mig, jag var ju inte färdig med det. Men jag har inte ägnat någon tid åt det sedan 2011. Inte förrän nu.

Torpet Änghult var bara kvar i Styreniussläkten i två generationer. Johan Styrenius son Carl Georg tog över vid mitten av 1800-talet. Då blev Johan Styrenius torpare på Kristianslund i stället, ett torp som låg några hundra meter från Änghult.

Änghult låg mycket vackert vid den lilla gölen Eskegöl. Idag är det rivet men det finns rester kvar från husgrunden, en syrénberså och en jordkällare. Hembygdsföreningen har gjort en torpinventering och satt upp en skylt.

Änghult

Änghult

Änghult

Det finns en del lämningar kvar som visar var torpet legat, bland annat stenar från husgrunden.


Det är inte bara släkten Styrenius som bott på Änghult, utan även många andra. Den sista familjen blev Klemming Nilsson och hans föräldrar och syskon. Däremellan bodde här flera statarfamiljer på Svartsmörja, sedan sockenskomakaren Johan August Nilsson och så en rad statarfamiljer till.

Klemming Nilsson föddes 1917 och bor sedan länge på Brotorp på andra sidan Hummelstad. Hans familj, som blev den sista på Änghult, flyttade därifrån 1946. Han har berättat att torpet revs någon gång efter andra världskriget och virket blev ved till mejeriet i Hummelstad. Även Kristianslund revs då och blev ved.

Klemmings far hade också Kristianslund och använde det som snickarverkstad och hade såg där. "Det var fint på Änghult" sa Klemming till oss i höstas när han berättade om sin barndom på torpet. Huset tror han var från 1700-talet men själva torpet fanns redan på 1600-talet, för det är med på en karta från 1691. Kanske byggdes ett nytt hus någon gång då.

1691
På kartan från 1691 finns Änghult med. Karta från Lantmäteriets historiska kartor.

Änghult
Från den äldsta bevarade husförhörslängden i Hallingebergs socken. Det ser ut som om torparen heter Hans Thomas Larsson men är lite svårläst. Bild från Arkiv Digital, Hallingeberg AI:1 (1730-1763) Bild 24 / sid 33.

I husförhörslängderna kan vi följa folket på torpet ända från 1730. Då bodde Hans Thomas Larsson (?) med hustru och tre söner här. Fram till 1740 utökades familjen med tre barn till. Sedan verkar torpet ha bytt torparfamiljer sex gånger innan skogvaktaren Johan Lund slår sig ner på 1790-talet med sin hustru Greta Lisa Wikman Hesselgren. 1801 antecknas han som "förlupen" men kommer tydligen tillbaka för när Johan Styrenius flyttar in med sin familj 1809 ersätter de skogvaktarfamiljen. Det verkar också som om det bor en familj till på Änghult, kanske kunde torpet ge bärgning åt två familjer.

En av statarfamiljerna som bodde här kring förra sekelskiftet var Johan Alfred Lönngren, hans hustru Karolina Josefina Olofsdotter och barnen Josefina Amalia, Edit Sofia, Alfred Edvin Harald, Karl Edvard och Johan Emil Waldemar. Föräldrarna var födda 1862 och 1864 och barnen under 1880- och 1890-talet. 1892 flyttade familjen hit. Johan Alfred blev statkarl på gården Svartsmörja och i husförhörslängden står det om torpet att det ”brukas under gården”. Jag tolkar det som att torpets mark ingick i gårdens och att torpet bara var en bostad för familjen. Var man torpare odlade man sin egen mark runt torpet och gjorde dagsverken på gården. En statare var en anställd lantarbetare som fick en del av lönen i stat, det vill säga förnödenheter av olika slag.

Fler bilder från Änghult:

Änghult

Änghult

Änghult

Änghult

Änghult

Änghult
Bilderna är tagna i höstas, den 18 oktober, då jag första gången fick tillfälle att se var Änghult låg.


Kartan från 1846 visar markerna kring torpet Änghult. Från lantmäteriets historiska kartor.


