Jörgen Anderssons blogg
Allt sedan unga år har jag diskuterat och intresserat mig för samhällsfrågor och i takt med ökad erfarenhet och kunskap har engagemanget vuxit sig starkare. Det är därför ingen tillfällighet att ett aktivt engagemang i Moderaterna också följde när tillfället uppenbarade sig. Jag har alltid haft en stor närvaro i vår samtid och i samhällsdebatten. Jag har sett flera djupa konjunktursvackor och kriser komma och gå, men också sett tider av fantastisk utveckling. Förutom vad detta inneburit på ett högst påtagligt sätt på det personliga planet har jag också följt tidens skeenden på andra plan. Inte minst gäller det vad det inneburit för politiken, för ekonomin och för utvecklingen. Det brukar sägas att vi lever i den mest spännande av tider, jag är villig att hålla med.
- den 4 april 2012, kl 22:23

Om jag har fördomar, nej, har du?

Att vara fördomsfull är ett starkt skällsord och själva tror vi oss alltid vara befriade från just fördomar. Det är alltid lätt att peka finger och kritisera andra. Vi vill alla ta avstånd från förutfattade meningar och fördömer alla försök som görs att gruppera in människor i till synes homogena grupper. Det brukar vara lätt att identifiera fenomenet när dessa grupperingar handlar om härkomst, sexuell läggning eller kön. Det har blivit som en ryggmärgsreflex att direkt avfärda när det gäller dessa uppenbara uttryck av fördomar.

 

En del fördomar är förvisso allvarligare än andra, men finns det i det lilla är inte risken att det i så fall sprider sig till det stora? Handen på hjärtat kan vi ärligt säga att vi är helt fria från fördomar? Rannsaka dig själv och fundera över om du alltid är helt objektiv när du möter någon som inte helt stämmer in enligt dina preferenser. Hur reagerar du och vad tänker du om någon du möter för första gången? Vad är till exempel din första tanke när du ser någon i en gammal rostig bil, eller för all del i det motsatta fallet, någon som åker i den nya lyxiga bilen? Vad är din första tanke när du träffar någon som är sjukskriven eller arbetslös, eller kanske om den som lyckats stort i livet? Hur är inställningen till en stadsbo när du själv bor på landet och vice versa? Accepterar vi varandra fullt ut för alla våra olikheter?

 

Jag möter ständigt fördomar och förutfattade meningar om både mig som person, uppfattningar om andra jag känner och om människor i gemen. Ofta är det från sådana som anser sig vara befriade från fördomar, ofta är det från sådana som anser sig stå för det ”goda” och det ”humana”, eller från dem som anser sig ha ett ”öppet sinne”. Jag tror vi alla ibland skulle behöva en stund av reflektion, en stund av självrannsakan och fundera lite över hur vi tänker om andra och varför, och kanske framförallt över hur vi själva uppfattas av andra.

 

Jag är lantisen som nu har ett uppdrag i staden, med en dialekt som knappast är till min fördel. Jag är hantverkaren som nu har min vardag med en stor andel högutbildade omkring mig. Jag är den fattige som länge levt under existensminimum, medan de flesta jag har omkring mig har det rätt gott ställt. Vad säger detta om mig och vad är föreställningen om mig som person? Vilken politisk åsikt eller partitillhörighet förväntas jag ha?

 

Kanske ska vi fundera över hur andra uppfattar oss, för att själva inte dra några förhastade slutsatser om andra. Mer än ofta är våra föreställningar falska och tänk om vi alla kunde lägga på minnet alla de gånger vi har misstagit oss, bära det med oss och lära av detta. Min förhoppning är att du som läser det här ska le mot någon du inte känner. Hälsa på din nästa och inled ett samtal! Det kan vara väldigt berikande och inte alls som du först trodde.



Här ska kommentarerna till forumet komma in via ajax, fungerar inte detta så har du en gammal webbläsare eller fel inställningar. läs mer här...
- den 7 augusti 2014, kl 22:17

Jag har valt att publicera Erik Franssons svar på mitt tidigare blogginlägg här och det i samråd med Erik. Jag tycker det är befogat, dessutom bra och relevant att vi för en öppen diskussion i den här viktiga frågan. Det blir än bättre diskussion så här då kommentarsfältet inte räcker till. Jag har läst inlägget och tackar för svaret. Jag har för avsikt att kommentera det, men i ett eget inlägg senare, först 2 intensiva kampanjdygn, här är Eriks svar.

