Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Kvällsljuset, cykelturen

Vänta. Jag måste vänta på min själ.

 

Men jag har bråttom. Artärgas. Ventrikelsond. Koloncancer.

Tentan.

 

I dag tog jag cykeln. Jag tog mig fram lite planlöst till en början. Cyklade från biblioteket in mot centrum, men vek av i riktning mot järnvägen. Hittade Gustav Adolfsskolan med gymnastiksalen i huset bredvid.

 

Kvällsljuset och behovet av luft och rymd gjorde mig glad, där jag stod framför den gamla skolan.

Cykeln mellan benen och i blå anorak.

 

Det gick inte att missta sig. En skola från ett annat Sverige.

Högt upp på fasaden, skyltar med målad text. Uppmaningar till skolbarnen från rektorn, statsministern, moder Svea – från Gud.

Ordning. Sparsamhet. Lydnad. Flit. Bed och arbeta.

 

Sådana skolor byggs inte längre. Och kommer aldrig att byggas igen. Någonsin.

 

Cykelturen framåt kvällen, den fria luften; kanske kom min själ ikapp mig ett lite tag.

 

Vad jag lyssnade på i mina lurar?

Soundtracket till Call me by your name, förstås.

W Agrell: Övrig illegal verksamhet

Jag roar mig med att läsa en del om säkerhetspolitik, det förefaller relevant och är av stort allmänt intresse.

Det där med stort allmänt intresse råder det förövrigt ett visst missförstånd om. Det finns tidningar som inbillar sig att stort allmänt intresse är lika med det folk intresserar sig för väldigt mycket, som "Mello". Men allmänt intresse är det som ligger i allmänhetens intresse - det vill säga t ex skattefinanserad sjukvård eller kommunal omsorg - eller varför inte rikets säkerhet?

Tidningar bör skriva djuplodande och engagerat om det senare - kortare notiser om det förra. Inte tvärtom.

Nåväl. Jag har ägnat några timmar här och där till att läsa professor Wilhelm Agrells Övrig illegal verksamhet - Övervakningen av svenska kärnvapenmotståndare 1958-1968.

Få i den yngre generationen känner nog till att Sverige i slutet av 50-talet gick rätt långt för att skaffa kärnvapen. Sveriges självbild var sådan att vi skulle klara oss själva på alla områden, vi skulle vara neutrala, alliansfria, ha egen livsmedelsproduktion, egna lösningar på allt, och så vidare - och även kunna försvara oss med kärnvapen.

Nu blev det aldrig så - och till stor del, förefaller det som, på grund av hårt påverkansarbete av en rad kulturpersonligheter. Man ska aldrig underskatta det inflytande kulturfolket har på opinionen. Då Arthur Lundkvist, Per Anders Fogelström och Barbro Alving - i dag Malena Ernman, Stina Oscarsson och Henrik Schyffert.

 

Agrells bok vittnar om ett övervakningskomplex gentemot kärnvapenmotståndarna som organiserades av vad vi i dag kallar SÄPO - och även den militära underrättelsetjänst som är känd under namnet IB.

Den stora förtjänsten med boken är de sista 20 sidorna, för där återger inte Agrell enbart den fakta han har hittat i arkiven, utan där för han ett, låt oss säga, filosofiskt resonemang, kring övervakningen och dess betydelse. Han värjer sig måhända en aning om rätt och fel - men avhandlar desto mer vårt bild av historien - liksom färgad av hur vår värld blev.

Agrell skriver: "Naturligtvis var det onödigt att övervaka dessa grupper, naturligtvis var det konspiratoriskt och kränkande att snoka i en mängd kända och okända respektabla medborgares förehavanden. Naturligvis var det så. Men det som gör detta så naturligt är just att vi vet åt vilket håll historiens hjul kom att snurra, och att vi betraktar det som något givet och ödesbestämt. Och om vi nu skall fortsätta anlägga detta efterhandsperspektiv, var det då inte oansvarigt att i andra världskrigets slutskede avveckla övervakningen av det stalinistiska Sovjetunnionens underrättelseverksamhet och den odiskutabla subversion som bedrevs via sovjetlojala 'hemmakommunister'? Hur hade det misstaget tett sig om historien hade tagit en annan vändning, om till exempel den alkoholiserade och kryptopatriotiske kommunistiske inrikesministern Yrjö Leino inte fallit ur ramen och de finska kommunisterna gripit efter en historisk chans att ta makten? Och vilka var de fel det vässtyska Verfassungsschütz i efterhandsperspektivet egentligen gjorde sig skyldiga till under det sena 1960-talet? Var det att ha övervakat de vänsterextrema rörelserna för mycket? Eller för lite? Eller att ha övervakat dem på fel sätt? [...] Frågan om rätt och fel, om detta historiens domslut som vi så gärna föreställer oss, går inte att undvika. Men för att förstå historien som ett kontinuerligt skeende där de agerande ständigt befinner sig omslutna av sin nutid är rätt och fel föga klargörande. Hur och varför är mer relevanta frågeställningar för att vinna kunskap om det förgågna."

Oops. Tenta!

Nejdå. Den kommer inte som en överraskning. Datumet 29 maj har länge varit känt - då när tentan ska skrivas.

Men just fasen när den ordinarie studielunken ska övergå i tentaplugg kan vara lite omtumlande - och kräver, åtminstone i mitt fall, en särskild ansträngning.

Jag tillhör nämligen dem som pluggar bäst under press och går igång när det verkligen gäller. Det är egentligen bara då jag kan plocka fram de krafter som behövs för att kunna sitta länge om dagarna (kvällarna) och liksom skruva upp koncentrationen och få in det som krävs.

Jag brukar inbilla mig att jag är som Esa Tikkanen, den numera pensionerade ishockeyspelaren, mest känd för sin tid i NHL-laget Edmonton Oilers.

Han gjorde absolut vad som krävdes under säsongen - men under slutspelet, det var ändå då han skärpte till sig - och gjorde vad som verkligen behövdes. För det var ju då det verkligen gällde. (Jag är gammal sportreporter och ett stort fan av NHL-hockeyn under 80-talet och det tidiga 90-talet).

 

Några sena kvällar har jag nu att se fram emot ... och en del snabbmat och kakor lär det bli.

Tentan, tentaplugget och de metoder som används för själva plugget utgör en stor del av de samtal som vi har vid den här tiden på året. Men frågan är om inte metoderna, angräppssätten, självaste attacken visasavi studieobjektet - är lika många som det finns studenter.

Man är som man är. Det viktiga är att klara tentan - och vad det lider, att kunna omsätta kunskaperna i god förmåga gentemot patientens problem.

Recension av Homeland säsong 7

- - - varning för några spoilers - - - 

Den första säsongen av Homeland är en av de bästa enskilda säsongerna på TV, någonsin. Säsong 1 uppskattas inte bara av oss som hyser ett särskilt intresse kring underrättelse- och säkerhetsfrågor, utan slår an något allmänmänskligt som gör serien tillgänglig för flertalet. Förmodligen beror detta på att seriens karaktärer är nyanserade, komplexa – de drar åt flera håll samtidigt, de känner sig splittrade, tvivlar och kämpar med rätt och fel både professionellt och privat.

Därefter har serien varierat i kvalitet. För egen del håller jag även säsong 2 och 5 högt.

Seriens skapare har under åren hållit ett finger i luften och det som inledningsvis handlade om USA:s relationer i mellanöstern – sociala, militära, politiska, och hur islamistisk terror påverkade och motarbetades av CIA, har förskjutits mot Ryssland. Närmare bestämt hur Ryssland, i serien, använder dubbelagenter, spioner, påverkansarbete – och allt det som går under beteckningen ”aktiva åtgärder”.

Under säsong 7 blommar denna problematik ut – vilket också står i paritet till en stor del av den diskussion som nu förs i USA och alltmer börjar oroa inte bara de amerikanska underrättelseorganen utan även sprids i mainstreammedia och bland delar av befolkningen. USA:s biträdande justitieminister Rod Rosenstein utsåg i maj 2017 den förre FBI-chefen Robert Mueller att utreda Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet. Flera gripanden har genomförts i kretsen runt Donald Trump. Att rysk underrättelsetjänst genomförde påverkansoperationer råder det knappast något tvivel om och sociala medier har pekats ut som ett verktyg, detsamma gäller för Wikileaks som spred skyddad information från demokratiska partiet.

 

I Homeland säsong 7 presenteras en världsbild där en kvinnlig president sitter vid makten, hon har fängslat en rad personer från de inhemska underrättelse- och säkerhetsmyndigheterna, som hon menar har motarbetat henne på ett illegalt sätt. Parallellt återfinns en närmast militant motståndsrörelse som arbetar med propaganda och illvilja emot henne. Som grädde på moset uppdagas att en särskilt illistig del av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU aktivt och med hjälp av nyttiga idioter och ett välplacerat nätverk gör allt för att underminera presidenten.

I centrum för allt detta återfinns vår hjälte, den tidigare CIA-operatören, den numera arbetslöse, bipolära ensamstående mamman Carrie Mathison (Claire Danes) – som bor hemma hos sin systers familj. Hela hennes tillvaro präglas av att på eget bevåg och med mycket illegala metoder utreda misstänkta saker kring presidenten och hennes krets. Allt medan hon granskar, utreder och blir lurad – så förlorar hon allt mer greppet om sin vardag – och sin lilla dotter.

Flera avsnitt kan kokas ned till att handla om hur en utarbetad mamma, med psykisk sjukdom, gör allt för ”saken” medan vardagen allt mer faller samman. Allt detta fångas på ett träffsäkert om än tillspetsat sätt.

För oss som med oroad blick följer utvecklingen i Ryssland – den inhemska repressionen mot det fria ordet, förföljelserna av oliktänkande, homosexuella – och den kraftfulla militära upprustningen, de alltmer utåtriktade krigsövningarna och krigföringen i östra Ukraina och i Syrien, skulle kanske kunna lockas av temat i Homeland säsong 7.

Men det blir lite mycket.

Inte för att de så kallade aktiva åtgärder som dramatiseras alltid är långt ifrån de beskrivningar som finns att ta del av från reella händelser, utan för att det går för snabbt, det blir för slarvigt – manierat.

Rysk underrättelsetjänst var seriens fokus redan under säsong 5 (som utspelade sig i Berlin), men där fanns en mer realistisk och mindre förenklad bild av den ryska underrättelsetjänstens arbete. Nu går Homeland ”all in” – allt i GRU:s/SVR:s verktygslådor ska bygga upp säsongens dramaturgiska vändningar.

Allra värst, direkt undermåligt blir det under säsongens två sista avsnitt, som till stor del utgör en hemlig underrättelseoperation med amerikanska specialsoldater och skarpladdade vapen i Moskva.

Mycket tyder på att både amerikaner och ryssar har agerat på motsatt sidas territorium under kalla kriget i hemliga operationer, men knappast som här – där både operationens initiering, relativa misslyckande och reträtt är som hämtad ur en riktigt usel B-film.

Dessutom inleds ett smärre underrättelse-inbördeskrig i Moskva mellan GRU (den militära underrättelsetjänsten) och SVR (ryska federationens yttre underrättelsetjänst) som är närmast löjeväckande. Det hela är initierat av den amerikanske presidentens säkerhetsrådgivare som på plats i Moskva lyckas utpressa SVR:s chef.

Nåväl, hur serien slutar i detalj ska jag kanske inte avslöja, men man kan lugnt konstatera att säsongen avslutas – överraskning! –  med en klar öppning för fortsättning. Och redan nu diskuterar seriens skapare säsong 8. Frågan är om det här kanske ändå var min sista säsong av Homeland. Å andra sidan är den karaktär som fantastiska Claire Danes har mejslat ut mycket svår att släppa.

Är du överviktig?

Frågan kan naturligtvis te sig provokativ – vadå överviktig?

För egen del bryr jag mig inte det minsta om vad någon annan väger eller hur någons tröja sitter över magen. Den egna vikten är en privat angelägenhet och angår absolut ingen annan. Man bestämmer över sin egen kropp och man har ingen skyldighet att vara smal, lagom, smärt, slank eller vad man nu kallar det.

Personligen anser jag att man överhuvudtaget inte ska kommentera någon annans vikt, så vida man inte arbetar inom vården med övervikts/underviktsproblematik.

Men. Det finns aspekter av vikten som gemene man kan ha en viss fördel av att känna till.

Så här är det nämligen: Övervikt är inte en sjukdom, men övervikt bedöms som risk för annan sjukdom, framförallt kardiovaskulära sjukdomar och diabetes – det vill säga, är du överviktig är risken större att du får en kardiovaskulär sjukdom (t ex hjärtinfarkt) eller diabetes, än om du inte är överviktig.

Fetma däremot klassas som en sjukdom: Personer med fetma löper en ökad risk att dö i förtid, framförallt på grund av kardiovaskulär sjukdom.

Ett enkelt sätt att få en bild av sin vikt är genom att beräkna BMI – body mass index, vilket är enkelt att räkna ut för alla som vet sin vikt och längd.

Exempel: Du väger 75 kg och är 1,70 cm lång.
75/(1,7 x 1,7) = 25,95 = BMI 26.

BMI Klassifikation
< 18,5 Undervikt
18,5 – 24,9 Normalvikt
25,0 – 29,9 Övervikt
30,0 – 34,9 Fetma
35,0 – 39,9 Svår fetma
> 40 Extrem fetma

Således: Har du BMI 26 klassas du som överviktig enligt denna modell.

Men observera att BMI-värdet inte tar hänsyn till hur din kropp faktiskt ser ut eller vilken fördelning du har av t ex fett och muskler. Du kan därför ha en solid vältränad kropp med vältonade muskler och inte någon anmärkningsvärd andel fett på kroppen och alltså ändå ha BMI 26.

I ett sådant fall finns naturligtvis ingen anledning till oro. Sunt förnuft råder och du har till följd av din vikt ingen ökad risk för varken kardiovaskulär sjukdom eller diabetes.

Men är du normalbyggd med en begynnande kula på magen kan BMI vara en start för att få en bild av sin egen vikt. Sedan finns andra sätt att mäta och skapa sig en förståelse för sin vikt – och inte minst sin allmänkondition. Bukomfång är ett sådant mått, det används för att skatta risken för metabola sjukdomar. Forskning visar nämligen att bukfett är mer associerat med högt blodtryck, sämre blodfetter, etcetera.

Många upplever sig ha problem med vikten – och för dem som är överviktiga men i övrigt friska och som klurar på vad man kan göra åt saken finns egentligen bara en sann formel: Ät så mycket du gör av med. Då håller du vikten. Ät mindre och gå ned, ät mer och ….

Provocerande enkelt? Nja. Det är kanske inte så lätt som det låter.

 

Men hur gör man då för att äta så mycket som kroppen behöver och inte mer än det?

Alla som någon gång testat en diet, det vill säga aktivt har försökt gå ned i vikt genom att följa ett visst program om hur man ska äta för att förlora några kilon, vet att det inte är lätt.

Men vill man verkligen gå ned och inte bara hålla på och älta det hela så får man väl hitta en lösning som fungerar.

Vartannat år anstränger jag mig för att gå ned några kilon. Saken är den att jag har hittat en lösning för att få mina "extrakilon" att liksom försvinna, och jag delar gärna denna erfarenhet. Jag lovar, är du frisk, kan du riskfritt göra som jag – och förmodligen också uppnå samma resultat: du blir av med några kilon. Men visst kan det vara så att den diet jag följer kanske inte passar just dig.

För mig, som för så många andra, handlar det framförallt om att hitta en lösning som å ena sidan fungerar (kilona ska bort) och å den andra som är mentalt hanterbar: Jag kan inte gå omkring hungrig hela dagarna under en månad.

Det som fungerar för mig är en 30-dagars diet, en så kallad GI-diet: Jag äter allt jag vill utom ”snabba” kolhydrater som pasta, ris och potatis. Godis, kakor, glass är naturligtvis uteslutet.

Det PR-maskineri som omgärdas av denna modell (för många kokböcker och livsstilscoacher lever gott på att sälja recept och idéer kring dieten) betonar att blodsockret stiger snabbt efter en portion pasta, men långsammare efter säg en portion lax med bara grönsaker till. Än sen? Jo, ju snabbare blodsockret stiger initialt desto snabbare sjunker det – och sjunker blodsockret hastigt blir du sugen på något som ska få upp blodsockret igen, som en mockalatte med chokladsirap och extra grädde med strössel.

Med ett mer stabilt blodsocker håller sig hungern i schack och är du dessutom mentalt inställd på att inte småäta, unna dig något riktigt gott eller bara få i dig en vanlig torsdagspizza – ja då kanske du känner dig nöjd med en maträtt utan ”snabba” kolhydrater.

Det som faktiskt händer då, under, säg en 30-dagars period, är att du får i dig färre kalorier: Du äter mindre. Och det är lättare att äta mindre om blodsockret är stabilt, lagom. Då har du inget starkt incitament att stoppa i dig något.

Kanske skulle du gå ned lika mycket i vikt av att äta marabous helnöt i stället för kokta grönsaker och stekt abborre under 30 dagar – om den totala energimängden är densamma. Skillnaden kanske bara skulle vara att du var mer hungrig hela tiden (kraftigt svängande blodsocker). Dessutom skulle du, förstås, få i dig avsevärt mycket mindre vitaminer och annat.

Nu ska jag erkänna att dieten blir rätt torftig och däri ligger nog en del av dietens framgång: Det är rätt trist att äta entrecote och vaxbönor – utan råstekt potatis. Det är inte alls kul att äta chorizo och paprika – utan korvbröd, senap och ketchup. Tänk dig en hamburgare – utan bröd och pommes. Blä.

Ja, dieten inkluderar ett visst mått av matleda. Du tröttnar på att äta en massa kolhydratfattig mat – du äter mindre och får i dig färre kalorier. Du går ned i vikt.

En klar nackdel med GI-dieten är att du blir mindre snabb i steget och mer seg i allmänhet under själva dietperioden. Kolhydrater är bränsle – inte minst för hjärnan.

Sen är det, naturligtvis, helt upp till var och en om man vill ha en torftig månad vartannat år – eller inte.

För egen del är ekvationen enkel: Min diet är ett stålbad, ett sätt att visa för mig själv att jag har disciplinen och dessutom går jag ju under en dietmånad ned fyra, fem kilo. Efter dieten är jag riktigt nöjd och dessutom lättare, vilket förenklar – jag kan njuta stort av joggingturer. Varje steg blir skönare och kläderna sitter bättre.

Det finns en massa olika dieter, testa någon som fungerar som dig, som får dig att må bra. Eller låt bli, var nöjd med hur du ser ut.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen

Bloggar

Politikerbloggar