Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min fritid åt, på flera olika sätt. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Pinterest för släktforskare

Har du också upptäckt Pinterest? Om inte ska jag berätta att det är ett av många inslag bland sociala medier. Det fungerar som en digital anslagstavla.

Först förstod jag inte riktigt vad jag skulle ha för nytta av det, men efter ett tag kom jag på det. Nu har jag gjort mitt Pinterestkonto till en resurs för släktforskare.

Här länkar jag till alla möjliga bra och intressanta hemsidor och webbplatser som du som släktforskare kan ha nytta av.

pinterest

Under åren som släktforskare har jag, precis som ni andra, samlat på mig massor av bokmärken/favoriter för hemsidor som jag använder ibland och vill kunna hitta tillbaka till. Efter ett tag blir det väldigt många och jag är inte så bra på att sortera dem i efterhand. Det blir bara en lång lista som är svåröverskådlig. Därför har jag lagt dem på några olika anslagstavlor på mitt Pinterestkonto. Du kommer att förstå om du tittar där.

Hoppas det kan vara till nytta för fler släktforskare.

Man kan förstår också söka bland andra Pinterestkonton om släktforskning eller vad som helst annat, och hitta andras tips.

Inte bara visor på Slottsholmen

Visfestival
Visfestivalen i slottsruinen hålls i år för 50:e gången. Foto: Mikael Karlsson.

Nu är det dags för visfestival i Västervik igen, och mängder av folk samlas i den gamla slottsruinen. Även vid andra tider har ruinen en hel del besökare, och går vi längre tillbaka i historien har människor också bott här.

Det gamla slottet Stegeholm las i ruiner i slutet av 1600-talet, efter att danskarna härjat i Västervik sista gången i september 1677. Men historien börjar redan vid mitten av 1300-talet. Slottet tros ha byggts på 1360-talet, på befallning av hertig Albrekt av Mecklenburg och som försvar av inloppet till Gamlebyviken. Omkring 1379 övertogs slottet av den store landägaren Bo Jonsson Grip. Men han bodde inte där, det gjorde i stället en fogde eller befälhavare. Dansken Lage Röd var slottsfogde vid belägringen 1434, ett namn som nog en del Västerviksbor känner igen.

Mer om Stegeholms äldre historia kan vi läsa i Bengt Hjords utmärkta bok "Stegeholm i Västervik" (2001). Där finns t ex den första kända avbildningen av slottet, på en teckning från 1564. Så här kan det ha sett ut då:

1564

1646 var slottet fortfarande i bruk och finns med på en karta hos Lantmäteriet. Det som är mest intressant med den är att den visar flera hus på slottsområdet och beskriver vad de används till. Själva slottet (A) är redan nu förfallet. Hus B ett boningshus. Hus C är köket. Hus D är en smedja. Husen E uppges vara proviantbodar. F, som alltså ligger nedanför Kulbacken på Stickanområdet, kallas "gammal ladugårds stuga". G är fähus och H är stall. De fem prickarna längst ner vid bron anger gränsen mot Västerviks stad.

1646

Platta grisen
Gottfrid Kallstenius målning från 1887 kallas "Platta grisen". Den visar ett rejält hus uppe på ruinen.

Vad hände sedan, efter 1677? På målningar och gamla fotografier från andra halvan av 1800-talet kan man se att det finns hus inne i ruinen. Åtminstone ett verkar vara byggt uppe på muren. Bodde det folk där, tro?

Stegeholm hörde länge till Lofta socken och låg vid dess sockengräns mot Västerviks stad. Inte förrän 1906 kom slottsområdet att tillhöra staden, enligt boken "Västerviks stads historia", del 2, från 1933, skriven av Lars Dalgren. Men Bengt Hjord skriver att staden tog över Slottsholmen 1884, och troligen stämmer det bättre. Trots detta finns Slottsholmen i Västerviks stads husförhörslängder från slutet av 1700-talet.

1850-tal
Detta verkar vara ett fotografi och uppges vara från 1850-talet, där vi troligen ser samma hus som på Kallstenius målning. Frågan är om fotografiet är så gammalt? Bild från Västerviks stads historia, del 2, 1933.

Både Bengt Hjord och Lars Dalgren berättar att Slottsholmen användes för upplag, och småindustri. Bland annat fanns en smedja, som nämns i en tidningsartikel 1847. Smedjan skulle vara inhyst inne i ruinen. Kan det vara det huset vi ser på bilden från 1850-talet och målningen från 1880-talet? På Slottsholmen fanns också varv, ända från 1500-talet. 1833 slogs Slottsholmsvarvet ihop med Stora varvet.

I jakten på vilka som bott på Slottsholmen letar jag först i Lofta husförhörslängder, eftersom Stegeholm låg i Lofta socken. I längden 1811-1815, på sidan 431, finns Stuverum och Stegeholm, med en rättarefamilj. I längden 1866-1876, på sidan 270, står det "Stufverum och Stegeholm 2 hemman, 3dje Majorsboställe". Det verkar alltså som om Stegeholm hörde till Stuverum då. Kanske var det bara marken vid slottsruinen som brukades av arrendatorn här. På 1870-talet hette han Johan Vilhelm Nilsson, och var född 1837 i Hallingeberg. Hustrun hette Christina Lovisa Larsdotter och var tre år yngre. De hade tre barn, Frans Gustaf Vilhelm, Carl Oskar och Anna Sofia. Och flera drängar och pigor. Ägare var konsul Embring.