1944
På den ekonomiska kartan från 1944 ser vi både Änghult och Kristianslund. Från lantmäteriets historiska kartor.

Några av de familjer som bott på Änghult:
1875–1882: Frans Oskar Johansson född 1850 i Blackstad, hustrun Mathilda Svensdotter född 1843 i Hallingeberg, barnen Axel Albert född 1872, Patrik Ernst född 1875 och Gustaf Gottfrid Tycho född 1879.
1895–1899: Johan Alfred Wittlock född 1861 i Odensvi, hustrun Selma Matilda Karlsdotter född 1865 i Locknevi, barnen Karl Ivar Johan Albert född 1889, Alfrida Maria född 1894, Sigrid Ellen Matilda född 1896 och Otto Waldemar Severin född 1898. De två yngsta barnen är födda i torpet.
1905–1906: Anders Magnus Nilsson född 1848 i Blackstad och död 1906, hustrun Maria Charlotta Svensson född 1865 i Hjorted, barnen Ernst Lambert född 1892, Hedvig Ingeborg född 1898, Albertina Eugenia född 1900, Elsa Maria född 1902 och Karin Linnea född 1905.
1907–1909: Karl Petter Karlsson född 1857 i Blackstad, hustrun Anna Sofia Ottosdotter född 1860 i Kalmar, barnen Karl Gottfrid Herman född 1893, Frans Ludvig född 1886, Hjalmar Gottfrid född 1895, Walter Harry född 1898, Estrid Maria född 1901 och Gulli Linnea född 1904.
1918–1921: Axel Fabian Andersson född 1884 i Odensvi, hustrun Hulda Maria Svensdotter född 1874 i Odensvi, barnen Gunborg Elisabeth född 1905, Axel Harald född 1908, Karl Evert född 1909, Erik Joel född 1912 och Svea Maria Viola född 1915.

Det olösta torpmysteriet

Ängstugan

Min arbetskamrat Caroline på VT har ett sommartorp som också är vintertorp ibland. Ett riktigt rart litet hus ute på landet. I somras lovade jag henne att ta reda på vilka som bott där tidigare, när det var bebott permanent. Det är sådant som en släktforskare lätt säger när det finns en chans att rota i historien.

Nu är det gjort men det är fortfarande ett olöst mysterium. Jag har fått fram vilka som helt säkert bott i huset från 1919 till 1944. Och kyrkböckerna berättar också vilka som bott på platsen, men kanske inte exakt i detta torp, från 1700-talet och framåt. Det som ställer till det mest är att torpet byter namn. Inte bara en gång utan två gånger, fast inte samma torp. Ja, det här är nog det mest kluriga jag stött på någon gång. Och säkert finns det en enkel förklaring, fast jag inte ser den.

Så här är det:
Torpet heter Ängstugan sedan mitten av 1800-talet och ligger i Hummelstad. Från åtminstone 1893, kanske tidigare, fanns ett annat hus bredvid. Det huset var skolhus från 1893 till minst 1910, kanske längre, och revs 1917.

Följer man Ängstugans folk bakåt i församlingsböcker och husförhörslängder visar det sig att Ängstugan bytte namn på 1850-talet och hette tidigare Sjöstugan. Men enligt en karta från 1784 hette huset på Ängstugans plats i stället Liljenäs. Sjöstugan var ett torp några kilometer längre bort, inte alls på platsen för den senare Ängstugan.

Följer vi torpet Liljenäs i husförhörslängderna från 1700-talet och framåt byter det namn till Nynäs på 1820-talet. Men det fanns redan ett Nynäs, och har funnits ända från 1784. Det ligger en bit bort på andra sidan landsvägen. Efter namnbytet fanns det fortfarande bara ett Nynäs i husförhörslängden. Frågan är därför vilket hus som är vilket.

karta 1784
Kartan från 1784 visar att torpet på platsen för Ängstugan då hette Liljenäs. Nynäs låg då som nu en bit norrut.

Hänger ni med?

Min tanke är att namnbytet kan vara att folk flyttade men att prästen inte skrev in det utan bara bytte namn på torpet där folket bodde. Jag har inte sett något sådant förut så jag är ändå lite skeptisk till detta.

Om vi börjar bakifrån så bodde torparen Jöns Eriksson och hustrun Catharina Olofsdotter på Liljenäs på 1780-talet. Jöns dog där 1783. Änkan Catharina stannade kvar och tog senare hand om två barnbarn som växte upp hos henne. Hon gifte om sig med soldaten och änkemannen Sven Widman. Honom överlevde hon också. Jöns Eriksson och Catharina Olofsdotter är förfäder till författaren och konstnären Albert Engström, närmare bestämt hans farmors morfars far och mor.

