Jörgen Anderssons blogg
Allt sedan unga år har jag diskuterat och intresserat mig för samhällsfrågor och i takt med ökad erfarenhet och kunskap har engagemanget vuxit sig starkare. Det är därför ingen tillfällighet att ett aktivt engagemang i Moderaterna också följde när tillfället uppenbarade sig. Jag har alltid haft en stor närvaro i vår samtid och i samhällsdebatten. Jag har sett flera djupa konjunktursvackor och kriser komma och gå, men också sett tider av fantastisk utveckling. Förutom vad detta inneburit på ett högst påtagligt sätt på det personliga planet har jag också följt tidens skeenden på andra plan. Inte minst gäller det vad det inneburit för politiken, för ekonomin och för utvecklingen. Det brukar sägas att vi lever i den mest spännande av tider, jag är villig att hålla med.
- den 4 april 2012, kl 22:23

Om jag har fördomar, nej, har du?

Att vara fördomsfull är ett starkt skällsord och själva tror vi oss alltid vara befriade från just fördomar. Det är alltid lätt att peka finger och kritisera andra. Vi vill alla ta avstånd från förutfattade meningar och fördömer alla försök som görs att gruppera in människor i till synes homogena grupper. Det brukar vara lätt att identifiera fenomenet när dessa grupperingar handlar om härkomst, sexuell läggning eller kön. Det har blivit som en ryggmärgsreflex att direkt avfärda när det gäller dessa uppenbara uttryck av fördomar.

 

En del fördomar är förvisso allvarligare än andra, men finns det i det lilla är inte risken att det i så fall sprider sig till det stora? Handen på hjärtat kan vi ärligt säga att vi är helt fria från fördomar? Rannsaka dig själv och fundera över om du alltid är helt objektiv när du möter någon som inte helt stämmer in enligt dina preferenser. Hur reagerar du och vad tänker du om någon du möter för första gången? Vad är till exempel din första tanke när du ser någon i en gammal rostig bil, eller för all del i det motsatta fallet, någon som åker i den nya lyxiga bilen? Vad är din första tanke när du träffar någon som är sjukskriven eller arbetslös, eller kanske om den som lyckats stort i livet? Hur är inställningen till en stadsbo när du själv bor på landet och vice versa? Accepterar vi varandra fullt ut för alla våra olikheter?

 

Jag möter ständigt fördomar och förutfattade meningar om både mig som person, uppfattningar om andra jag känner och om människor i gemen. Ofta är det från sådana som anser sig vara befriade från fördomar, ofta är det från sådana som anser sig stå för det ”goda” och det ”humana”, eller från dem som anser sig ha ett ”öppet sinne”. Jag tror vi alla ibland skulle behöva en stund av reflektion, en stund av självrannsakan och fundera lite över hur vi tänker om andra och varför, och kanske framförallt över hur vi själva uppfattas av andra.

 

Jag är lantisen som nu har ett uppdrag i staden, med en dialekt som knappast är till min fördel. Jag är hantverkaren som nu har min vardag med en stor andel högutbildade omkring mig. Jag är den fattige som länge levt under existensminimum, medan de flesta jag har omkring mig har det rätt gott ställt. Vad säger detta om mig och vad är föreställningen om mig som person? Vilken politisk åsikt eller partitillhörighet förväntas jag ha?

 

Kanske ska vi fundera över hur andra uppfattar oss, för att själva inte dra några förhastade slutsatser om andra. Mer än ofta är våra föreställningar falska och tänk om vi alla kunde lägga på minnet alla de gånger vi har misstagit oss, bära det med oss och lära av detta. Min förhoppning är att du som läser det här ska le mot någon du inte känner. Hälsa på din nästa och inled ett samtal! Det kan vara väldigt berikande och inte alls som du först trodde.



Här ska kommentarerna till forumet komma in via ajax, fungerar inte detta så har du en gammal webbläsare eller fel inställningar. läs mer här...
- den 14 september 2014, kl 09:32