Hej Jörgen.
Vad bra att vi är överens om att arbetslösheten är ett problem.

Först måste jag bara kommentera arbetskraftutbudsteorin. När vi diskuterar den måste vi skilja på de olika rollerna som fackförbund och politiska partier har.

Jag tror att när vi går in i rollen arbetstagarrepresentant och arbetsgivarrepresentant så är arbetskraftsutbudsteorin starkare. Vi från fackligt håll vill gärna att våra medlemmar har makten att välja jobb och därmed konkurrensutsätta arbetsgivarna för att medlemmarna skall få så bra villkor som möjligt.
På samma sätt vill arbetsgivarna ha fler att välja på som dessutom inte kan ställa för höga krav på sina villkor.
Men när vi klär på oss rollen som politiker så blir teorin inte längre lika ledande, då man som politiker har ett större ansvarsområde.
Detta var en av orsakerna till att fackförbunden bildade socialdemokraterna 1889. Fackförbunden insåg att det behövdes en organisation på arbetsplatserna och en i samhället och med olika ansvarsområden, även om deras värdegrund var likadan.

Jag tycker du är lite orättvis när du skriver att ni moderater inte har en tanke på arbetskraftutbudsteorin i er politik, medan jag och mina fackliga och politiska kollegor kör den stenhårt. Jag tror nämligen att vi alla har den i bakgrunden, även om den inte är allena rådande.
En liknande teori använde sig Anders Borg av i debatten kring arbetslösheten när han menade att en för snabb sänkning av arbetslösheten skulle kunna drabba inflationen negativt och att det därför inte var intressant att minska ner arbetslösheten för snabbt. Så vi är ibland rätt bra från bägge sidorna att låsa oss vid fyrkantiga teorier.

Jag håller med andra ord inte med dig om att arbetskraftutbudsteorin är så stark hos oss socialdemokrater som du vill ge sken av.
Det var inte därför som människor med arbetsskador eller sjukdomar fick sjukpension, utan för att de skulle kunna få en inkomst när de inte kunde fortsätta på sina arbeten på grund av sjukdomsbilden.
Visst nu i efterhand kan man se att systemet var för fyrkantigt och att det fanns människor som fick sjukpension trots en arbetskapasitet, även om de var i minoritet.
Idag är jag för en annan bedömning än den som då rådde, men jag är starkt emot den bedömning som ni infört, för den slår åt andra hållet. Människor med svåra sjukdomsbilder tvingas idag bli arbetslösa för att de antas kunna ta jobb som de aldrig kommer kunna få utbildning till att klara av. En del av jobben finns det inte heller efterfrågan av på arbetsmarknaden, men någon sjukpenning har de ändå inte rätt till utan slussas runt i arbetsförmedlingens olika åtgärder tills de tröttnar och söker förtida ålderspension.
Meningen med att utbilda människor är inte heller för att hålla dem från arbetsmarknaden, utan för att utbildning alltid skapar utveckling. Människor som får mer kunskap använder kunskapen till att utveckla något.
När vi dessutom i den Svenska ”socialdemokratiska” modellen, inte att förväxla med den svenska modell som ni pratar om idag, hade inställningen att företag och svenska produkter alltid skulle vara i topp gällande utveckling, vilket innebar att företag som inte var konkurrentmässiga lades ner. De i personalen som inte fick nya jobb på grund av kompetensbrist, utbildades till de jobb som fanns. Då var utbildning en viktig del av det utvecklande samhälle.
Detta har ni monterat ned, och lagt i knät på den enskilde, utan att ge den enskilde rätt förutsättningar.
När det gäller utländsk arbetskraft så vill vi inte att de skall konkurera på den svenska marknaden på andra villkor än våra svenska företag. Varför skall vi kräva av våra svenska företag att de skall försäkra sina anställda, ha bra arbetsmiljö för sina anställda och tvinga dem att leva upp till andra rimliga, men kostsamma krav, för att vi sen skall ta in utländska företag som slipper/skiter i de krav vi tvingar på våra företag och därför kan göra jobben billigare.
Från fackligt håll vill vi inte heller att våra utländska kamrater skall kunna utnyttjas genom att tvingas till dåliga villkor, då vi vill att alla arbetare skall ha bra villkor.

