• fredag 31 oktober 2014
Min träning Sofias viktblogg Sofias viktblogg
Vädersponsor:

Jörgen Andersson

Jörgen Anderssons blogg

Allt sedan unga år har jag diskuterat och intresserat mig för samhällsfrågor och i takt med ökad erfarenhet och kunskap har engagemanget vuxit sig starkare. Det är därför ingen tillfällighet att ett aktivt engagemang i Moderaterna också följde när tillfället uppenbarade sig. Jag har alltid haft en stor närvaro i vår samtid och i samhällsdebatten. Jag har sett flera djupa konjunktursvackor och kriser komma och gå, men också sett tider av fantastisk utveckling. Förutom vad detta inneburit på ett högst påtagligt sätt på det personliga planet har jag också följt tidens skeenden på andra plan. Inte minst gäller det vad det inneburit för politiken, för ekonomin och för utvecklingen. Det brukar sägas att vi lever i den mest spännande av tider, jag är villig att hålla med.

Om jag har fördomar, nej, har du?

Att vara fördomsfull är ett starkt skällsord och själva tror vi oss alltid vara befriade från just fördomar. Det är alltid lätt att peka finger och kritisera andra. Vi vill alla ta avstånd från förutfattade meningar och fördömer alla försök som görs att gruppera in människor i till synes homogena grupper. Det brukar vara lätt att identifiera fenomenet när dessa grupperingar handlar om härkomst, sexuell läggning eller kön. Det har blivit som en ryggmärgsreflex att direkt avfärda när det gäller dessa uppenbara uttryck av fördomar.

 

En del fördomar är förvisso allvarligare än andra, men finns det i det lilla är inte risken att det i så fall sprider sig till det stora? Handen på hjärtat kan vi ärligt säga att vi är helt fria från fördomar? Rannsaka dig själv och fundera över om du alltid är helt objektiv när du möter någon som inte helt stämmer in enligt dina preferenser. Hur reagerar du och vad tänker du om någon du möter för första gången? Vad är till exempel din första tanke när du ser någon i en gammal rostig bil, eller för all del i det motsatta fallet, någon som åker i den nya lyxiga bilen? Vad är din första tanke när du träffar någon som är sjukskriven eller arbetslös, eller kanske om den som lyckats stort i livet? Hur är inställningen till en stadsbo när du själv bor på landet och vice versa? Accepterar vi varandra fullt ut för alla våra olikheter?

 

Jag möter ständigt fördomar och förutfattade meningar om både mig som person, uppfattningar om andra jag känner och om människor i gemen. Ofta är det från sådana som anser sig vara befriade från fördomar, ofta är det från sådana som anser sig stå för det ”goda” och det ”humana”, eller från dem som anser sig ha ett ”öppet sinne”. Jag tror vi alla ibland skulle behöva en stund av reflektion, en stund av självrannsakan och fundera lite över hur vi tänker om andra och varför, och kanske framförallt över hur vi själva uppfattas av andra.

 

Jag är lantisen som nu har ett uppdrag i staden, med en dialekt som knappast är till min fördel. Jag är hantverkaren som nu har min vardag med en stor andel högutbildade omkring mig. Jag är den fattige som länge levt under existensminimum, medan de flesta jag har omkring mig har det rätt gott ställt. Vad säger detta om mig och vad är föreställningen om mig som person? Vilken politisk åsikt eller partitillhörighet förväntas jag ha?

 

Kanske ska vi fundera över hur andra uppfattar oss, för att själva inte dra några förhastade slutsatser om andra. Mer än ofta är våra föreställningar falska och tänk om vi alla kunde lägga på minnet alla de gånger vi har misstagit oss, bära det med oss och lära av detta. Min förhoppning är att du som läser det här ska le mot någon du inte känner. Hälsa på din nästa och inled ett samtal! Det kan vara väldigt berikande och inte alls som du först trodde.

Dagen D, d som i demokrati

Idag är den stora dagen, den vi arbetat så hårt för under lång tid. Somliga kanske uppfattar det som en jakt på makt, en tävling som  ska vinnas. Att det bara handlar om att kämpa för att försvara positioner. Så är det inte, dessa dagar som börjat vid tidig morgon och slutat sen kväll, handlar om en övertygelse. En övertygelse om hur vi bäst utvecklar samhället. Långa dagar och oändliga vandringar för att dela ut valpamfletter,  hundratals affischer och skyltar som klistrats och satts upp, tiotals besök och debatter, alla samtal och möten. Vi gör det  för att vi tror på något, vi gör det för att förmedla och övertyga om vad vi vill. Vi gör det för vi vill forma vårt land till ett framgångsland,  en framgångsregion eller en framgångskommun.  Vi gör det för varje enskild människas rätt till att forma sitt liv. Vi gör det för våra barns framtid. Vi gör det för att våra föräldrar ska få en trygg ålderdom. Tack alla ni som kämpat för frihet, för demokrati och för vår gemensamma framtid. Tack för att ni lyssnat på oss och tack för att ni tar ställning. Jag hoppas ni alla gör ett klokt val idag, jag hoppas vi lyckats förmedla vad vi står för och hur vi tänker ta ansvar för vår framtid. Jag hoppas du också röstar på Moderaterna.