Idag är den stora dagen, den vi arbetat så hårt för under lång tid. Somliga kanske uppfattar det som en jakt på makt, en tävling som  ska vinnas. Att det bara handlar om att kämpa för att försvara positioner. Så är det inte, dessa dagar som börjat vid tidig morgon och slutat sen kväll, handlar om en övertygelse. En övertygelse om hur vi bäst utvecklar samhället. Långa dagar och oändliga vandringar för att dela ut valpamfletter,  hundratals affischer och skyltar som klistrats och satts upp, tiotals besök och debatter, alla samtal och möten. Vi gör det  för att vi tror på något, vi gör det för att förmedla och övertyga om vad vi vill. Vi gör det för vi vill forma vårt land till ett framgångsland,  en framgångsregion eller en framgångskommun.  Vi gör det för varje enskild människas rätt till att forma sitt liv. Vi gör det för våra barns framtid. Vi gör det för att våra föräldrar ska få en trygg ålderdom. Tack alla ni som kämpat för frihet, för demokrati och för vår gemensamma framtid. Tack för att ni lyssnat på oss och tack för att ni tar ställning. Jag hoppas ni alla gör ett klokt val idag, jag hoppas vi lyckats förmedla vad vi står för och hur vi tänker ta ansvar för vår framtid. Jag hoppas du också röstar på Moderaterna.

Kommentera Dagen D, d som i demokrati
- den 8 september 2014, kl 17:03

Under lördagen veckan före valet hade tre privatpersoner anordnat en debatt om sjukförsäkringen, syftet var att ställa politikerna mot väggen. De hade valt att fråga en moderat och en socialdemokrat, detta för att moderaten skulle ställas till svars för vad som gjorts och socialdemokrat för hur de tänker göra, om de vinner valet vill säga. Sossarna hade skickat Lena Hallengren, ett tungt namn inom S. Hon har tidigare varit minister och aspirerar säkerligen igen, om hon får chansen. För Moderaternas räkning fick jag axla rollen som försvarare av våra reformer. Upplägget var sådant att en rad sjukskrivna i förväg hade skrivit frågor som vi skulle svara på, vi skulle svara på var sin fråga, alltså inte samma fråga, och vi skulle få varannan fråga. Tanken var att vinkla detta till anordnarnas fördel, men så lätt låter sig inte politiker manipuleras. Vi kom snart in i en regelrätt debatt, och skillnaderna framkom tydligt.

Medan Lena Hallengren ville ha en återställare till vad som gällde före 2006, där systemet var överordnat människan så förespråkade jag motsatsen. Min utgångspunkt var att alla förtjänar hjälp och stöd till att komma tillrätta med sina bekymmer. Alla förtjänar relevant sjukvård i rätt tid, alla förtjänar stöd och åtgärder för anpassning av arbetsplatsen eller kompetensutveckling för bättre anställningsbarhet. Det är min utgångspunkt, faktum är att de reformer som genomförts ofta tar sig uttryck som att de skulle stressa den enskilde och att det skulle vara belastande för den som är sjuk att det finns en bortre gräns. Jag tycker det är en förenklad och missriktad kritik. Faktum är att den bortre gränsen snarare ska sätta press på sjukvården, på läkarna att ta patientens behov på större allvar, att Försäkringskassan ska sätta den enskilde människan i fokus, att Arbetsförmedlingen ska se till varje persons behov. För mig betyder det att maktbalansen mellan medborgaren och systemet justeras i någon mån till medborgarens fördel, egentligen i rak motsats till vad som hävdats. Lena Hallengren pratade om att det handlar om signalvärdet med en bortre gräns, och jag håller med, precis det handlar det om. Jag menar att det är en tydlig signal till både läkare och tjänstemän både på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, vi ger inte upp hoppet om en enda människa, vi vill att alla gör sitt yttersta för att varje enskild individ ska få en andra chans och den hjälp de förtjänar.

Efter debatten, öppnade moderatorn upp för publiken att ställa frågor, jag såg då hur en man i en permobil rullade mot oss. Jag såg i ögonvrån hur mungiporna åkte upp på min kombattant, och hur hon glatt uppmärksammade debattledaren, ”där är en man som vill ställa en fråga”. Jag måste säga att det kändes som att nu får man förklara att det naturligtvis är så att det fortfarande finns möjlighet till både förtidspension och sjukskrivning, och att bara för att vi vill hjälpa alla som kan och vill arbeta, inte utesluter de som inte kan från försäkringssystemet. Ja, även om man har argumenten så finns risken att man hamnar i en besvärlig situation. Hur som helst, mannen som ville ställa en fråga sa ungefär så här: ”Jag har haft en hjärnblödning, jag har lite dålig rörelseförmåga och jag sitter i den här stolen, men jag vill också ha någon form av sysselsättning. Jag har en högerarm som fortfarande fungerar, något skulle jag väl kunna bidra med? Jag vill fråga: varför får inte jag möjlighet till att vara med och bidra?”