1818 kom torparen Jonas Flink till Liljenäs med hustrun Christina Johansdotter Winström och barnen Jaen Magnus, Brita Maria och Anders Fredrik. Jonas är född 1791 och Christina 1778. Sonen Anders Fredrik var då ett år gammal och sedan föddes Nils Gustaf 1815 och Anna Lovisa 1819.

I husförhörslängden 1806-1812 finns en backstuga under Nynäs. Kanske är detta det ena av de två hus som funnits på platsen och som idag heter Ängstugan?

Jonas Flink bodde kvar på Liljenäs. Ovanför den familjen ändras namnet från Liljenäs till Nynäs i husförhörslängden 1823-1828. De flyttade härifrån 1835, om inte namnändringen på 1820-talet betyder att de flyttade från Liljenäs till Nynäset.

Samtidigt bodde torparen Jaen Andersson och hustrun Ingrid Stina Larsdotter på Sjöstugan. De hade fyra barn men tre dog som spädbarn och bara sonen Anders Peter växte upp. Han gifte sig med Brita Maja Jaensdotter och de tog över torpet. I husförhörslängden 1856-1860 ändrades namnet från Sjöstugan till Ängstugan. Sedan följer detta nya namn med ända in i vår tid.

Klurigt, eller hur? Kanske någon av er läsare vet något om detta?

För att få lite mer klarhet har jag pratat med Klemming Nilsson i Brotorp, vars farföräldrar bodde i Ängstugan i början av 1900-talet. Enligt Klemming ska Ängstugan vara en avsöndring från Nynäs, och då skulle det kunna stämma med teorin om backstugan. Det är också Klemming som vet att skolhuset revs 1917.

Nu har ni något att fundera på i julhelgen. God Jul!

Ängstugan

Sjukvård och död i historien

När det stormar där utanför kan man sitta inne och släktforska och läsa böcker. Det är kanske inte så kul med elände nu inför julen men jag ska ändå tipsa er om några böcker om sjukdomar och farsoter. Vi som släktforskar ägnar ju en del tid och forskarkraft åt att ta reda på vad våra släktingar dog av. De dog ju ofta i förtid av allehanda sjukdomar som vi idag kanske inte har längre eller som med medicinens hjälp är lätta att få bukt med.

böcker

Många av er känner till och har sett kolerakyrkogårdar. De ligger ofta lite avlägset ute i socknarna eftersom man var rädda för smittan. Koleran var mycket smittsam och dödligheten var hög och plågsam.

Detta vet historikern Daniel Larsson som skrivit boken Kolera – Samhället, idéerna och katastrofen 1834. Mycket intressant läsning, tycker jag, trots att vår del av Sverige knappt drabbades alls detta år.

1834 var första gången som man känner till då Sverige drabbats av en koleraepidemi. Att den var på väg visste man för omvärlden hade redan fått påhälsning, till exempel Norge året innan. Trots karantän och hårda restriktioner fick sjukdomen spridning i Sverige, med början i Göteborg. Där insjuknade timmermannen Anders Nyberg i slutet av juli och dog samma dag. Innan hösten var slut hade minst 12 637 personer dött av kolera. De allra flesta var i Göteborgstrakten och utmed Göta Älvdalen men även Jönköping och vissa andra platser förlorade invånare i kolera. Hela familjer utplånades och i vissa socknar stod gårdar öde och barn blev föräldralösa.

Har du anor i dessa trakten och som kanske hör till de drabbade är detta en bok för dig. Den förklarar situationen och ger en bra bakgrund.

Själv har jag ingen koleradrabbad i släkten vad jag ännu har sett men har i min släktforskning stött på det i dödböckerna. En tragisk familj fanns i Trädeslund i Skallsjö socken. Torparen Lars Olsson och hans hustru Catharina Bryngelsson miste hälften av sin barnaskara under en dryg vecka på sensommaren 1834. De tre sönerna Peter, Olaus och Carl August dog den 21 augusti, den 27 augusti och den 1 september. De var då 4, 13 och 1 år gamla. Systrarna Christina, Johanna och Anna Britta överlevde. Andra familjer drabbades än värre. Ytterligare tre sockenbor dog i kolera till den 9 september i Skallsjö.

Skallsjö
Skallsjö CI:3 sidan 261. Bild från Arkiv Digital.