När det gäller kommunal verksamhet där du menar att vi socialdemokrater vill ha de som ”skyddade” verkstäder, min tolkning, där människor går och drar benen efter sig för att de är så många, just för att vi vill hålla ner arbetslösheten, så ger den bilden av hur ni ser på vårdkrisen, skolkrisen och omsorgskrisen.
Vi ser att fler händer behövs i vården och i omsorgen, där personalen idag går på knäna på många håll. Äldre får inte dusch så ofta de vill, de får inte gå ut så ofta de vill och så vidare. Inte överallt, men på tillräckligt många ställen för att det skall vara kris.
Vårdavdelningar stängs, blivande mammor uppmanas knipa eller åka till grannlandstingets sjukhus för att föda. Inte överallt, men på tillräckligt många ställen för att det skall vara kris.
Vi ser också att fler vuxna i skolan behövs för att avlasta lärarna administrativa jobb de måste göra idag som gör att de inte kan undervisa eleverna tillräckligt mycket av sin tid som de vill. Det behövs också fler vuxna i skolan för att undvika mobbing mm.
Därför vill vi ha fler händer i den offentliga sektorn, inte för att minska arbetslösheten, utan för att de behövs.

Arbeten skapas i företagen, men arbeten skapas också av politiska beslut.
Vi har idag ingen brist på arbetsuppgifter, se resonemanget ovanför, utan en brist på betalningsvilja. Den moderatledda regeringen vill inte betala för de arbeten som finns att göra utan väljer istället att sänka skatterna. Ja, skatteintäkterna har ökat för kommuner och landsting, men ökningen beror till största delen på de löneökningar som görs årligen. Löneökningar som också gått till personalen i kommuner och landsting vilket gjort att mycket av de ökade skatteinkomsterna redan är uppätna. Dessutom har kommunernas ansvar för LASS och LSS ökat, vilket innebär mer kostnader, dessutom har statsbidragen till kommuner och landsting minskat med ca 10 miljarder mellan 2006 och 2014. När dessutom fler har blivit äldre och Sveriges befolkning ökat har skatteintäkter per person minskat under Reinfeldts regeringstid. Så delar av de skattesänkningar ni gjort borde ha använts i välfärden, för att det behovet finns.
Jag vill också passa på att säga att arbetslöshet inte bara är ett problem för samhället utan också för den enskilde. Vi får aldrig glömma den tragedin som arbetslöshet medför i form av ett utanförskap som varken Fas3 eller andra förvaringsalternativ kan råda bot på.

Ok vilka problem identifierar jag då på den svenska arbetsmarknaden.
Vi har för få jobb.
1.        Lösningarna är många, men jag har nämnt en här ovanför, fler välfärdsarbetare.

2.        Vi måste också se till att vår industri som trots Reinfelds påstående inte är basically gone, utan i högsta grad levande, utvecklas och växer. Det gör vi genom satsningar på forskning och utveckling. Svenska idéer, vilka är många, skall också kunna utvecklas och tillverkas i Sverige. Industrin är loket som drar Sverige, ge då också loket bra räls att köra på.


3.        Infrastuktur. Då kom vi direkt in på ett problem som indirekt påverkar arbetsmarknaden, men som också kan ge en massa nya jobb. En otrolig massa arbetstimmar går förlorade mer eller mindre dagligen på grund av dåliga tågförbindelser. Detta ger inte svenska företag något bra utgångsläge utan kan vara en risk för utflyttning till länder utan dessa problem. För att hindra tågflyktingar måste vi rusta upp och utveckla järnvägen. Det kommer också att ge en massa jobb för de som skall bygga den.

4.        Bostadsbristen. Idag har arbetsgivare i tillväxtregioner problem att rekrytera på grund av bostadsbrist, och i kombination med dåliga kommunikationer. Dessutom har vi unga vuxna som tvingas fortsätta leva som tonåringar hemma hos sina föräldrar. Vi måste börja bygga bostäder vilket genererar arbete.