Från publiken till höger om mig, en grupp sjukskrivna som var en del av arrangörerna, utbrister spontant, ”Men vad i h*lv*t*, vad f*n säger han, ta bort honom!!!”. Samtidigt åker mungiporna ner på både debattledaren och meningsmotståndaren i form av den tidigare ministern. Ja vad säger man, även jag hade en förutfattad mening om den här mannen, detta trots att jag även träffat svårt handikappade människor som inget hellre vill än att få någon form av sysselsättning. Låt oss försöka arbeta bort dessa fördomar och sluta diskriminera. Låt oss fortsätta arbeta utifrån den enskildes behov istället för att sätta oss på höga hästar och tro oss veta bättre vad som är bäst för varje enskild individ. För vissa av oss lär det nog bli en större utmaning att sluta förespråka systemet före människor, för mig är det självklart att aldrig ge upp om någon enda människa, det handlar om människovärde. Än finns många murar att riva.

Kommentera Sjukförsäkringsdebatt, med en knorr (6 inlägg)
- den 5 september 2014, kl 12:35

Jag beklagar att kommentarerna till dig varit nedprioriterade under en mycket hektisk tid, jag anser dock att våra olika ståndpunkter stått för sig själva.

Nu till mina kommentarer, det är alldeles uppenbart enligt mig att du får problem att separera dina roller, det är inte orättvist av mig som du säger, det är du själv som avslöjar dig i det stycket tycker jag. Jag tycker fortsatt att det är cyniskt och inhumant att ge upp om människor, att förutsätta att vissa aldrig någonsin mer ska kunna vara med och bidra. Jag tycker det är fel att inte rikta fokus till anpassning, relevant sjukvård, rehabilitering, omskolning osv, jag tycker fortsatt att alla förtjänar flera chanser.

När det gäller vidareutbildning, kompetenshöjning, forskning och utveckling, så finns det inga motsättningar mellan dig och mig.

Offentlig sektor lider av att industrin är löneledande och att industrin har en väsentligt högre produktivitetsökning. Det gör att resurserna över tid urholkas, utöver detta har både behov och kraven på offentlig sektor stadigt ökat. Det är en utmaning som måste tas på allvar, oavsett vem som sitter vid makten. Därför borde det vara utomordentligt viktigt att också du Erik Fransson funderar ett varv till i den här frågan. Jag hoppas vi kan vara överens om att den grova raljerande tonen som dominerar välfärdsdebatten just nu är direkt skadlig, för välfärden själv, men också för hela samhället. Det borde vara uppenbart för alla att offentlig sektor är i stort behov av att få hjälp från privat sektor, för att klara investeringsbehovet, och därigenom öka produktiviteten.

När du kommer in på skatter har du fel, och det vet du. Skatteintäkterna har ökat tack vare skattesänkningar, inte motsatsen. Faktum är att skatteintäkterna på arbete har ökat, tack vare skattesänkningar. För kommuner och landsting handlar det skatteintäkter från medborgarna har ökat från 454 miljarder till 618 miljarder, och det är som alla förstår inte för att lönerna har ökat, utan för att fler är i arbete. Så enkelt är det faktiskt. Men intäkterna för kommuner och landsting har också ökat tack vare mer statliga stöd, som många gånger varit riktade stöd för att komma tillrätta med problem, t ex kömiljarden. Det har gynnat oss i Kalmar län mycket, dels ekonomiskt, men också att vi fått bättre tillgänglighet. Utöver det har kommuner och landsting kunnat behålla sina anställda tack vare konjunktur stöd, kanske till och med anställa, men det är naturligtvis upp till den sossestyrda landstingsmajoriteten att prioritera fler händer i vården. Till det, tror jag många kommuner och landstinget har varit tacksamma för återbetalningarna i AFA-systemet tack vare ett minskat utanförskap, och jag tror alla de människor som fått en ny chans och nu har ett arbete är lika tacksamma. Det här är mekanismer och faktum som du borde vara tacksam över som fackombud, du borde bejaka alla dessa positiva förändringar om du hade ett utifrånperspektiv, som företrädare för arbetarperspektivet vill säga, men det är här du får problem i dina olika roller. Det är, tror jag, en stor anledning till att facket tappar medlemmar.

Du blir så förblindad av att få en maktposition, förhoppningsvis i syfte att förändra, förblindad så du missar att det du ville förändra redan är gjort, kvar finns då bara dina egna maktambitioner.

Nu till dina punkter.

1. Fler händer låter väl bra, men låter sig inte göras utan att prioritera, vad vill du prioritera bort? Att bara kasta ur sig klichéer skapar ingen trovärdighet, hur vill Erik Fransson prioritera i kommunen, i landstinget? Vilka fel har begåtts av Anders Henriksson och Lena Segerberg, eftersom det inte är fler händer i vården? Eller vad har Kronståhl missat i kommunen enligt dig?