Sjukförsäkringsdebatt, med en knorr

Under lördagen veckan före valet hade tre privatpersoner anordnat en debatt om sjukförsäkringen, syftet var att ställa politikerna mot väggen. De hade valt att fråga en moderat och en socialdemokrat, detta för att moderaten skulle ställas till svars för vad som gjorts och socialdemokrat för hur de tänker göra, om de vinner valet vill säga. Sossarna hade skickat Lena Hallengren, ett tungt namn inom S. Hon har tidigare varit minister och aspirerar säkerligen igen, om hon får chansen. För Moderaternas räkning fick jag axla rollen som försvarare av våra reformer. Upplägget var sådant att en rad sjukskrivna i förväg hade skrivit frågor som vi skulle svara på, vi skulle svara på var sin fråga, alltså inte samma fråga, och vi skulle få varannan fråga. Tanken var att vinkla detta till anordnarnas fördel, men så lätt låter sig inte politiker manipuleras. Vi kom snart in i en regelrätt debatt, och skillnaderna framkom tydligt.

Medan Lena Hallengren ville ha en återställare till vad som gällde före 2006, där systemet var överordnat människan så förespråkade jag motsatsen. Min utgångspunkt var att alla förtjänar hjälp och stöd till att komma tillrätta med sina bekymmer. Alla förtjänar relevant sjukvård i rätt tid, alla förtjänar stöd och åtgärder för anpassning av arbetsplatsen eller kompetensutveckling för bättre anställningsbarhet. Det är min utgångspunkt, faktum är att de reformer som genomförts ofta tar sig uttryck som att de skulle stressa den enskilde och att det skulle vara belastande för den som är sjuk att det finns en bortre gräns. Jag tycker det är en förenklad och missriktad kritik. Faktum är att den bortre gränsen snarare ska sätta press på sjukvården, på läkarna att ta patientens behov på större allvar, att Försäkringskassan ska sätta den enskilde människan i fokus, att Arbetsförmedlingen ska se till varje persons behov. För mig betyder det att maktbalansen mellan medborgaren och systemet justeras i någon mån till medborgarens fördel, egentligen i rak motsats till vad som hävdats. Lena Hallengren pratade om att det handlar om signalvärdet med en bortre gräns, och jag håller med, precis det handlar det om. Jag menar att det är en tydlig signal till både läkare och tjänstemän både på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, vi ger inte upp hoppet om en enda människa, vi vill att alla gör sitt yttersta för att varje enskild individ ska få en andra chans och den hjälp de förtjänar.

Efter debatten, öppnade moderatorn upp för publiken att ställa frågor, jag såg då hur en man i en permobil rullade mot oss. Jag såg i ögonvrån hur mungiporna åkte upp på min kombattant, och hur hon glatt uppmärksammade debattledaren, ”där är en man som vill ställa en fråga”. Jag måste säga att det kändes som att nu får man förklara att det naturligtvis är så att det fortfarande finns möjlighet till både förtidspension och sjukskrivning, och att bara för att vi vill hjälpa alla som kan och vill arbeta, inte utesluter de som inte kan från försäkringssystemet. Ja, även om man har argumenten så finns risken att man hamnar i en besvärlig situation. Hur som helst, mannen som ville ställa en fråga sa ungefär så här: ”Jag har haft en hjärnblödning, jag har lite dålig rörelseförmåga och jag sitter i den här stolen, men jag vill också ha någon form av sysselsättning. Jag har en högerarm som fortfarande fungerar, något skulle jag väl kunna bidra med? Jag vill fråga: varför får inte jag möjlighet till att vara med och bidra?”

Från publiken till höger om mig, en grupp sjukskrivna som var en del av arrangörerna, utbrister spontant, ”Men vad i h*lv*t*, vad f*n säger han, ta bort honom!!!”. Samtidigt åker mungiporna ner på både debattledaren och meningsmotståndaren i form av den tidigare ministern. Ja vad säger man, även jag hade en förutfattad mening om den här mannen, detta trots att jag även träffat svårt handikappade människor som inget hellre vill än att få någon form av sysselsättning. Låt oss försöka arbeta bort dessa fördomar och sluta diskriminera. Låt oss fortsätta arbeta utifrån den enskildes behov istället för att sätta oss på höga hästar och tro oss veta bättre vad som är bäst för varje enskild individ. För vissa av oss lär det nog bli en större utmaning att sluta förespråka systemet före människor, för mig är det självklart att aldrig ge upp om någon enda människa, det handlar om människovärde. Än finns många murar att riva.