Stuverum
Bild från Arkiv Digital, Lofta AI:24 (1866-1876) Bild 280 / sid 270.

Lars Dalberg skriver 1933 att Slottsholmen på 1700-talet "var anslagen till löjtnantsbostället av Tjusts kompani av Östgöta Kavalleriregemente". Men här verkar det alltså ha uppgraderats till majorsboställe. Eller är det kanske Stuverum som avses? Det finns kanske någon läsare som vet besked om detta.

Lars Dalberg skriver också att det fanns ett torp på Slottsholmen på 1700-talet och att torpet "bar namnet Ladugård". Kan det vara det boställe som kallas Ladugård under Stuverum i den första husförhörslängden i Lofta? Den längden sträcker sig från 1768 till 1786. 1776 bodde här en familj som bestod av Jöns Nilsson, som då var 53 år, hustrun Anna (senare noterad som Stina, eller så har han gift om sig) Jansdotter som var 38 år, och sönerna Jan, Nils, Anders och Peter samt dottern Anna. De är uppskrivna mellan Grantorpet och Notholmen, så det verkar väl rimligt att det kan vara Slottsholmsfolk. Familjen bodde kvar åtminstone till 1785.

Ladugård
Den första noteringen från torpet Ladugården i husförhörslängden. Bild från Arkiv Digital, Lofta AI:1 (1768-1786) Bild 77 / sid 121.

Sedan är det ett hopp i husförhörslängderna fram till 1806 och då bodde Jakob Hammarberg, hustrun Sara Jonsdotter och barnen Jonas Petter, Brita Stina, Jaen Magnus, Anna Lena, Kajsa Lisa, Carl Gustaf och Inga Greta på torpet Ladugården. Bröderna Jonas Petter och Jaen Magnus gick till sjöss båda två. Jaen Magnus tog sedan över som torpare när deras far dog 1828. Han hade då gått i land och gift sig med Christina Catharina Vesterström från Västervik. De fick minst åtta barn.

1842-1844 bodde också gårdsskomakaren Adolf Edholm på torpet, med hustrun Maja Lena Brink, dottern Emma Josefina och drängen Johan Fredrik Ankarberg. De flyttade in från Ukna. När både de och torpare Hammarberg flyttade härifrån 1844 kom en ny torpare hit. Flera torpare passerade här under de kommande åren fram till 1855, då det står i husförhörslängden: "Brukas av Osc. Pettersson i Totviken". I längden för åren 1866-1876 står det att tändsticksfabrikens bokhållare Per Johan Bergman bor på Ladugården.

Något som jag funderar på nu är om det är detta torp som senare blev Brovaktarstugan? Några uthus ska ha hört till tidigare, men vara rivna sedan länge. Huset är kulturminnesmärkt och byggt på 1700-talet. I augusti förra året flyttades det från sin plats på Slottsholmen för att ge plats åt det nya bygget och ställdes då på Kulbacken i väntan på ny placering. Står det kvar där fortfarande? Eller är torpet Ladugården ett annat hus? Jag har ett svagt minne av att jag någon gång för flera år sedan sett en karta där det står utskrivet "Ladugård" någonstans i närheten av Kulbacken i stället. Alltså inte på själva Slottsholmen utan på Norrlandetsidan. På 1646 års karta anges ju en byggnad nedanför Kulbacken vara en "gammal ladugårds stuga" men det är svårt att tänka sig att ett hus som var gammalt redan då tjänar som bostad i slutet av 1800-talet. Ett nytt hus kan ju ha byggts och fått det gamla husets namn.

I Västerviks stads husförhörslängder finns Slottsholmen med från sent 1700-tal, trots att staden alltså inte ska ha ägt området då. Det får mig att undra var gränsen egentligen gick. Uppenbarligen hörde Slottsholmen till Lofta socken i mitten av 1600-talet, det ser vi ju på den kartan. Flyttades sockengränsen trots allt därefter, så att Slottsholmen kom att höra till staden och Lofta socken tog slut där Tändsticksvägen ansluter till Slottsholmsvägen idag? Min tidigare kollega Hans Hjertqvist skrev i en artikel 2006 att "Allt på andra sidan Stora strömmen tillhörde förr Lofta socken. Alltså även Slottsholmen." Stora strömmen kallas också Stegeholms kanal och är det vatten som avskiljer Strömsholmen från Slottsholmen. Så varför bokfördes folket på Slottsholmen i stradens husförhörslängder och inte i Lofta sockens? Kanske någon vet hur det förhåller sig med detta?

1700
Karta från tidigt 1700-tal (1711 om jag minns rätt) som har med Slottsholmen och ruinen som tillhörande staden. Bild från Västerviks stads historia, del 2, 1933.

I husförhörslängden för Västervik 1785-1786 finns Slottsvarvet noterat efter Östra kvarteret nummer 9. På varvet bodde då "tracteur" Anders Blomberg med hustrun Stina Törnlöf, dottern Cajsa Greta, sonen Eric Jacob och Maja Lisa Cedersten, som troligen var piga och året efter heter Bohman. Familjen utökades så småningom med barnen Anders Peter och Gustaf Adolf. Innebär tracteur att han var krögare och att de drev en krog på gamla varvsområdet, eller kanske inne i ruinen?