5.        Missmatchningen. Vart femte rekryteringsförsök misslyckas då den kompetens som arbetsgivaren vill ha inte finns att få tag på. Samtidigt går ungefär 400,000 människor arbetslösa. Vi måste ha en aktiv arbetsmarknadspolitik i motsats till den passiva som ni för idag. Arbetsmarknadsminister Svantesson har sen hon tillträdde i september inte lagt en enda proposition/förslag om hur vi skall få bukt med arbetslösheten, vilket är anmärkningsvärt om man menar allvar med att få fler i arbete.

6.        Ungdomsarbetslösheten. Från aktivitetsförbud till aktivitetsgaranti. Vi vet, då åtskilliga undersökningar visat det, att om man inte får bra åtgärder den första tiden som arbetslös är risken för att bli långtidsarbetslös mycket stor. Att då ha aktivitetsförbud på ungdomar deras 90 första dagar är kontraproduktivt. Mycket pengar skulle kunna sparas på senare åtgärder om man istället satte in dem så tidigt som möjligt.

7.        Arbetsförmedlingen: Det är dags för arbetsförmedlingen att bli en arbetsförmedling. Det resursslöseri som vi ser idag, är nästan för otroligt för att vara sant. Där sätts duktiga arbetsförmedlare till att kontrollera att de arbetssökande sköter sig enligt de snäva regler som ni beslutat, istället för att vara arbetsförmedlare och förmedla jobb eller skapa förutsättningar för de arbetssökande att få jobb. Arbetsgivare har skrämts iväg och tvingats anlita dyra privata alternativ för rekrytering då de snäva regler ni beslutat om gör att arbetsgivarna blir överösta med ansökningar från personer som långt ifrån har rätt kompetens för de jobb som skall tillsättas genom arbetsförmedlingen omsorg. Bland annat för att arbetssökande utan gymnasieutbildning tvingas söka exempelvis läkartjänster för att inte bli av med den redan låga arbetslöshetsersättningen. Med en uppsökande arbetsförmedling som servar arbetsgivare med arbetssökande med rätt kompetens, med en arbetsförmedling som hjälper arbetslösa till rätt utbildning för de jobb som faktiskt finns kan en hel del arbetslösa få jobb.

8.        Utbildning/omställning. Vi i Sverige skall konkurera med tekniskt avancerade produkter, vilket innebär att det kommer att vara företag som slås ut. Då skall omställningen av de uppsagda vara snabb och effektiv. Det skall finnas utbildningar både teoretiska och praktiska som möter arbetsmarknadens behov. Men vi måste också ha rätt utbildning från början. Det fria valet ger ungdomar möjlighet att förverkliga sina drömmar, men hur många Eventmanagers behöver vi egentligen. Vi vet att det finns bristyrken och min personliga uppfattning är att samhället måste få styra behovet av utbildningar utifrån behovet av arbetskraft. Behöver vi fler läkare så utöka antalet läkare på läkarutbildningen. Behöver vi bilmekaniker så utökar vi antalet platser på fordonsprogrammet. Har vi fyllt behovet av Eventmanagers, kanske vi skall lägga den utbildningen på is något år. Med styrning av utbildningarna utifrån arbetsmarknadens behov kommer missmatchningen också att bli ett mindre problem då de utbildade har rätt grundutbildning och bara behöver spettsas till lite istället för att skolas om från grunden.

Ja, det här var ”lite” av de tankar som jag har, men jag blev även tvungen till lite pajkastning vilket jag beklagar men inte ber om ursäkt för.
Det är helt och hållet mina egna idéer som jag skrivit och ingen annan kan hållas till svars för dem, även om en hel del sammafaller med socialdemokraterna tankar och idéer.
Hoppas svaret blev vad du väntade dig för det är enorm roliga och viktiga frågor att diskutera.

Erik Fransson.

Kommentera Erik Fransson svarar (2 inlägg)
- den 6 augusti 2014, kl 17:07

Arbetslösheten är ett stort problem det verkar alla vara överens om. Det verkar dock som om problemformuleringen skiljer sig markant beroende på vem som förklarar den. Jag tänkte göra ett försök att bena ut detta. Förutom att jag gärna debatterar med sossar eller fackliga företrädare, ja, jag vet det är ofta samma sak, mer sällan än vad de fackliga företrädarna önskar dock. Men förutom debatt så diskuterar jag ofta olika frågor med dessa företrädare. En diskussion som ofta kommer upp är just arbetslösheten. En inställning som ständig dyker upp i dessa diskussioner är arbetskraftsutbudsteorin.