Erik

Jag beklagar att kommentarerna till dig varit nedprioriterade under en mycket hektisk tid, jag anser dock att våra olika ståndpunkter stått för sig själva.

Nu till mina kommentarer, det är alldeles uppenbart enligt mig att du får problem att separera dina roller, det är inte orättvist av mig som du säger, det är du själv som avslöjar dig i det stycket tycker jag. Jag tycker fortsatt att det är cyniskt och inhumant att ge upp om människor, att förutsätta att vissa aldrig någonsin mer ska kunna vara med och bidra. Jag tycker det är fel att inte rikta fokus till anpassning, relevant sjukvård, rehabilitering, omskolning osv, jag tycker fortsatt att alla förtjänar flera chanser.

När det gäller vidareutbildning, kompetenshöjning, forskning och utveckling, så finns det inga motsättningar mellan dig och mig.

Offentlig sektor lider av att industrin är löneledande och att industrin har en väsentligt högre produktivitetsökning. Det gör att resurserna över tid urholkas, utöver detta har både behov och kraven på offentlig sektor stadigt ökat. Det är en utmaning som måste tas på allvar, oavsett vem som sitter vid makten. Därför borde det vara utomordentligt viktigt att också du Erik Fransson funderar ett varv till i den här frågan. Jag hoppas vi kan vara överens om att den grova raljerande tonen som dominerar välfärdsdebatten just nu är direkt skadlig, för välfärden själv, men också för hela samhället. Det borde vara uppenbart för alla att offentlig sektor är i stort behov av att få hjälp från privat sektor, för att klara investeringsbehovet, och därigenom öka produktiviteten.

När du kommer in på skatter har du fel, och det vet du. Skatteintäkterna har ökat tack vare skattesänkningar, inte motsatsen. Faktum är att skatteintäkterna på arbete har ökat, tack vare skattesänkningar. För kommuner och landsting handlar det skatteintäkter från medborgarna har ökat från 454 miljarder till 618 miljarder, och det är som alla förstår inte för att lönerna har ökat, utan för att fler är i arbete. Så enkelt är det faktiskt. Men intäkterna för kommuner och landsting har också ökat tack vare mer statliga stöd, som många gånger varit riktade stöd för att komma tillrätta med problem, t ex kömiljarden. Det har gynnat oss i Kalmar län mycket, dels ekonomiskt, men också att vi fått bättre tillgänglighet. Utöver det har kommuner och landsting kunnat behålla sina anställda tack vare konjunktur stöd, kanske till och med anställa, men det är naturligtvis upp till den sossestyrda landstingsmajoriteten att prioritera fler händer i vården. Till det, tror jag många kommuner och landstinget har varit tacksamma för återbetalningarna i AFA-systemet tack vare ett minskat utanförskap, och jag tror alla de människor som fått en ny chans och nu har ett arbete är lika tacksamma. Det här är mekanismer och faktum som du borde vara tacksam över som fackombud, du borde bejaka alla dessa positiva förändringar om du hade ett utifrånperspektiv, som företrädare för arbetarperspektivet vill säga, men det är här du får problem i dina olika roller. Det är, tror jag, en stor anledning till att facket tappar medlemmar.

Du blir så förblindad av att få en maktposition, förhoppningsvis i syfte att förändra, förblindad så du missar att det du ville förändra redan är gjort, kvar finns då bara dina egna maktambitioner.

Nu till dina punkter.

1. Fler händer låter väl bra, men låter sig inte göras utan att prioritera, vad vill du prioritera bort? Att bara kasta ur sig klichéer skapar ingen trovärdighet, hur vill Erik Fransson prioritera i kommunen, i landstinget? Vilka fel har begåtts av Anders Henriksson och Lena Segerberg, eftersom det inte är fler händer i vården? Eller vad har Kronståhl missat i kommunen enligt dig?

2. Jag vill också tro på svensk industri, då är det bra att vi lyckats öka konkurrenskraften för svenska företag. Så kan de fortsätta sälja sina produkter, de röda partiernas prioriteringar och förslag ger tydligt och uppenbart försämrad konkurrenskraft för svenska företag. Att vi däremot ska satsa på forskning och utveckling är väl alla överens om, jag tror du får svårt att visa på att satsningarna skulle vara större från de röda.

3. Ingen motsättning i den här frågan, här handlar det mer om vem som har en trovärdig finansiering, den debatten får vi ta vid annat tillfälle.