Efter att en sjöman och lite annat folk sedan bott här flyttade smeden Jacob Zetterström hit från Tryserum 1814. Det är den förste smeden jag hittar i längderna. Han föddes 1765 i Lofta. Hustrun Catharina Köhler föddes 1769 i Risinge i Östergötland. Deras barn hette Maja Lena, Stina Cajsa, Anna Lisa, Carl Fredric och Johan Christian och var födda mellan 1794 och 1804. Med sig hade de drängen Anders Löfström, död 1817. I husförhörslängden finns en intressant anteckning: "Inflyttade med policens tillstånd på Beskedt antecknade". Jag undrar vad det innebär? Varför behövde de polisens tillstånd? Frågan är också om "policen" i detta sammanhang betydde det vi idag menar med polis? Poliser fanns knappast då, utan ordningen upprätthölls med hjälp av brandväktare och liknande, enligt Polismuseets hemsida om polishistoria. Just nu har jag inte fördjupat mig i detta, kanske hittar jag svaren en dag.

Västrvik AI25
Noteringen i Västerviks husförhörslängd. Bild från Arkiv Digital, Västervik AI:15 (1810-1815) Bild 23 / sid 25.

Samtidigt med smedfamiljen bodde här också skeppare Lagerbergs änka Catharina Rising med sonen Anders Fredric, hon var född i Västrum 1775. Våren 1818 blev smeden Zetterström änkling och miste också en dotter och inom några år flyttade resten av barnen hemifrån. 1825 var han ensam kvar och flyttade till Södermalm. Skeppsbyggmästaren Petter Blomqvist flyttade in med sin familj, liksom varvssmeden Nils Petter Norgren. Inga Greta Hammarberg, som föddes i torpfamiljen på torpet Ladugården, kom till Slottsholmen 1825 som piga hos skeppsbyggmästaren. Hennes syster Brita Christina var skeppsbyggmästare Blomqvists andra hustru, och troligen var det ett kliv uppåt på samhällsstegen att som torpardotter bli skeppsbyggmästarhustru.

Nästa smed på Slottsholmen var Julius Esping från Gärdserum, troligen lillebror till förre smedens dräng Gustaf Esping. Esping ersattes 1846 av smeden Jöns Dahlberg från Eljaröd i södra Skåne, som alltså bör vara den smed som omnämndes i tidningsartikeln 1847. Jöns Dahlberg stannade här ända till sin död 1879, då han var 61 år gammal och förmodligen verksam som smed då. Han verkar ha blivit den siste smeden på Slottsholmen.

En bit in på 1800-talet och framåt bodde en hel del folk på Slottsholmen, liksom på Strömsholmen. I familjerna fanns som regel flera barn och både lärlingar, gesäller, drängar och pigor. Även några varvsarbetarfamiljer var bosatta på Slottsholmen. En arbetskarl var Sven Erik Persson. Den 11 november 1858 dog hans hustru Anna Lovisa Simonsdotter, då 28 år gammal. De hade inga barn. Enligt dödboken dog hon av fallandesjuka, dvs epilepsi, men kanske misstänkte man dråp eller vållande till annans död för i husförhörslängden finns en lapp med notering att rådhusrätten konstaterar den 4 december att man funnit att det inte finns något hinder för hennes begravning. Något liknande har jag aldrig sett tidigare.

Simonsdotter
Anteckningen om Anna Lovisa Simonsdotters död och begravning. Bild från Arkiv Digital, Västervik AI:50 (1855-1861) Bild 42 / sid 31.

Från 1839 heter det Slottsholmsvarvet och från 1850 Slottsholmen i husförhörslängderna. När siste smeden gått ur tiden blev Slottsholmen så småningom ett rekreationsområde för stadsborna. Bengt Hjord berättar i sin bok om Västerviks försköningssällskap som var verksamt 1857-1903, och 1884 köpte Slottsholmen. 1887 hade sällskapet fått de gamla tomtinnehavarna att riva sina gamla hus i och på ruinen och sedan ställdes den i ordning med utfyllnader och planteringar. En idé fanns att bygga en restaurang inne i ruinen, men riksantikvarien sa till slut nej till detta och restaurangen byggdes 1913 strax söder om ruinen. 1924 gjordes utgrävningar och då fann man resterna av nio människoskelett i ruinens nordvästra hörn, plus ytterligare tolv utspridda i och kring ruinen. De var inte begravda utan låg ovanpå det gamla slottet marknivå och de anses komma från den sista striden 1677.

1966 hölls den första visfestivalen i slottsruinen.

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg men historia är ju så intressant. Eller hur?