Sossarnas kritik går ut på att regeringen går arbetsgivarnas ärenden, i den bemärkelsen att de ser till att hålla uppe arbetslösheten för att hålla nere lönerna. Ja, teorin bygger på att om det är stor konkurrens om jobben så tvingas den som söker jobb att acceptera lägre lön, vilket således påverkar lönesättningen även för den som har anställning. De menar alltså att det finns en avsikt att hålla uppe arbetslösheten för att hålla nere lönerna.

Med det resonemanget måste man fråga sig om det är en slutsats dragen för att motsatsen gäller i deras egna tankebanor? Det vill säga syftet med låg arbetslöshet är att minska konkurrensen om jobben för att kunna kräva högre löner. Man frågar sig, var det därför man så enkelt flyttade ut hundratusentals människor i utanförskap? Var syftet att hålla nere arbetslösheten, det vill säga minska konkurrensen om jobben och öka lönerna för dem som har ett jobb? Kan man dra någon annan slutsats med de argumenten? Det betyder i så fall en cynisk inställning både från fackliga företrädare och sossar att det är okej att ”offra” människor i masstal bara för att hålla dem borta från arbetsmarknaden, genom förtidspensionering. Det betyder också att det är bra om man lämnar arbetsmarknaden tidigare genom tidigare ålderspension, och att man ska komma in på arbetsmarknaden senare genom längre utbildningstider. Att inte låta ”nya” svenskar komma in på arbetsmarknaden, för det skulle i så fall öka konkurrensen på arbetsmarknaden och påverka lönerna. Utöver det så skulle arbetskraftsinvandring eller gästarbetare i så fall begränsas enligt samma resonemang. Lika viktigt är det således av samma anledning att inte öka effektiviteten i offentlig sektor, bättre att behålla så stor sektor som möjligt för att inte öka konkurrensen om jobben. Precis så har det sett ut och det är lättare att förstå varför de agerar som de gör om man inser hur de tänker.

Den här inställningen från sossar kan man säga mycket om, jag tycker det är både cyniskt och en decimering av problematiken. Det har också visat sig vara förödande, högre löner för dem som arbetar innebär inte per definition bättre köpkraft. Problemet för sossarna  är nämligen att när så stor del av befolkningen hålls utanför produktionen så blir det fler som måste försörjas av dem som är i produktionen, vilket i sin tur innebär att skatteuttaget på produktionen måste öka, som i sin tur urholkar köpkraften, förutom att det försämrar svenska företags konkurrenskraft.

Det blir en ohållbar utveckling om det enda allt annat överskuggande målet, är att hålla nere arbetslösheten. Om utveckling och effektiviseringar uteblir i offentlig sektor skapar det ännu större påfrestningar på välfärden utöver demografiska förändringar. Om fler hålls borta från arbetsmarknaden skapar det större sociala spänningar. Om allt fler ska försörjas av allt färre måste skatteuttaget öka och konkurrenskraften försämras vilket ökar arbetslösheten och ännu högre skatter måste tas ut, en ond spiral.

Om alla andra utmaningar är underordnade arbetslösheten, då blir det en hämsko att försöka komma tillrätta med dessa andra problem om de samtidigt kortsiktigt ökar arbetslösheten. Det är destruktivt för svensk ekonomi. Alla de som ställer sig till arbetsmarknadens förfogande och som samtidigt tidigare varit utanför arbetsmarknaden, är det nödvändigtvis en spegling av att problemet är större bara för att de ingår i ett annat försäkringssystem än vad de gjorde tidigare? Ur ett nationalekonomiskt perspektiv är svaret nej, ur ett mänskligt perspektiv är svaret i de allra flesta fall också nej.