4. Ingen motsättning här, samma problem vem har de bästa konkreta förslagen, och vem orkar ta diskussionen om marknadshyror och bruksvärdesprincipen? Har den någon betydelse för bostadsbyggandet Erik?

5. Missmatchning, ja här tror jag du kan bidra en hel del. På vilket sätt kan vi t ex få företag att i större utsträckning ta ett ansvar för att höja kompetensen hos de anställda? Vi ser att företag på landsbygden redan gör det i stor utsträckning, de kan det då de inte behöver vara lika rädda för att den anställde byter arbetsgivare. Men här tror jag finns en del att göra där facket kan spela en roll, nu fick du ett uppslag Erik. I övrigt tror jag man ska ha respekt för att den grupp du refererar till (för dagen ca 360 000 människor), ser väldigt olika ut. I övrigt måste naturligtvis också den arbetslöse ta ett stort eget ansvar. Stöttning och hjälp ska också finnas, dels för att hitta sin kompetens och dels för att utveckla den, det tycker jag.

6. Aktivitetsförbud är i bästa fall ett missförstånd från din sida och i sämsta fall en medveten lögn, så är det naturligtvis inte!

7. Men Erik, du menar väl inte på fullt allvar att regeringen bestämt att den som inte ens har gymnasieutbildning skulle tvingas söka läkartjänster, där passerade du väl verkligen anständighetens gräns, i avsiktlig misskreditering motiverad av makthunger? Har detta någon gång skett så har väl det i så fall varit en tjänsteutövning som varit olämplig, det tror jag nog du också inser. I övrigt tycker jag som du, att fokus måste ligga på att arbetsförmedlingen gör ett relevant jobb, de alternativ som finns genom t ex rekryterings- och bemanningsföretag, har sina nackdelar, men de har av allt att döma en god förmåga att få folk i arbete. Och det verkar som de är uppskattade både av arbetare och företag.

8. Den sista punkten kan vi både vara överens i och se från olika perspektiv, jag tycker det ska finnas mycket stöd och hjälp enligt tidigare resonemang. Det gäller i stort när det gäller anställningsbarhet, men det måste finnas en balans också för det egna ansvaret, det måste finnas incitament för den enskilde att vilja göra sig anställningsbar. Det vill säga, varför ska den som utbildar sig direkt efter gymnasiet själv bekosta sin utbildning, medan den som blir arbetslös när denne är t ex 25, ska få den bekostad av någon annan? Var ska avgränsningar ske för vad som är det gemensammas ansvar och vad som är det egna ansvaret?

Ja, vi verkar vara överens om en hel del, jag tror det märks att vi har olika utgångspunkter, återigen jag beklagar att du fått vänta på mina kommentarer. Jag tror som sagt att tidigare publicerade inlägg stått för sig själva, men det är kul att diskutera och vi kanske skulle hitta ett forum att göra det mer direkt så att säga.

Erik Fransson svarar

Jag har valt att publicera Erik Franssons svar på mitt tidigare blogginlägg här och det i samråd med Erik. Jag tycker det är befogat, dessutom bra och relevant att vi för en öppen diskussion i den här viktiga frågan. Det blir än bättre diskussion så här då kommentarsfältet inte räcker till. Jag har läst inlägget och tackar för svaret. Jag har för avsikt att kommentera det, men i ett eget inlägg senare, först 2 intensiva kampanjdygn, här är Eriks svar.

Hej Jörgen.
Vad bra att vi är överens om att arbetslösheten är ett problem.

Först måste jag bara kommentera arbetskraftutbudsteorin. När vi diskuterar den måste vi skilja på de olika rollerna som fackförbund och politiska partier har.

Jag tror att när vi går in i rollen arbetstagarrepresentant och arbetsgivarrepresentant så är arbetskraftsutbudsteorin starkare. Vi från fackligt håll vill gärna att våra medlemmar har makten att välja jobb och därmed konkurrensutsätta arbetsgivarna för att medlemmarna skall få så bra villkor som möjligt.
På samma sätt vill arbetsgivarna ha fler att välja på som dessutom inte kan ställa för höga krav på sina villkor.
Men när vi klär på oss rollen som politiker så blir teorin inte längre lika ledande, då man som politiker har ett större ansvarsområde.
Detta var en av orsakerna till att fackförbunden bildade socialdemokraterna 1889. Fackförbunden insåg att det behövdes en organisation på arbetsplatserna och en i samhället och med olika ansvarsområden, även om deras värdegrund var likadan.

Jag tycker du är lite orättvis när du skriver att ni moderater inte har en tanke på arbetskraftutbudsteorin i er politik, medan jag och mina fackliga och politiska kollegor kör den stenhårt. Jag tror nämligen att vi alla har den i bakgrunden, även om den inte är allena rådande.
En liknande teori använde sig Anders Borg av i debatten kring arbetslösheten när han menade att en för snabb sänkning av arbetslösheten skulle kunna drabba inflationen negativt och att det därför inte var intressant att minska ner arbetslösheten för snabbt. Så vi är ibland rätt bra från bägge sidorna att låsa oss vid fyrkantiga teorier.