Kolera var en farsot som förskräckte men många andra sjukdomar var väl så fruktade. Inför många sjukdomar stod man handfallen och kunde bara lägga sig och invänta döden. Vill man veta mer om sjukvården förr i tiden kan man läsa läkaren Nils Uddenbergs verk Lidande och läkedom i två band. Det första sträcker sig till omkring år 1800 och det andra därifrån fram till 1950.

Här handlar det om hur människan på olika sätt försökt bota och bemästra sjukdomar och utvecklat sjukvårdskonsten. Den säger mycket om den föreställningsvärld och de livsvillkor våra förfäder levde med. Till exempel kikhosta orsakade många barns död och på 1700-talet förordade läkarna att den skulla botas och lindras med te på skvattram.

Vi kan också läsa om förlossningar och hur barnmorskorna och jordegummorna arbetade. Utan deras stora kunskap och erfarenhet hade kanske inte så många lyckade förlossningar skett och vi kanske inte hade funnits.

Mest intressant är del 2, tycker jag. Här skriver Nils Uddenberg bland annat om den framväxande socialmedicinen där man började intressera sig för tuberkulosen, fläcktyfusen och andra sjukdomar som främst drabbade de fattiga som bodde trångt och ofta med dåliga hygieniska förhållanden. Vid förra sekelskiftet var lungsoten den värsta sjukdomen som tog flest liv, framför allt bland de unga. Förbättrad hygien var den åtgärd man kom att propagera för först. Renlighet blev ett korståg mot bakterierna.

Långt in på 1800-talet trodde man allmänt att sjukdomar berodde på obalans i kroppsvätskorna, även den dödliga kräftan. Åderlåtning, till exempel med hjälp av blodiglar, var en vanlig behandling. Riktigt äckligt, eller hur? Även om naturvetenskapen vann mark var den länge omstridd och man levde kvar i gamla föreställningar.

Kanske har du sett anteckningen "idiot" eller "sinnessjuk" i husförhörslängden och ibland står det att någon vistas på hospital. Psykiatrin har fått sitt eget kapitel och det är tragisk läsning om hur man gått från fastkedjande på dårhus över iskalla långa bad till senare tiders mer humanistiska inriktning.

I dag är det andra sjukdomar som hotar oss och på andra sätt.

Didrik på Didrikslund

I onsdags var jag inne på VT och jobbade en dag. Bland annat åkte fotografen Karin Hertz och jag till Didrikslundsgatan för att se hur långt det gått med byggplanerna där. Och så klart började jag fundera på varför det heter Didrikslund. Vem var Didrik?

Det finns två kandidater till att ha gett namn åt Didrikslund.

Didrikslund var förr ett torp och backstuga, och det fanns i alla fall kvar för tio år sedan när American Car Club höll till där. VT hade ett reportage om det i augusti 2004 och där sags att torpet varit klubbstuga sedan 1980-talet. Om det varit bostad fram till dess vet jag inte men 1950 bodde ett par där som hette Törngren och som båda var födda 1898.

För att hitta någon Didrik som gett namn åt torpet får vi gå tillbaka nästan 200 år, till 1830-talet.

Den Didrik jag tror mest på var en liten gosse som var född på Klockaretorpet i Törnsfall 1825. 1829 dör både hans far torparen Johan Peter Edholm och hans sjuåriga syster Carolina. Av familjen återstår modern och de två sönerna Axel och Didrik. Didrik är yngst, hans bror Axel är 14 år. Deras mor, änkan Catharina Jansdotter, är född 1781 och 49 år när hon tar med sig yngste sonen och flyttar från Klockaretorpet i Törnsfall till Didrikslund på Västerviks stadsjord. Hon står som ägare, så hon har alltså köpt stugan. Det var nog inte så vanligt att en torparänka köpte sig en fastighet men änkan Catharina Jansdotter vär nog mer välbärgad än de flesta torparänkor vid denna tid. Bouppteckningen efter hennes make visar en behållning på 135 riksdaler, och troligen räckte det för att köpa torpet. Men det är bara ett antagande.

Didrikslund
Husförhörslängden 1836-1839. Änkan Catharina Jaensdotter och hennes son Johan Didrik har flyttat in från Törnsfall 1830. Bild från Arkiv Digital, Västervik AI:27 (1836-1839) Bild 69 / Sida 129.