Om det är ett problem att fler som passerat 65 väljer att söka extrajobb bara för att det ökar arbetslöshetssiffrorna då försvårar det den demografiska utmaningen. På samma sätt försvåras välfärdsutmaningen om vi tackar nej till teknisk utveckling, nya arbetssätt och effektivare processer i personalintensiva offentliga verksamheter endast i syfte att inte påverka arbetslösheten. Lika illa är det om vi sätter upp gränser för hur mycket studenter får tjäna på extraarbete när de studerar, om syftet är att hålla dem borta från arbetsmarknaden. Jag tycker att det är cyniskt att ”offra” vissa till gagn för andra. Jag tolkar det som destruktivt att gömma eller decimera vissa problem till förmån för andra utan att ta hänsyn till vad som är mest avgörande för svensk ekonomi. Jag menar att det är hyckleri att värna de svaga när historien bevisat att man bidragit till att göra människor svaga.

Är inte arbetslösheten ett problem då? Jo det kan den visst vara, men vad är problemet med arbetslösheten? Och kan man säga att låg arbetslöshet nödvändigtvis vittnar om en problemfri ekonomi? Till exempel om en lägre arbetslöshet uppnås genom en större andel lågförädlad produktion, betyder inte det nödvändigtvis tecken på en väl fungerande ekonomi om det samtidigt finns höga välfärdskrav. Eller, som vi vet, lägre arbetslöshet kan uppnås om generösare försäkringar löser ut, alternativt generösare bidrag erbjuds, men är det i så fall bra? Eller som till exempel Österrike som har lägre deltagande av kvinnor på arbetsmarknaden, är det bra bara för att det håller arbetslösheten nere?

Arbetslösheten är ett problem! Men den kan vittna om olika typer av problem och obalanser. Det krävs en djupare analys för att identifiera de exakta problemen, och det är synd att den diskussionen uteblir. Några exempel på hur det kan vara, en hög arbetslöshet som uppkommer då många friställs från näringslivet kan vara tecken på svag konkurrenskraft för industrin. Det problemet har andra lösningar än om många skulle friställas från offentlig sektor, det kan vara tecken på obalanser i offentliga finanser och har andra lösningar. Hög arbetslöshet samtidigt som det finns många lediga platser, är tecken på matchningsproblem och då handlar problemlösningarna kanske om anställningsbarhet, eller geografisk rörlighet. Hög ungdomsarbetslöshet kan vittna om en rigid arbetsmarknad och har sina lösningar, hög arbetslöshet i vissa grupper kan vittna om diskrimineringar och har en annan problematik.

De utvecklade ekonomierna anses av många ekonomer generellt ha problem med det som kallas ”sekulär stagnation” och att det påverkar arbetslösheten, det finns anledning att titta närmare på det. Kort sagt handlar det om arbetskraftens konkurrenskraftsutveckling i förhållande till automatiseringen, men jag får utveckla den diskussionen i ett eget blogginlägg. På det här sättet måste man identifiera och närma sig problematiken, och vi har inte en problemfri arbetsmarknad i Sverige, men den är långt ifrån så problematisk som ryktet sossarna sprider säger, även om utmaningar fortfarande finns.

Frågan man ställer sig är vilka problem Erik Fransson har identifierat med svensk arbetsmarknad och arbetslösheten? Hur vill han lösa dessa problem, utan att försämra konkurrenskraften för svensk industri och utan att försvåra välfärdsutmaningen? Det vill säga hur vill Erik Fransson dels få en större andel av befolkningen att ingå i arbetskraften och samtidigt sänka arbetslösheten, samtidigt som han ska bibehålla konkurrenskraft och möjlighet för svenska företag att sälja sina varor?

Utan att adressera rätt problem, vilket kan vara flera problem samtidigt förstås, så kommer vi heller inte finna lösningarna, så vilka är lösningarna enligt Erik Fransson låt oss diskutera för och nackdelar samt vilka konsekvenser som kan uppstå med hans olika förslag. Låt oss lägga pajkastningen åt sidan och låt oss föra den diskussionen.

Kommentera Den här är till dig Erik Fransson (5 inlägg)
- den 5 augusti 2014, kl 11:44

Vildsvin har de senaste åren orsakat stora skador både för jordbruket och villaägare. Vi vet också att de orsakar massor av trafikolyckor, alla kan relatera till det och många har egna erfarenheter av detta. Samtidigt är vildsvin ett av många uppskattat vilt som ger spännande jakttillfällen och ett fint kött. Den växande stammen är något vi kan dra nytta av men då krävs att vi ändrar lagar och arbetssätt, och under april presenterade Moderaterna fem förslag för en bättre vildsvinsförvaltning.