Jag håller med andra ord inte med dig om att arbetskraftutbudsteorin är så stark hos oss socialdemokrater som du vill ge sken av.
Det var inte därför som människor med arbetsskador eller sjukdomar fick sjukpension, utan för att de skulle kunna få en inkomst när de inte kunde fortsätta på sina arbeten på grund av sjukdomsbilden.
Visst nu i efterhand kan man se att systemet var för fyrkantigt och att det fanns människor som fick sjukpension trots en arbetskapasitet, även om de var i minoritet.
Idag är jag för en annan bedömning än den som då rådde, men jag är starkt emot den bedömning som ni infört, för den slår åt andra hållet. Människor med svåra sjukdomsbilder tvingas idag bli arbetslösa för att de antas kunna ta jobb som de aldrig kommer kunna få utbildning till att klara av. En del av jobben finns det inte heller efterfrågan av på arbetsmarknaden, men någon sjukpenning har de ändå inte rätt till utan slussas runt i arbetsförmedlingens olika åtgärder tills de tröttnar och söker förtida ålderspension.
Meningen med att utbilda människor är inte heller för att hålla dem från arbetsmarknaden, utan för att utbildning alltid skapar utveckling. Människor som får mer kunskap använder kunskapen till att utveckla något.
När vi dessutom i den Svenska ”socialdemokratiska” modellen, inte att förväxla med den svenska modell som ni pratar om idag, hade inställningen att företag och svenska produkter alltid skulle vara i topp gällande utveckling, vilket innebar att företag som inte var konkurrentmässiga lades ner. De i personalen som inte fick nya jobb på grund av kompetensbrist, utbildades till de jobb som fanns. Då var utbildning en viktig del av det utvecklande samhälle.
Detta har ni monterat ned, och lagt i knät på den enskilde, utan att ge den enskilde rätt förutsättningar.
När det gäller utländsk arbetskraft så vill vi inte att de skall konkurera på den svenska marknaden på andra villkor än våra svenska företag. Varför skall vi kräva av våra svenska företag att de skall försäkra sina anställda, ha bra arbetsmiljö för sina anställda och tvinga dem att leva upp till andra rimliga, men kostsamma krav, för att vi sen skall ta in utländska företag som slipper/skiter i de krav vi tvingar på våra företag och därför kan göra jobben billigare.
Från fackligt håll vill vi inte heller att våra utländska kamrater skall kunna utnyttjas genom att tvingas till dåliga villkor, då vi vill att alla arbetare skall ha bra villkor.

När det gäller kommunal verksamhet där du menar att vi socialdemokrater vill ha de som ”skyddade” verkstäder, min tolkning, där människor går och drar benen efter sig för att de är så många, just för att vi vill hålla ner arbetslösheten, så ger den bilden av hur ni ser på vårdkrisen, skolkrisen och omsorgskrisen.
Vi ser att fler händer behövs i vården och i omsorgen, där personalen idag går på knäna på många håll. Äldre får inte dusch så ofta de vill, de får inte gå ut så ofta de vill och så vidare. Inte överallt, men på tillräckligt många ställen för att det skall vara kris.
Vårdavdelningar stängs, blivande mammor uppmanas knipa eller åka till grannlandstingets sjukhus för att föda. Inte överallt, men på tillräckligt många ställen för att det skall vara kris.
Vi ser också att fler vuxna i skolan behövs för att avlasta lärarna administrativa jobb de måste göra idag som gör att de inte kan undervisa eleverna tillräckligt mycket av sin tid som de vill. Det behövs också fler vuxna i skolan för att undvika mobbing mm.
Därför vill vi ha fler händer i den offentliga sektorn, inte för att minska arbetslösheten, utan för att de behövs.

Arbeten skapas i företagen, men arbeten skapas också av politiska beslut.
Vi har idag ingen brist på arbetsuppgifter, se resonemanget ovanför, utan en brist på betalningsvilja. Den moderatledda regeringen vill inte betala för de arbeten som finns att göra utan väljer istället att sänka skatterna. Ja, skatteintäkterna har ökat för kommuner och landsting, men ökningen beror till största delen på de löneökningar som görs årligen. Löneökningar som också gått till personalen i kommuner och landsting vilket gjort att mycket av de ökade skatteinkomsterna redan är uppätna. Dessutom har kommunernas ansvar för LASS och LSS ökat, vilket innebär mer kostnader, dessutom har statsbidragen till kommuner och landsting minskat med ca 10 miljarder mellan 2006 och 2014. När dessutom fler har blivit äldre och Sveriges befolkning ökat har skatteintäkter per person minskat under Reinfeldts regeringstid. Så delar av de skattesänkningar ni gjort borde ha använts i välfärden, för att det behovet finns.
Jag vill också passa på att säga att arbetslöshet inte bara är ett problem för samhället utan också för den enskilde. Vi får aldrig glömma den tragedin som arbetslöshet medför i form av ett utanförskap som varken Fas3 eller andra förvaringsalternativ kan råda bot på.