Källor:

Västervik AI:5 (1785-1786) Bild 79 / sid 133

Västervik AI:15 (1810-1815) Bild 23 / sid 25

Västervik AI:22 (1825-1830) Bild 22 / sid 23

Västervik AI:24 (1831-1835) Bild 26 / sid 35

Västervik AI:26 (1836-1839) Bild 18 / sid 21

Västervik AI:50 (1855-1861) Bild 42 / sid 31

Västervik C:9 (1858-1861) Bild 80 / sid 282

Västervik AI:70 (1876-1880) Bild 32 / sid 28

Lofta AI:1 (1768-1786) Bild 77 / sid 121

Lofta AI:1 (1768-1786) Bild 202 / sid 371

Lofta AI:24 (1866-1876) Bild 280 / sid 270

http://www.polismuseet.se/Samlingar/Polishistoria/Framvaxten-av-ett-polisvasende/

http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/6136/13_09_slottsholmen.pdf?sequence=1

 

 

 

Magnus Härenstams härstamning

 

Skådespelaren Magnus Härenstam har gått bort, alldeles för tidigt. Kanske visste du som är från Västervik att han också är från Västervik? Han föddes på Västerviks lasarett den 19 juni 1941. På midsommarafton skulle han alltså ha fyllt 74 år.

SCB 1941
Magnus Härenstams födelse på Västerviks lasarett den 19 juni 1941. Han fick också namnen Johan och Herbert, som finns i hans släkt. Källa: Statistiska Centralbyrån (SCB) - samlingspost, Utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböcker 1860-1949, SE/RA/420401/01/H 1 AA/3240 (1941).

Genom sin mor Elsa Malmberg har han sina rötter i Gamleby, åtminstone till mitten av 1700-talet. Elsa Malmberg föddes 1907 i Gamleby, dotter till Herbert Malmberg och hans hustru Sigrid Andersson. Fortfarande finns släkten Malmbergs möbelaffär kvar i Gamleby. Magnus Härenstams morbror Uno Malmberg donerade för länge sedan en stor summa pengar till kommunen för att bygga ett utsiktstorn vid museet. Det dröjde så länge innan det byggdes att Uno Malmberg hunnit gå ur tiden men Magnus Härenstam kom till Västervik och invigde det, i maj 1997 om jag minns rätt.

Vilka släktingar Magnus Härenstam har kvar i Gamleby i dag vet jag inte, men jag har följt hans släkt bakåt en tid. När Elsa föddes 1907 var hennes far målare och familjen bodde i fastigheten nr 39 Fridebo i köpingen. Hon hade en äldre syster och tre yngre bröder, födda mellan 1905 och 1917. Uno var hennes näst yngste bror.

Någon gång mellan 1926 och 1931 blev hennes far möbelhandlare. Man kan ana att han var framgångsrik för Elsa och hennes syskon studerar. Det var betydligt vanligare i välbärgade än i fattiga familjer. Två av syskonen blev tandläkare, storasyster Vanda Linnea och lillebror Uno. Elsa själv tog tre examina, först teolige kandidat 1933, sedan filosofie kandidat 1938 och slutligen filosofie magister. Efter sina studier i Lund arbetade hon som lärare, bland annat på folkhögskolan i Gamleby och som adjunkt vid Norrköpings Småskoleseminarium. 1939 gifte hon sig med Kurt Härenstam i hans hemförsamling Värnamo. Han var också filosofie kandidat och blev senare filosofie doktor och lektor. Två år senare föddes sonen Magnus i Västervik. Även Kurt Härenstams far var möbelhandlare.

vigsel 1939
Magnus Härenstams föräldrar vigdes 1939. Källa: Gamleby EI:5 (1927-1940) Bild 540 / sid 46, Arkiv Digital. Trots att de  gifte sig i Värnamo är det uppskrivet i Gamleby vigsellängd eftersom Elsa Malmberg var skriven här då.

Följer vi Elsa Malmbergs familj bakåt och håller oss till Gamlebyspåret så hamnar vi i torpet Jansbo under Rumma i Gamleby socken 1767. Det verkar vara första gången torpet är uppskrivet i husförhörslängden i Gamleby och kanske är det nytt då. Här bodde torparen Johan Nilsson och hans hustra Anna Bengtsdotter. Uppgifterna är sporadiska och några noteringar om födelseår och födelseplats finns inte så det är svårt att få fram varifrån de kom. Möjligen kan de vara 31 och 25 år gamla 1767. Året därpå, den 25 augusti 1768, föddes deras son Niclas, eller Nils som han senare kallades. När han bara var några år gammal dog hans far Johan. Nils blev så småningom också torpare i Jansbo och gifte sig med Maja Stina Karlsdotter från Lofta. De fick minst fyra barn mellan 1803 och 1815. Yngst var sonen Anders Peter, som 20 år gammal gifte sig med den två år äldre Brita Cajsa Lidberg från Åhagen i Ullevi. Hennes föräldrar var båtsmannen Nils Lidberg i Tjust båtsmanskompani och dennes hustru Katharina Månsdotter från Odensvi. Nils Lidberg var född i Horn 1770 och hade varit gift tidigare men hustrun dog 1811 efter ett som det verkar barnlöst äktenskap. Katharina Månsdotter kom som piga till båtsmannen efter hustruns död.

jansbo
Äldsta förekomsten jag hittat nu är i husförhörslängden 1767, Johan Nilsson och Annika (Anna) Bengtsdotter i Jansbo under Rumma. De är Magnus Härenstams morfars farfars fars föräldrar. Källa: Gamleby AI:3 (1758-1785) Bild 31 / sid 39, Arkiv Digital.

Lidberg
Födelsenotisen för Brita Cajsa Lidberg den 5 januari 1813. Källa: Gamleby C:4 (1795-1827) Bild 106 / sid 205, Arkiv Digital.