För det första vill vi ge länsstyrelsen och viltförvaltningsdelegationerna större möjligheter att reglera utfordringen av vildsvin. Situationen skiljer sig kraftigt åt i landet och besluten behöver fattas på regional nivå. För det andra bör det bli tillåtet med kameraövervakning av vilt. Då vildsvin inte har några naturliga fiender blir jakten viktig och vi behöver stimulera till mer jakt. Förslag tre och fyra är därför att skapa en ökad efterfrågan i upphandlingar för mat till vård, skola och omsorg samtidigt som vi förenklar jägares möjligheter att sälja sitt kött. Om en jägare i dag vill sälja en bit vildsvinskött till grannen eller kollegan måste köttet trikintestas och besiktigas i en vilthanteringsanläggning, en process som är både tidskrävande och kostsam. Istället anser vi att jägaren ska kunna sälja direkt till konsumenten i mindre skala förutsatt att köttet är testat för trikiner. Testet är enkelt att ta själv, kostar ca 200 kronor och genom en småskalig försäljning kommer jägaren kunna hållas direkt ansvarig för det sålda köttet. Slutligen vill vi stärka forskningen kring vildsvinsförvaltningen om hur vi kan undvika viltolyckor.

Jag förstår de utsatta villaägarna eller jordbrukarnas frustration över en växande vildsvinsstam. Med nya arbetssätt skulle vi kunna gynna både det lokala jordbruket, jägaren, handeln och Matlandet Sverige. Med våra fem föreslagna punkter finns förutsättningar att komma tillrätta med problemet samtidigt som vildsvinen kan komma att bli en tillgång för landsbygden.

Kommentera Tillgång eller problem? (1 inlägg)
- den 29 juli 2014, kl 10:15

Det kan ibland upplevas som svårt att värja sig från de grövsta påhoppen från mina meningsmotståndare. Den svartmålning som målar upp en bild av ett Sverige i förfall förefaller vinna terräng och blir snart en sanning. Det är en bild som säkerligen förvånar många av våra vänner runt omkring i Europa. För deras del sannolikt alldeles uppenbart att det är en desinformation vars syfte endast är att svärta ner sittande regering. För den med ett vidare perspektiv torde således avsikten förta informationsvärdet.

Vill man få en bredare bild av hur landet mår måste man se det ur alla perspektiv, under en längre tid, med hänsyn tagen till omvärldsförändringar. Inte så lätt, jag gör inga ambitioner att lyckas med det. Däremot har jag satt ihop en några makro-siffror som ger en bild av de ekonomiska läget i landet. Det ger en bättre bild om man använder ett flertal parametrar i stället för att bara rycka ut en siffra ur statistiken, till exempel arbetslöshetsstatistiken. Om all fokus läggs på den siffran så ger det inte en helt rättvisande bild, även om den siffran också är viktig. Men om man riktar all fokus på att förbättra den statistiken kan det vara på bekostnad av till exempel antal förtidspensionerade, det har vi sett exempel på. Läs gärna mitt blogginlägg som visar på några fler parametrar. http://jorgenandersson.com/2014/07/26/vitbok/

Kommentera Statistiken ljuger inte (31 inlägg)
Jörgen Andersson
Bor: I Överum
Familj: Sambo Magdalena, våra tre söner och lilla dottern, tre vuxna döttrar sedan tidigare och två barnbarn.
Yrke: Moderat riksdagsledamot för Kalmar län.
Intressen: Politik, ridning och allsköns sport
Motto: Winston Churchills ”Deserve victory” fritt översatt ”förtjäna framgång”, tycker jag är ett bra motto.

Kommentera gärna!
Våra bloggare vill gärna ha kommentarer. Så kommentera gärna när du läst ett inlägg, om du tycker att det är intressant. Kommentarerna på blogginläggen moderaras av redaktionen, precis som artikelkommentarer.

FRÅGAN

Har du något renoveringsprojekt i höst?

Ja, det blir flera projekt.
Ja, det blir något.
Det är inte bestämt än.
Nej. det blir inget sådant.