 

Didrikslund
Grönlunds Mosse är överstruket och kyrkoskrivaren (eller kanske prästen) har skrivit Didricslund. Det är första gången det finns med i någon kyrkbok. Bild från Arkiv Digital, Västervik AI:14 (1807-1833) Bild 80 / Sida 149.

 

I husförhörslängden AI:14 för Västervik åren 1807-1833 är namnet Grönlunds Mosse överstruket och i stället står det Didrikslund. När detta skett framgår inte och jag trodde först att torpet bytt namn. Men Grönlunds Mosse finns kvar och de som bor där kommer på sidan efter. Didrikslund finns inte före denna husförhörslängd, så det uppstår nu. Kanske har det avsöndrats från Grönlunds Mosse, som ligger alldeles intill.

Änkan och sonen är inte ensamma på torpet. De har en piga som heter Maja Stina Jaensdotter och pigan har en liten dotter född 1830. Både änkan Catharina och hennes make är födda i Västervik.

Dessutom bor en annan familj här också, vilket komplicerar saken lite. Den andra familjen är skrivna på Didrikslund fram till 1831, då de flyttar till det närbelägna torpet Ekbäcken och enligt husförhörslängden kommer änkan och hennes son hit redan 1830. Den andra familjen består av arbetskarlen Sven Jaen Didriksson, född 1783 i Västervik, hans hustru Maja Lisa Andersdotter född i Törnsfall 1792 och deras barn Didrik Oscar, Karl Johan, Catharina, Anna Regina, Magnus Wilhelm, Sophia, Johanna Carolina och den yngste lille Allgot som föds 1830. Här finns det alltså också en son Didrik, så frågan är vem av dem som gett namn åt torpet. Denne Didrik är född 1817 och enligt husförhörslängden lämnar han Didrikslund redan 1825 och blir då fosterson hos en familj på Ekbäcken.

Didrikslund
Den andra familjen med en son som heter Didrik på Didrikslund. Bild från Arkiv Digital, Västervik AI:14 (1807-1833) Bild 80 / Sida 149.

Jag misstänker att de båda familjerna är släkt med varandra, men vet inte hur, det har jag inte undersökt. Nu hoppas jag på att det finns någon bland er som läser detta som vet mer, någon som kanske själv har forskat på någon av dessa släkter.  

Änkans son Didrik flyttar hemifrån 1842 och kommer då till Ekbäcken där han blir dräng hos torparen Peter Magnus Andersson. Han kallar sig då Edenholm. Familjen Didriksson är då inte längre kvar på Ekbäcken. De har flyttat till Lofta 1837, sedan fadern dömts till tre dagars fängelse för snatteri.

Änkan bor kvar på sitt Didrikslund till 1850 då hon flyttar till Hellersborg. Då har hon sålt stugan till någon som inte bor där, men jag kan inte läsa till vem. Hellersborg är en backstuga till Gåserum och där bor sonen Didrik med sin familj, han är nu slakteriarbetare. Hans mor dör här 1853.

Didrikslund karta
Här ligger Didrikslund, vid X. Karta från 1858 från Lantmäteriets historiska kartor.

Didrikslund karta
Zoomar vi in på ovanstående karta från 1858 ser vi flera av torpen här, där det nu byggs nya villor.

Efter 1850 är det många olika familjer som bor på Didrikslund i korta perioder. 1880 köper Johan Törn huset. Han är då 53 år och har med sig sin hustru Christina Sofia Elisabet Sand. Hon är 18 år yngre och de har fem gemensamma mindre barn med sig plus hans 18-årige son från första äktenskapet. Johan Törn kommer från Törnsfall och har bytt namn från Hermansson. Den här familjen kommer att stanna längst på Didrikslund, trots att Johan Törn dör redan 1889. Sonen Martinus Malander Törn är född 1870 och tio år när de kommer till Didrikslund. Han bor kvar här tillsammans med sin mor och förblir ogift. I folkräkningen 1910 är han åkare. Modern dör 1926 och Martinus lever till 1935. Då har han bott på Didrikslund i 55 år.

Sedan kommer Oskar Fredrik Törngren och hans hustru Hedvig Kristina Linnea, född Svensson, till Didrikslund och de bor i alla fall kvar vid folkräkningen 1950.

Är det kanske någon som har något gammalt fotografi på huset?