Anders Peter Nilsson och Brita Cajsa Lidberg bodde i Nystugan under Baldersrum när sonen Johan Alfred föddes i februari 1835. Det var han som i tjugoårsåldern tog sig namnet Malmberg. Vid den här tiden var det vanligt att ta sig ett nytt efternamn och det bestämde man själv, det var bara att säga till prästen att "nu heter jag Malmberg i stället". Vilket alltså Johan Alfred gjorde. Efter ett par år i Västervik kom han hem till familjen i Nystugan  1860, samma år som han gifte sig med Kristina Olofsdotter från Lofta. Paret fick sex barn fram till 1878. Näst äldst var sonen Herbert som föddes 1864, och som så småningom blev Magnus Härenstams morfar. Både Herbert och hans far Johan Alfred var målare. När Elsa Malmberg föddes 1907 bodde familjen på samma adress i Gamleby som hennes farföräldrar. Hos dessa finns också två av Elsas fars syskonbarn som fosterbarn hos sina morföräldrar. Två av hennes fars systrar hade fött barn utom äktenskapet.

Johan Alfred
Johan Alfred, som senare tog sig namnet Malmberg, föddes den 21 februari 1835. Källa: Gamleby C:5 (1828-1864) Bild 48 / sid 89, Arkiv Digital.

Herbert 1835
Magnus Härenstams morfar Herbert föddes den 28 maj 1864. Källa: Gamleby C:7 (1861-1868) Bild 35 / sid 61, Arkiv Digital.

Gamleby
Målaren Johan Alfred Malmberg i Gamleby och hans familj i husförhörslängden på 1890-talet. Källa: Gamleby AI:26 (1891-1895) Bild 198 / sid 455, Arkiv Digital.

Släkttrådarna i Lofta, Odensvi och Horn har jag inte följt ikväll, det får anstå till en annan gång. Jag undrar om Magnus Härenstam kände till det här, om någon i hans familj släktforskat? Kanske har han t o m varit med någon gång i "Vem tror du att du är?" på tv? Det vet jag inte. Själv har jag tittat i kyrkböckerna och när jag väl börjar är det svårt att sluta, för sådant här är ju så intressant.

 

Folket i båtsmansstugorna

När jag i måndags arbetade på tidningen och skrev en artikel om engagemanget för att rädda kvar verksamheten i Båtsmansgränd kom jag också att fundera på vilka som bott här en gång i tiden, och båtsmansstugornas historia. Det jag sett i husförhörslängderna förvånade mig lite.

Båtsmansstugorna ligger i de gamla östra kvarteren i Västervik, på tomterna nummer 102-106 och 109-113.

Båtsmansgränd
På den här bilden ser vi hus nr 113 längst till höger och hus nr 103 längst till vänster. Hus 113 följs in i gränden av nr 112, 111 osv. Kaféhuset är hus nr 110 om jag räknat ut detta rätt. Efter hus 103 följer hus 104 osv. Längst in i gränden fanns förr, där det nu är kryddgård, några hus som inte ingick i båtsmansstugorna. Bild från Wikimedia Commons.

 

AI5
Husen i Båtsmansgränd kallades båtsmansstugor men det bodde inte båtsmän här 1785-1786.

På 1780-talet kallas husen för båtsmansstugor i kyrkboken, men då bor fortfarande inga båtsmän här. I stället hittar vi timmermännen Jan Persson, Mårten Hammargren, Carl Andersson Åström, Jan Alexandersson, Per Persson och Sven Larsson med sina hustrur och barn. Dessutom flera sjömän, men de var väl inte där särskilt mycket. Kan timmermännen ha tjänstgjort i Flottan? Annars var timmerman yrkesbeteckningen för den som byggde hus.

De första båtsmännen var på plats först 1788. I nummer 102 bodde då båtsmannen Gabriel Fröberg "nu Wångström" skriver prästen, född 1758 och gift med Catharina Andersdotter. De hade två små söner som hette Henric Peter och Anders Jaen. Där sprang de i gränden, de små pojkarna på fem och två år.

Nu hade fler båtsmän flyttat in. Mårten Hammargren, Jöns Norgren, Carl Söderberg, Anders Persson Westerberg och Anders Persson Törnvall, Eric Jönsson Friberg, Anders Henricsson Berg, Carl Söderbom. Nästan alla var runt 30-40 år, hade fruar och flera barn. 65 personer, vuxna och barn, får jag ihop i båtsmansstugorna 1788.

Båtsmansstugorna verkar inte ha varit bebodda av båtsmän särskilt mycket. Mest är det sjömän som bor här, eller hantverkare. En hel del änkor finns i husförhörslängderna som boende i båtsmansstugorna. Om en soldat i Indelningsverket, t ex en båtsman, dött fick änkan och barnen normalt inte bo kvar längre än några månader, kanske upp till ett år. Sedan skulle nästa båtsman från roten in i torpet. Men så verkar det inte ha gått till i dessa stugor i Västervik.