Ok vilka problem identifierar jag då på den svenska arbetsmarknaden.
Vi har för få jobb.
1.        Lösningarna är många, men jag har nämnt en här ovanför, fler välfärdsarbetare.

2.        Vi måste också se till att vår industri som trots Reinfelds påstående inte är basically gone, utan i högsta grad levande, utvecklas och växer. Det gör vi genom satsningar på forskning och utveckling. Svenska idéer, vilka är många, skall också kunna utvecklas och tillverkas i Sverige. Industrin är loket som drar Sverige, ge då också loket bra räls att köra på.


3.        Infrastuktur. Då kom vi direkt in på ett problem som indirekt påverkar arbetsmarknaden, men som också kan ge en massa nya jobb. En otrolig massa arbetstimmar går förlorade mer eller mindre dagligen på grund av dåliga tågförbindelser. Detta ger inte svenska företag något bra utgångsläge utan kan vara en risk för utflyttning till länder utan dessa problem. För att hindra tågflyktingar måste vi rusta upp och utveckla järnvägen. Det kommer också att ge en massa jobb för de som skall bygga den.

4.        Bostadsbristen. Idag har arbetsgivare i tillväxtregioner problem att rekrytera på grund av bostadsbrist, och i kombination med dåliga kommunikationer. Dessutom har vi unga vuxna som tvingas fortsätta leva som tonåringar hemma hos sina föräldrar. Vi måste börja bygga bostäder vilket genererar arbete.


5.        Missmatchningen. Vart femte rekryteringsförsök misslyckas då den kompetens som arbetsgivaren vill ha inte finns att få tag på. Samtidigt går ungefär 400,000 människor arbetslösa. Vi måste ha en aktiv arbetsmarknadspolitik i motsats till den passiva som ni för idag. Arbetsmarknadsminister Svantesson har sen hon tillträdde i september inte lagt en enda proposition/förslag om hur vi skall få bukt med arbetslösheten, vilket är anmärkningsvärt om man menar allvar med att få fler i arbete.

6.        Ungdomsarbetslösheten. Från aktivitetsförbud till aktivitetsgaranti. Vi vet, då åtskilliga undersökningar visat det, att om man inte får bra åtgärder den första tiden som arbetslös är risken för att bli långtidsarbetslös mycket stor. Att då ha aktivitetsförbud på ungdomar deras 90 första dagar är kontraproduktivt. Mycket pengar skulle kunna sparas på senare åtgärder om man istället satte in dem så tidigt som möjligt.

7.        Arbetsförmedlingen: Det är dags för arbetsförmedlingen att bli en arbetsförmedling. Det resursslöseri som vi ser idag, är nästan för otroligt för att vara sant. Där sätts duktiga arbetsförmedlare till att kontrollera att de arbetssökande sköter sig enligt de snäva regler som ni beslutat, istället för att vara arbetsförmedlare och förmedla jobb eller skapa förutsättningar för de arbetssökande att få jobb. Arbetsgivare har skrämts iväg och tvingats anlita dyra privata alternativ för rekrytering då de snäva regler ni beslutat om gör att arbetsgivarna blir överösta med ansökningar från personer som långt ifrån har rätt kompetens för de jobb som skall tillsättas genom arbetsförmedlingen omsorg. Bland annat för att arbetssökande utan gymnasieutbildning tvingas söka exempelvis läkartjänster för att inte bli av med den redan låga arbetslöshetsersättningen. Med en uppsökande arbetsförmedling som servar arbetsgivare med arbetssökande med rätt kompetens, med en arbetsförmedling som hjälper arbetslösa till rätt utbildning för de jobb som faktiskt finns kan en hel del arbetslösa få jobb.