 

 

 

Osämjan i Skafte backe

I torsdags kunde ni i VT läsa Bengt Faleijs artikel om Anna Cederflycht som skänkte pengar så att det fina fattighuset kunde byggas i Västervik 1749. Anna Cederflycht som blev så osams med sin ogine make att hon lämnade honom på väg till Göteborg och vämde hemåt igen.

Den händelsen ska ha utspelat sig i Skafte backe, i byn Skaftet som ligger mellen Helgerum och Västrums kyrkby.

Någon gång i början av 1730-talet var de båda makarna på väg från Helgerum för att fara till Göteborg. De åkte förstås häst och vagn på sin resa, och hade förmodligen en del packning med sig. När de kom till den branta Skafte backe ville Anna att de skulle gå ur vagnen och i stället promenera bredvid för att det inte skulle vara så tungt för hästarna. Men det ville inte maken. Då klev Anna ur, förmodligen arg som ett bi, och lämnade maken för tid och evighet. Hon lovade att hon aldrig mer skulle träffa honom, och så blev det också.

Skafte backe är en väldigt brant backe som ingått i den gamla landsvägen från bron i Skaftet mot Västrum. Vid torpet Skaftet gick den dåvarande landsvägen i en krök uppåt, uppför berget. På den tiden var sjön Hjältemaren betydligt mindre och torpet Skaftet låg där bron nu finns. Torpets grund ligger under vatten. Byn hette inte Skaftet då, i stället fanns här gården Falkemåla som låg ovanför Skafte backe.

Skafte backe
Karta från 1943. Här ser vi vägen mellan Skaftet och Helgerum. Precis efter bron fortsätter vägen i sin moderna sträckning, som är den streckade delen. Den gamla landsvägens sträckning är prickad, den kan man följa bakom husen som ligger vid bron.

Skafte backe
Kartan från 1787 visar hur vägen då slingrade sig uppför berget, i stället för som idag gå utmed Skaftetvikens vatten. Då var Hjältemaren en mycket mindre sjö.

Skafte backe
Skaftetbron som det ser ut idag. Precis där husen är gick landsvägen förr.

Skafte backe
Skafte backe. Nu ligger det ett hus precis i backen där vägen gick. Huset är en loppis och ingår i fastigheten där Västrum Konstrum finns idag. Uppfartsvägen till fastigheten är rester av den gamla landsvägen, just i Skafte backe.

Hjältemaren
Sjön Hjältemaren dämdes upp i början av 1900-talet och var på Anna Cederflychts tid betydligt mindre. Så backen upp från sjön då var mycket längre än den är idag.

(Fotografierna här tog jag för ett par år sedan, på vårvintern)

Osämjan makarna emellan var känd under deras levnad. I en berättelse av deras samtida Daniel Tilas skriver han ett par decennier senare att "gamle Cederflycht haft galanterier för sig, vilket så småningom åsamkade groll".

När jag ser backen idag förstår jag hennes raseri, att det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Att man över huvud taget dragit fram en väg här uppför berget är nästan ofattbart, ännu mer att hästar tog sig upp här med vagn bakefter.

Anna Cederflycht föddes 1684 och ärvde Helgerums egendom av sin far köpmannen Hans Andersson 1726, tillsammans med sin yngre syster Catarina. Hennes make Anders Cederflycht dog bitter, rik och ensam i Göteborg 1747. Anna levde till 1752, då var alla hennes tre barn döda.

Helgerum
Karta från 1691 över Helgerum. Det var här Anna Cederflycht bodde, vid tiden innan slottet fanns. Det byggdes av hennes arvtagare Christopher Cederbaum efter hennes död, ungefär där vi ser bron på den här kartan. Flagen är den avslutande bukten av Landviken och här låg ett skeppsvarv, men det är en annan historia. Hennes hus såg nog inte ut som det på kartan, det är troligen bara en symbol för ett en större gård låg här. Området ovanför huset, med raka stigar, är trädgården som fortsatte vara slottsträdgård långt in på 1900-talet.

Anna Cederflycht
Noteringen i Västrums dödbok för Anna Cederflychts död 1752, 67 år gammal. Bild från Arkiv Digital, Gladhammar C:2 (1708-1764) Bild 215 / sid 419.

Tack till Björn Granberg, ordförande i Västrums Hembygdsförening, för uppgifter om Skafte backe.

 

 

 

 

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker, men hoppar även in på VT då och då. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar
7/2 Lagkaptenen bloggar SSK

Bloggar

Politikerbloggar