Kanske har husen ganska snart sålts till staden och därefter bebotts av vem som helst? Själv har jag trott att husen var båtsmansbostäder så länge det fanns båtsmän, men husförhörslängderna visar något annat. Man skulle kunna tro att sjömännen är båtsmän, men det är jag ganska säker på att de inte är. En soldat har alltid sin rätta yrkestitel i husförhörslängderna, något annat har jag aldrig sett. Och båtsmän finns det gott om i Västervik, fast i andra hus.

Det har förstås bott hundratals människor under alla dessa år som passerat sedan husen byggdes. Nedslag i husförhörslängderna visar att de varit bebodda hela tiden.

 

AI2
Skräddare Strömberg i hus nr 110.

Kaféet ska så vitt jag förstått vara hus nr 110. I början av 1770-talet bodde här skräddaren Peter Strömberg med hustrun Anna Lisa Enberg och deras familj. 1797 har sjömannen Johan Enman flyttat in med sin hustru Anna Carlsdotter och barnen Cajsa Lisa, Lotta och Anders Peter.

hus 110
Bild är publicerad på www.ackrellsbatsmansgrand.se/

Samtidigt med skräddaren bodde sjömannen Lars Törnvall med hustrun Catarina Carlsdotter i tvåvåningshuset, tillsammans med skoflickaren Peter Forsberg och hans hustru Maria Greta Catarina Rumph, och sjömannen Sven Lönström med hustrun Stina Andersdotter och dottern Anna Maria. 30 år senare hittar vi Brita Jansdotter i samma hus, änka efter ringkarlen E. Kihlström. Jag undrar vad en ringkarl gjorde? Förmodligen ringde han i kyrkklockorna.


Ringkarlens änka bodde i tvåvåningshuset i Båtsmansgränd

I husförhörslängderna är de flesta kvinnor bara noterade som hustrur, änkor, döttrar eller pigor, dvs i förhållande till mannen i hushållet, husbonden. Men det finns undantag. Ett sådant är segelsömmerskan änkan Anna Jonsdotter Andersson som bodde i hus nr 106 från 1846 till sin död 1852. Hon var då 54 år. I hushållet hade hon också sin dotter Johanna Fredrika Isaksdotter och pigan Anna Lovisa Brunberg plus hyresgästen varvsarbetaren Carl Johan Eriksson.

AI45

I den sista husförhörslängden för Västervik (1888-1899) står det att staden äger husen. Kanske finns det en sådan notering tidigare också. Då är de boende i Båtsmansgränd två skrädderiarbetare, fem sjöman, skräddare, byggmästare, tornväktare, stenslipare, arbetare, två skoarbetare, hamndräng, bagerska, sockerbagare, eldare och sjökapten. Och så deras makar och barn, flera änkor men i stort sett ingen piga eller dräng.

Det finns så mycket intressant att berätta om människorna i Båtsmansgränd men det ska jag inte trötta er med. Kanske är det någon av er släktforskare i Västervik som gjort en inventering av dessa? Berätta gärna om det i så fall.

Alla bilder på kyrkböckerna kommer från Arkiv Digital, se källor.

Källor:
Västervik rådhusrätt och magistrat HVa:47 (1747-1747) Bild 22
Västervik AI:2 (1770-1776) Bild 62 / sid 105
Västervik AI:5 (1785-1786) Bild 102 / sid 179
Västervik AI:6 (1787-1789) Bild 80 / sid 137
Västervik AI:6 (1787-1789) Bild 81 / sid 139
Västervik AI:10 (1797-1799) Bild 44 / sid 71
Västervik AI:13 (1800-1807) Bild 67 / sid 115
Västervik AI:18 (1816-1820) Bild 109 / sid 199
Västervik AI:24 (1831-1835) Bild 144 / sid 269c
Västervik AI:40 (1845-1850) Bild 194 / sid 177
Västervik AI:45 (1850-1855) Bild 342 / sid 326

 

 

Röde Frans jobbade på Slip

Idag är det den 16 april, ett viktigt datum i Västerviks historia. Det var den dagen 1917 som hungerupproret i Västervik startade. Det som nästan kunde blivit revolution i Sverige.  

arbetarkommittén
Det här är en klassisk bild i Västerviks historia, den enda bilden som bevarats på Röde Frans, Frans Gustafsson. Han sitter i mitten, omgiven av Erik Nilsson, Carl Zeijlon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. De ingick alla i 16 april-kommittén som bildades under hungerupprorets dagar 1917. Bild från Västerviks museums arkiv, fotograf okänd.

protokoll
Protokollen från 16-aprilkommitén finns bevarade på föreningsarkivet i Västervik. Därifrån fick jag en kopia när jag arbetade med artikeln 1999. 1967 skrev Sune Garpenby flera artiklar i VT om hungerupproret, som sedan samlades i ett särtryck.


Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Detta är en ögonblicksbild från en aprildag för över 98 år sedan. Bilden är tagen av fotografen Arvida Ljungqvist och finns i Västerviks museums arkiv. Se den i större format.
Mannen i den ljusa tröjan till vänster är slaktaren Frank Karlsson med sin hund som hette Fredlund, har ett barnbarn berättat. Frank Karlsson var född 1882 och arbetade som slaktare, både i saluhallen och hemma hos folk som behövde få hjälp med slakten.


Om hungerupproret har det skrivits mycket, både i VT och i böcker. Själv skrev jag om det 1999. Det mesta handlar om Röde Frans, arbetarledaren, som talade till massorna på Stora torget utanför rådhuset, där han klivit upp på en låda. Han manade till besinning.