8.        Utbildning/omställning. Vi i Sverige skall konkurera med tekniskt avancerade produkter, vilket innebär att det kommer att vara företag som slås ut. Då skall omställningen av de uppsagda vara snabb och effektiv. Det skall finnas utbildningar både teoretiska och praktiska som möter arbetsmarknadens behov. Men vi måste också ha rätt utbildning från början. Det fria valet ger ungdomar möjlighet att förverkliga sina drömmar, men hur många Eventmanagers behöver vi egentligen. Vi vet att det finns bristyrken och min personliga uppfattning är att samhället måste få styra behovet av utbildningar utifrån behovet av arbetskraft. Behöver vi fler läkare så utöka antalet läkare på läkarutbildningen. Behöver vi bilmekaniker så utökar vi antalet platser på fordonsprogrammet. Har vi fyllt behovet av Eventmanagers, kanske vi skall lägga den utbildningen på is något år. Med styrning av utbildningarna utifrån arbetsmarknadens behov kommer missmatchningen också att bli ett mindre problem då de utbildade har rätt grundutbildning och bara behöver spettsas till lite istället för att skolas om från grunden.

Ja, det här var ”lite” av de tankar som jag har, men jag blev även tvungen till lite pajkastning vilket jag beklagar men inte ber om ursäkt för.
Det är helt och hållet mina egna idéer som jag skrivit och ingen annan kan hållas till svars för dem, även om en hel del sammafaller med socialdemokraterna tankar och idéer.
Hoppas svaret blev vad du väntade dig för det är enorm roliga och viktiga frågor att diskutera.

Erik Fransson.

Den här är till dig Erik Fransson

Arbetslösheten är ett stort problem det verkar alla vara överens om. Det verkar dock som om problemformuleringen skiljer sig markant beroende på vem som förklarar den. Jag tänkte göra ett försök att bena ut detta. Förutom att jag gärna debatterar med sossar eller fackliga företrädare, ja, jag vet det är ofta samma sak, mer sällan än vad de fackliga företrädarna önskar dock. Men förutom debatt så diskuterar jag ofta olika frågor med dessa företrädare. En diskussion som ofta kommer upp är just arbetslösheten. En inställning som ständig dyker upp i dessa diskussioner är arbetskraftsutbudsteorin.

Sossarnas kritik går ut på att regeringen går arbetsgivarnas ärenden, i den bemärkelsen att de ser till att hålla uppe arbetslösheten för att hålla nere lönerna. Ja, teorin bygger på att om det är stor konkurrens om jobben så tvingas den som söker jobb att acceptera lägre lön, vilket således påverkar lönesättningen även för den som har anställning. De menar alltså att det finns en avsikt att hålla uppe arbetslösheten för att hålla nere lönerna.

Med det resonemanget måste man fråga sig om det är en slutsats dragen för att motsatsen gäller i deras egna tankebanor? Det vill säga syftet med låg arbetslöshet är att minska konkurrensen om jobben för att kunna kräva högre löner. Man frågar sig, var det därför man så enkelt flyttade ut hundratusentals människor i utanförskap? Var syftet att hålla nere arbetslösheten, det vill säga minska konkurrensen om jobben och öka lönerna för dem som har ett jobb? Kan man dra någon annan slutsats med de argumenten? Det betyder i så fall en cynisk inställning både från fackliga företrädare och sossar att det är okej att ”offra” människor i masstal bara för att hålla dem borta från arbetsmarknaden, genom förtidspensionering. Det betyder också att det är bra om man lämnar arbetsmarknaden tidigare genom tidigare ålderspension, och att man ska komma in på arbetsmarknaden senare genom längre utbildningstider. Att inte låta ”nya” svenskar komma in på arbetsmarknaden, för det skulle i så fall öka konkurrensen på arbetsmarknaden och påverka lönerna. Utöver det så skulle arbetskraftsinvandring eller gästarbetare i så fall begränsas enligt samma resonemang. Lika viktigt är det således av samma anledning att inte öka effektiviteten i offentlig sektor, bättre att behålla så stor sektor som möjligt för att inte öka konkurrensen om jobben. Precis så har det sett ut och det är lättare att förstå varför de agerar som de gör om man inser hur de tänker.

Den här inställningen från sossar kan man säga mycket om, jag tycker det är både cyniskt och en decimering av problematiken. Det har också visat sig vara förödande, högre löner för dem som arbetar innebär inte per definition bättre köpkraft. Problemet för sossarna  är nämligen att när så stor del av befolkningen hålls utanför produktionen så blir det fler som måste försörjas av dem som är i produktionen, vilket i sin tur innebär att skatteuttaget på produktionen måste öka, som i sin tur urholkar köpkraften, förutom att det försämrar svenska företags konkurrenskraft.

Det blir en ohållbar utveckling om det enda allt annat överskuggande målet, är att hålla nere arbetslösheten. Om utveckling och effektiviseringar uteblir i offentlig sektor skapar det ännu större påfrestningar på välfärden utöver demografiska förändringar. Om fler hålls borta från arbetsmarknaden skapar det större sociala spänningar. Om allt fler ska försörjas av allt färre måste skatteuttaget öka och konkurrenskraften försämras vilket ökar arbetslösheten och ännu högre skatter måste tas ut, en ond spiral.