2. Jag vill också tro på svensk industri, då är det bra att vi lyckats öka konkurrenskraften för svenska företag. Så kan de fortsätta sälja sina produkter, de röda partiernas prioriteringar och förslag ger tydligt och uppenbart försämrad konkurrenskraft för svenska företag. Att vi däremot ska satsa på forskning och utveckling är väl alla överens om, jag tror du får svårt att visa på att satsningarna skulle vara större från de röda.

3. Ingen motsättning i den här frågan, här handlar det mer om vem som har en trovärdig finansiering, den debatten får vi ta vid annat tillfälle.

4. Ingen motsättning här, samma problem vem har de bästa konkreta förslagen, och vem orkar ta diskussionen om marknadshyror och bruksvärdesprincipen? Har den någon betydelse för bostadsbyggandet Erik?

5. Missmatchning, ja här tror jag du kan bidra en hel del. På vilket sätt kan vi t ex få företag att i större utsträckning ta ett ansvar för att höja kompetensen hos de anställda? Vi ser att företag på landsbygden redan gör det i stor utsträckning, de kan det då de inte behöver vara lika rädda för att den anställde byter arbetsgivare. Men här tror jag finns en del att göra där facket kan spela en roll, nu fick du ett uppslag Erik. I övrigt tror jag man ska ha respekt för att den grupp du refererar till (för dagen ca 360 000 människor), ser väldigt olika ut. I övrigt måste naturligtvis också den arbetslöse ta ett stort eget ansvar. Stöttning och hjälp ska också finnas, dels för att hitta sin kompetens och dels för att utveckla den, det tycker jag.

6. Aktivitetsförbud är i bästa fall ett missförstånd från din sida och i sämsta fall en medveten lögn, så är det naturligtvis inte!

7. Men Erik, du menar väl inte på fullt allvar att regeringen bestämt att den som inte ens har gymnasieutbildning skulle tvingas söka läkartjänster, där passerade du väl verkligen anständighetens gräns, i avsiktlig misskreditering motiverad av makthunger? Har detta någon gång skett så har väl det i så fall varit en tjänsteutövning som varit olämplig, det tror jag nog du också inser. I övrigt tycker jag som du, att fokus måste ligga på att arbetsförmedlingen gör ett relevant jobb, de alternativ som finns genom t ex rekryterings- och bemanningsföretag, har sina nackdelar, men de har av allt att döma en god förmåga att få folk i arbete. Och det verkar som de är uppskattade både av arbetare och företag.

8. Den sista punkten kan vi både vara överens i och se från olika perspektiv, jag tycker det ska finnas mycket stöd och hjälp enligt tidigare resonemang. Det gäller i stort när det gäller anställningsbarhet, men det måste finnas en balans också för det egna ansvaret, det måste finnas incitament för den enskilde att vilja göra sig anställningsbar. Det vill säga, varför ska den som utbildar sig direkt efter gymnasiet själv bekosta sin utbildning, medan den som blir arbetslös när denne är t ex 25, ska få den bekostad av någon annan? Var ska avgränsningar ske för vad som är det gemensammas ansvar och vad som är det egna ansvaret?

Ja, vi verkar vara överens om en hel del, jag tror det märks att vi har olika utgångspunkter, återigen jag beklagar att du fått vänta på mina kommentarer. Jag tror som sagt att tidigare publicerade inlägg stått för sig själva, men det är kul att diskutera och vi kanske skulle hitta ett forum att göra det mer direkt så att säga.

Kommentera Erik (2 inlägg)
Jörgen Andersson
Bor: I Överum
Familj: Sambo Magdalena, våra tre söner och lilla dottern, tre vuxna döttrar sedan tidigare och två barnbarn.
Yrke: Moderat riksdagsledamot för Kalmar län.
Intressen: Politik, ridning och allsköns sport
Motto: Winston Churchills ”Deserve victory” fritt översatt ”förtjäna framgång”, tycker jag är ett bra motto.

Kommentera gärna!
Våra bloggare vill gärna ha kommentarer. Så kommentera gärna när du läst ett inlägg, om du tycker att det är intressant. Kommentarerna på blogginläggen moderaras av redaktionen, precis som artikelkommentarer.

FRÅGAN

Är du medlem i någon förening?

Ja, flera stycken.
Ja, en.
Nej, inte längre.
Nej, det har jag aldrig varit.