1917 svalt folket, och värst var det nog i städerna. Det var krig, importen hade minskat, matpriserna steg men inte lönerna. Folk hade inte råd att köpa mat och mätta hungriga magar.

Jag ska inte berätta den här historien igen, för den kan läsas på annat håll. Se fler länkar i slutet av blogginlägget. I stället ska jag berätta om Röde Frans, Frans Johan Gustafsson.

När han tog på sig rollen som ledare för arbetarupproret i Västervik var han 33 år gammal. Han var född på midsommarafton 1883, den 24 juni, i Visby, och var mellanbarnet i familjen. Föräldrarna var arbetaren Karl Johan Gustafsson, född i Linneryd i Småland 1850, inflyttad i Visby och gift med gotländskan Anna Lorentina Larsson, född i Garde församling 1846. De hade gift sig 1880. Anna hade med sig den tolvåriga dottern Ida i boet. Augusta föddes 1881, sedan kom Frans och så småningom småsyskonen Marta 1886 och Anna 1889.

Visby CI7
Födelsnotisen i Visby 1883. Källa: Visby stadsförsamling CI:17 (1879-1894) Bild 1110 / sid 106, Arkiv Digital.


Frans fick delvis en problematisk uppväxt. I husförhörslängden i Visby finns några anteckningar som antyder detta, men det är svårt att riktigt förstå vad de innebär. Frans far Karl Johan hade strax före sonens födelse fått ett intyg om att han är "oförmögen till krigstjänst" och kanske betyder det att han har någon skada som gör honom handikappad. Under ett år, från december 1884 till november 1885, var han försvunnen. Prästen noterar honom i obefintlighetsboken, vilket betyder att man inte vet var han uppehåller sig. Det står inte att han rymt, så förmodligen vet hustrun vart maken tagit vägen. Kanske har han åkt till fastlandet för att leta efter arbete men inte tagit ut flyttbetyg. Kanske är det något annat som ligger bakom.

Frans mor och hans två systrar bodde kvar i Visby under tiden, någonstans söder om stan. När hans far kommit hem igen Frans han nio månader senare en lillasyster, och en till efter ytterligare tre år. Storasyster Ida har då blivit vuxen och flyttat hemifrån.

1896 dog Frans far Karl Johan och hans mor blev änka med fyra barn att försörja. Barnen är då mellan 15 och sju år gamla. Karl Johan dog av lunginflammation. Familjen klarade sig och vid sekelskiftet var Frans mor Anna husägare utanför Visby. Kanske har hon varit det hela tiden, det framgår inte. Strax före makens död har hon lämnat statskyrkan och gått med i metodistkyrkan.

När Frans nyss fyllt 17 år blev han artillerist i Kungliga Norrlands Artilleriregemente, 2:dra Batteriet, i Jämtland. Vägen dit gick via Stockholm. Så vitt jag förstår, utan att ha militära kunskaper, betyder det att han är en soldat som skjuter med tyngre vapen. Kanske hade han tänkt sig en militär yrkesbana. Eller så ville han bara komma hemifrån. Tre år av sitt unga liv gav han artilleriet, sedan tog han avsked och begav sig till Stockholm. Vad han gjorde där vet jag inte, men han bodde en kort tid på Storgatan 10. Troligen hade någon slags arbete. Och förmodligen var det där han träffade Elina Maria Stam, som skulle bli hans hustru 1910. Hon bodde nämligen i samma församling i Stockholms innerstad under samma tid. Elin arbetade som piga och hembiträde i flera olika familjer. Hon kom från Motala och hade flyttat till Stockholm samma år som Frans. Hennes far var valsverksarbetaren Oskar Fredrik Stam på Motala Verkstad, hennes mor hette Charlotta Sofia Carlsdotter och Elin hade tre yngre syskon. Elin föddes 1874 och var alltså nio år äldre än Frans. När hon föddes hade hennes mor nyss fyllt 17 år.

1906 flyttade Frans från Stockholm till Baskarp i Västergötland och började arbeta på AB Svenska Naxos, som fabriksarbetare. Baskarp ligger några mil norr om Jönköping, vid Vätterns västra strand. Uppenbarligen hade han och Elin hållit kontakten för i november 1910 gifte de sig. Då bodde hon hemma i Motala igen, på andra sidan Vättern.


Lysningen 1910. Källa: Motala EI:5 (1895-1914) Bild 135 / sid 127, Arkiv Digital.

I Baskarp föddes sonen Sten 1911 och 1913 lämnade de Baskarp för att bosätta sig i Motala, någonstans vid Göta kanal. Frans hade fått jobb på Motala Verkstad, som sin svärfar. Efter ett år lämnade de Motala, där dottern Sonja fötts 1913, och flyttade till Västervik, den 19 november 1914. Frans blev gjutare på Slip Naxos. Två och ett halvt år senare ska hans ord höras över hela landet, när nyheterna sprids om hungerupproret i Västervik.


Röde Frans och hans familj i Västervik. Källa: Västervik AIIa:5 (1911-1931) Bild 2830 / sid 1779, Arkiv Digital.