Om alla andra utmaningar är underordnade arbetslösheten, då blir det en hämsko att försöka komma tillrätta med dessa andra problem om de samtidigt kortsiktigt ökar arbetslösheten. Det är destruktivt för svensk ekonomi. Alla de som ställer sig till arbetsmarknadens förfogande och som samtidigt tidigare varit utanför arbetsmarknaden, är det nödvändigtvis en spegling av att problemet är större bara för att de ingår i ett annat försäkringssystem än vad de gjorde tidigare? Ur ett nationalekonomiskt perspektiv är svaret nej, ur ett mänskligt perspektiv är svaret i de allra flesta fall också nej.

Om det är ett problem att fler som passerat 65 väljer att söka extrajobb bara för att det ökar arbetslöshetssiffrorna då försvårar det den demografiska utmaningen. På samma sätt försvåras välfärdsutmaningen om vi tackar nej till teknisk utveckling, nya arbetssätt och effektivare processer i personalintensiva offentliga verksamheter endast i syfte att inte påverka arbetslösheten. Lika illa är det om vi sätter upp gränser för hur mycket studenter får tjäna på extraarbete när de studerar, om syftet är att hålla dem borta från arbetsmarknaden. Jag tycker att det är cyniskt att ”offra” vissa till gagn för andra. Jag tolkar det som destruktivt att gömma eller decimera vissa problem till förmån för andra utan att ta hänsyn till vad som är mest avgörande för svensk ekonomi. Jag menar att det är hyckleri att värna de svaga när historien bevisat att man bidragit till att göra människor svaga.

Är inte arbetslösheten ett problem då? Jo det kan den visst vara, men vad är problemet med arbetslösheten? Och kan man säga att låg arbetslöshet nödvändigtvis vittnar om en problemfri ekonomi? Till exempel om en lägre arbetslöshet uppnås genom en större andel lågförädlad produktion, betyder inte det nödvändigtvis tecken på en väl fungerande ekonomi om det samtidigt finns höga välfärdskrav. Eller, som vi vet, lägre arbetslöshet kan uppnås om generösare försäkringar löser ut, alternativt generösare bidrag erbjuds, men är det i så fall bra? Eller som till exempel Österrike som har lägre deltagande av kvinnor på arbetsmarknaden, är det bra bara för att det håller arbetslösheten nere?

Arbetslösheten är ett problem! Men den kan vittna om olika typer av problem och obalanser. Det krävs en djupare analys för att identifiera de exakta problemen, och det är synd att den diskussionen uteblir. Några exempel på hur det kan vara, en hög arbetslöshet som uppkommer då många friställs från näringslivet kan vara tecken på svag konkurrenskraft för industrin. Det problemet har andra lösningar än om många skulle friställas från offentlig sektor, det kan vara tecken på obalanser i offentliga finanser och har andra lösningar. Hög arbetslöshet samtidigt som det finns många lediga platser, är tecken på matchningsproblem och då handlar problemlösningarna kanske om anställningsbarhet, eller geografisk rörlighet. Hög ungdomsarbetslöshet kan vittna om en rigid arbetsmarknad och har sina lösningar, hög arbetslöshet i vissa grupper kan vittna om diskrimineringar och har en annan problematik.

De utvecklade ekonomierna anses av många ekonomer generellt ha problem med det som kallas ”sekulär stagnation” och att det påverkar arbetslösheten, det finns anledning att titta närmare på det. Kort sagt handlar det om arbetskraftens konkurrenskraftsutveckling i förhållande till automatiseringen, men jag får utveckla den diskussionen i ett eget blogginlägg. På det här sättet måste man identifiera och närma sig problematiken, och vi har inte en problemfri arbetsmarknad i Sverige, men den är långt ifrån så problematisk som ryktet sossarna sprider säger, även om utmaningar fortfarande finns.

Frågan man ställer sig är vilka problem Erik Fransson har identifierat med svensk arbetsmarknad och arbetslösheten? Hur vill han lösa dessa problem, utan att försämra konkurrenskraften för svensk industri och utan att försvåra välfärdsutmaningen? Det vill säga hur vill Erik Fransson dels få en större andel av befolkningen att ingå i arbetskraften och samtidigt sänka arbetslösheten, samtidigt som han ska bibehålla konkurrenskraft och möjlighet för svenska företag att sälja sina varor?

Utan att adressera rätt problem, vilket kan vara flera problem samtidigt förstås, så kommer vi heller inte finna lösningarna, så vilka är lösningarna enligt Erik Fransson låt oss diskutera för och nackdelar samt vilka konsekvenser som kan uppstå med hans olika förslag. Låt oss lägga pajkastningen åt sidan och låt oss föra den diskussionen.

Bloggar

Politikerbloggar