Även om hans engagemang i arbetarrörelsen i Västervik är starkt blir det inte långvarigt. Precis som sin far dör Röde Frans i förtid, av influensa eller lunginflammation. Det sker den 19 september 1918, och han har nyss fyllt 35. Klockan kvart över tre på eftermiddagen den 29 september följs han till den sista vilan, och begravs på Nya kyrkogården i Västervik.

Elin var en av de många kvinnor som blev änka med småbarn att ta hand om. Sten var bara sju år och Sonja inte riktigt fem när de blev faderlösa. Elin höll ihop familjen tills barnen blev vuxna. Sten blev så småningom lagerarbetare, flyttade till Stockholm där han levde till 1998. Sonja flyttade till släkten i Motala och blev hembiträde, först hos ett par som drev kafé och sedan hos en plåtslagare. Där gifte hon sig med svarvaren Arne Lindström när hon var 20 år. Elin hade varit sjuklig en tid och inlagd på sjukhus. Hon flyttade till dottern i Motala, var på sjukhus i perioder, och levde till 1958. Sonja bodde kvar i Motala till sin död 2001.

Det är historien om Röde Frans liv.

För fem-sex år sedan, när jag var anställd på VT, fick jag kontakt med ett barnbarn till Röde Frans. Eller möjligen ett barnbarnsbarn. En kvinna, som jag nu inte minns namnet på, mailade till mig med lite frågor efter att hon läst min artikel från 1999. Tyvärr gick hennes mail förlorade när jag slutade min anställning på VT och mitt mailkonto försvann. Om du läser detta idag så hör gärna av dig igen.

Källor:
Kyrkoarkiven i Västervik, Visby domkyrkoförsamling, Motala stadsförsamling, Motala landsförsamling, Gustav Adolfs församling, Kungliga Norrlands Artilleriregemente, Rotemansarkivet, Folkräkningarna 1880, 1890, 1900 och 1910.

Länkar:
Artikel av Hans Hjertqvist 2007
Historikern Håkan Blomqvists hemsida om hungerrörelsen 1917
Wikipedia om hungerupproret
Populär historia om 1917

Stor-Olles barnbarn

Stor-Olle var en arbetare av den gamla sorten. En rejäl karl, stor och stark.

Stor-Olle hette inte Olof, som man kunde tro, utan Adolf Fredrik Olsson. Han föddes i Kristianstad i april 1870 och arbetade i början av 1900-talet som gjutare.

Stor-Olle är farfar till Rune Engelbrektson, mångårig kulturskribent på VT, och som gick bort den 8 mars. I dag har vi tagit avsked av Rune vid en fin begravningsakt i St Petri kyrka, alla vi många som kände honom.

I augusti 1995 träffade jag Rune första gången. Han hade då flyttat till Västervik och knutits till tidningen som frilansmedarbetare. Mitt uppdrag var att skriva en artikel om honom för att presentera honom för läsarna. Ett personporträtt:

artikel

Redan tidigt under den intervjun berättade Rune om sin farfar Stor-Olle. Och jag tror att han också själv har nämnt honom vid senare tillfällen i någon krönika i VT. Därför är jag ganska övertygad om att Rune skulle tycka om att jag nu skriver om hans farfar Stor-Olle. Rune var stolt över sin farfar, en man han såg upp till.

Förra året släktforskade jag åt Rune. Innan visste han inte så mycket om sin släkt utöver de allra närmaste generationerna. Så är det nog för de flesta av oss. Det blev en spännande och intressant forskning. Han kunde få svar på några frågor han undrat över, men fick också veta sådant som överraskade honom. Så brukar det vara när man släktforskar.

Stor-Olle, Adolf Fredrik Olsson, har rötterna i Skåne och Blekinge. När Runes far föddes 1895 bodde familjen i Stockholm, men det var tillfälligt. Då hade Adolf Fredrik Olsson ännu inte blivit gjutare utan var gardist. Efter några år i Stockholm kom han tillbaka till Skåne via Jönköping, och arbeten på olika bruk. Med sig hade han hustru och tre barn.

KristianstadCI15
Stor-Olle, Adolf Fredrik Olsson, föddes den 4 april och döptes den 24 i samma månad 1870. Källa: Kristianstads stadsförsamling CI:15 (1870-1885) Bild 120 / sid 9, Arkiv Digital.

Stor-Olle följde familjetraditionen. Hans far Oskar Olsson var gjutare och kom från Asarum i Blekinge. Även han bytte jobb ibland och flyttade runt, under den stora industrialseringsepoken i Sverige. Han var bland annat på Huseby järnbruk och på Mekaniska verkstaden i Älmhult. Oskars far var kopparsmeden Peter Olofsson på Granefors bruk i Asarums socken. Innan Oskar blev gjutare hade han varit sjöman en tid.

Rune valde alltså en helt annan bana än sina förfäder, precis som sin pappa, som arbetade för nykterhetsrörelsen.

Men kvinnorna då? Stor-Olles fru och Stor-Olles mor? Stor-Olles fru hette Anna Sofia Wahlund och kom från Vada socken i Uppland. Hennes historia kanske jag berättar en annan gång. Stor-Olles mor vet jag inte så mycket om. Hon hette Kristina Jacobsdotter och fick tre barn. Hon överlevde sin make med många år.

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker, men hoppar även in på VT då och då. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar