Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Så var UNT i sommar

Hastigt och lustigt blev jag journalist igen i sommar. Det var inget jag hade planerat för under våren utan var något som föll på plats efter att jag i ett sent skede fick napp efter att ha mejlat med redaktionschefen. Jag hade förmodligen tur. För även om det är färre sökanden till sommarjobben på tidningarna numera är det fortfarande svårt att få ett sommarvik. Särskilt när sommaren redan har börjat.

Jag har förvisso arbetat för UNT, Upsala Nya Tidning, tidigare, men då som kritiker och kulturreporter. Sommaren 2018 jobbade jag som nyhetsreporter.

Till min stora glädje fick jag jobba gentemot två kompetenta och genomtrevliga nyhetschefer, Ida Nordenhem och Catrin Pihl. Att ha ett gott samarbete med sin nyhetschef är a och o.

En del av vikariatet gjorde jag i det som kallas desken, det vill säga självaste nyhetsproduktionsnavet.

Arbetet i desken var helt nytt för mig, men jag tror att jag klarade av det. Arbetet är egentligen inte särskilt kvalificerat men kräver en viss stresstålighet och förmåga att skriva snabbt. Det handlar nämligen om att så fort som möjligt ta kontakt med brandförsvar, polis med flera om aktuella händelser som utryckningar, eldsvådor, olyckor och därefter plita ned det viktigaste för att sedan få ut det på tidningens hemsida.

Det här sker i ett slags teamarbete med en webbredaktör, som jobbar med webbsidans helhet, rubriker och puffar.

Den här typen av arbete var inget jag drömde om när jag en gång i tiden satsade på journalistiken. Visst finns där ett visst tryck, pulsen ökar och viljan att vara först på nyheter kickar igång, men det mesta av arbetet sker utan större kritiskt tänkande och det handlar i princip bara om att korrekt anteckna vad polisen och andra säger.

Detta var dock inte utan utmaningar. Jag minns en kväll när det var två avlidna efter drunkningstillbud. Varken roligt eller lättarbetat.

 

Det var arbetet som allmänreporter som gjorde vistelsen på UNT till en höjdare. Jag trivdes som fisken i vattnet och kände mig omedelbart hemma. Här fanns nämligen möjligheten att arbeta seriöst och noggrant under gott ledarskap. En ynnest. Dessutom upplevde jag att det var högt i tak.

Nyhetscheferna gav mig dessutom möjlighet att arbeta utifrån eget huvud. Egna idéer och spår välkomnades. Detta passar mig utmärkt. Jag ser mig som en lagspelare, men jag vill gärna hitta egna vägar - göra tidningen/laget bra utifrån vad jag kan nysta fram.

Att få möjlighet att lägga en heldag eller kanske t o m några heldagar på jobb jag till största del har grävt fram på egen hand är något av det roligaste jag vet. Jag blir blint fokuserad, äter lunch på sju minuter …

Visst blev det också rena uppdrag utportionerade från nyhetscheferna. Så fungerar det alltid. Helt OK för mig. Nyhetscheferna sitter på helheten och vet vad som behövs för att få tidningen till en helhet; det handlar delvis om bredden på artiklarna, men också om längd och format.

Det går ju inte att varje enskild reporter sitter med egna jobb på 4500 tecken och fyra bilder. Det behövs texter på 800, 1600 tecken t ex. Så enkelt är det.

 

Det var särskilt två arbeten som gjorde sommaren riktigt minnesvärd: Jobbet om en skyddsklassad polisverksamhet som tvingas sitta i nya lokaler med dåligt skalskydd - och jobbet om en tolk från Afghanistan som hjälpt svenska trupper på plats där, men som sedan fått det jobbigt när svenskarna åkt hem.

Artikeln om den hemliga polisiära verksamheten visar, tycker jag, hur man kan arbeta som journalist och ro ett jobb i land även om mycket lite pekar på att en färdig artikel ligger vid horisonten när första tipset kommer. Får jag säga det själv handlade det jobbet om tur, hårt jobb och envishet. Det var nämligen så att vägen fram till publicerad nyhet var lång och knölig. Inledningsvis fick jag ett tips om att hemliga poliser som suttit inne på Uppsala garnison och där åtnjutit ett utomordentlig skalskydd tvingats flytta ut. Men hur får man då tag i någon som kan berätta något om detta? Jag hade tidigare under sommaren varit i kontakt med en polis i ett helt annat sammanhang.

Jag fick nu för mig - en känsla - att denna polis tillhörde de enheter som tvingats flytta ut från Uppsala garnison. Jag chansade - och jag hade rätt. Polisen bekräftade det hela och sedan följde veckor av kommunikation kring saken - där mer och mer kom fram. I och med att verksamheten är skyddsklassad, dvs hemlig, var det sedan svårt att få fack, skyddsombud och ansvariga att prata om det. Jag kan berätta att det fanns ett mycket tydligt och rätt tveksamt motstånd mot mitt granskande inifrån polismyndigheten (lite lång historia att dra här). Men det blev i alla fall ett par artiklar över en helsida.

Jag är glad över att ha kunnat berätta att verksamheten har tvingats flytta, hur enskilda poliser känner inför det och samtidigt inte gå "all in" och peka ut var de sitter. Som jag ser det ligger det i allmänhetens intresse att verksamheten även i framtiden är så skyddad som den kan vara. Tidningar som hänger ut hemlig verksamhet bara för att de kan känner jag noll respekt inför.

Den andra artikeln kom in som ett tips och hamnade hos mig, av någon anledning. Kanske för att jag skrivit om Försvarsmakten tidigare under sommaren. Jag hade gjort ett för UNT unikt besök på Försvarsmaktens underrättelseskola.

Det här tipset gjorde gällande att en av de tolkar som Försvarsmakten kontrakterade under sitt arbete i Afghanistan var i Sverige och ville berätta om sin situation. Det här var ett arbete som tog enormt mycket tid, med flera vändor av intervjuer, ansikte mot ansikte och över telefon. Därtill hade jag kontakter med en rad myndigheter för att redan ut några lösa trådar.

Det var nämligen så att denne tolk efter beslut från Migrationsdomstolen fått uppehållstillstånd i Sverige, men inte som asylsökande. Tolken hade inte ens ansökt om uppehållstillstånd på plats i Sverige, utan hade varit i kontakt med Sverige från annat land. Rätt ovanligt, får man nog säga. Saken är den att den kategori av uppehållstillstånd tolken erhöll inte medger den typen av stöd en asylsökande har rätt till - vilket föranlett att tolken nu har det mycket svårt i Sverige. Man kan säga att det uppehållstillstånd tolken nu har motsvarar det som en civilingenjör från USA får som har ett jobb som väntar i Sverige. Afghanen hade dock inte den typen av utbildning eller jobb som väntade. Således hamnade tolken i en park under bar himmel för att sedan ihärdigt söka hjälp hos socialen.

Tolken som hade riskerat inte bara sitt utan hela sin familjs liv för att arbeta för Sverige var naturligtvis ledsen och uppgiven.

Det blev ett uppslag med två artiklar och fem bilder.

Det var verkligen synnerligen givande att arbeta för UNT som reporter. Jag vet att UNT vill att jag ska jobba för dem även i höst, men det är frågan hur mycket tid jag kan lägga på det.

Hade en tidning i dag erbjudit mig ett fast jobb som t ex säkerhetspolitisk reporter eller liknande hade jag kanske hoppat av Läkarprogrammet (men det är nog knappt, så här långt in). Men i och med att fasta jobb i mediebranschen inte direkt växer på träd kvarstår Läkarprogrammet som den starkaste kandidaten.

Nu är termin 8 igång. Fantastiskt. Jag ser nästan ljuset i tunneln. Vittring.

 

Så var första året på sjukhus

Så splittras den lilla klass som följer Läkarprogrammet vid Sundsvalls sjukhus. Sommaren är obönhörligen här, värmen är formidabel, solen gassar och lemonaden flödar.

Ett års kliniska studier förtjänar en viss reflektion.

Termin 6: Kardiologi, stroke, lungmedicin, njurmedicin, geriatrik.

Termin 7: Kirurgi, onkologi, urologi, anestesi.

 

Termin 6 var onekligen ett lyft efter fem terminer preklina, teoretiska studier. Äntligen på plats på sjukhuset, bland läkare, syrror och alla patienter som ramlar in både här och där.

Jag minns särskilt en vecka på kardiologen när jag hängde på en docent från Uppsala som specialiserar sig på arytmier (hjärtan som tickar oregelbundet). Denne var på plats delvis för att utbilda ty denne arbetade dessutom med att operera in pacemakers och där fanns ett behov i Sundsvall.

Det här var den typen av doktor du vill träffa om du hamnar på kardiologen med hjärtproblem. Här fanns det perfekta bemötandet gentemot patienten, pedagogiskt och rakt, vänligt och öppet. Och bakom allt det, millimeternoggrannhet och disciplin. Allt, verkligen allt skulle penetreras. Det var inte ett milligram läkemedel som inte granskades, inte en millimeterförändring på EKG:et som inte kritiskt betraktades. Och allt under tystnad eller genom ett logiskt resonemang. Jag minns en eftermiddag när stämningen steg inne på expeditionen och hur doktorn ställer sig upp och betonar vikten av tystnad. Lite senare går doktorn även ut i korridoren och ber personalen som glatt pratar att sänka volymen. En hjälte, tycker jag.

 

Minnesvärt är alla möten med patienter. Den duktige, modige pojken som sjuk ligger på akuten med orolig pappa bredvid. Den inlagde patienten vars sociala och existentiella omständigheter överskuggar diagnos och behandling. Patienterna jag pratar med som bara några dagar senare har gått bort. Anhöriga som sitter i tystnad bredvid en gammal mamma eller pappa som nyss avlidit.

 

Bäst placeringarna under de här två terminerna har varit, i mitt tycke:

Anestesin, urologen, geriatriken och akuten.

Anestesin för här blev det så handgripligt – sätta nål inför operation, hålla masken under op, patienter som sviktar – vad gör vi nu?

Urologen för den engagerade personalen och den pedagogiska höjden.

Geriatriken för den långsiktiga behandlingen, helhetslösningarna – kommer patienten hem, hur gör vi för att stötta på vägen fram?

Akuten för alla möten med snabba, kloka läkare - och utmaningarna, och inte minst hur ofta jag som läkarstudent blev involverad, fick hjälpa till, ta anamnes och status.

 

Finns något mindre bra att lyfta fram?

Jag trivs bra med den ofta fria studiemiljön, jag ska inte påstå något annat – men jag hade nog trott att det skulle bli mer praktiska utmaningar och att jag skulle drillas mer. Ungefär som under värnplikten där allt tjatades in med repetition efter repetition. Således hade jag inte haft något emot att placeras med mer skarpa uppgifter – med skarp handledarkontroll förstås. Jag hade uppskattat att få lära mig och repetera på t ex pleuradrän under någon vecka, eller varför inte arbets-EKG.

Det är viktigt att vara med på avdelning och mottagning, att stå bredvid, att gå med – att höra och se hur läkare resonerar, hur de frågar, vad det frågar om och varför. Men att vara med kan bli lite långsamt ibland om man inte har något mer konkret att göra än att enbart lyssna.

Visst har jag arbetat med händerna under det här året. Jag har skurit bort benigna tumörer, sytt och lagt bedövning.

Jag kommer aldrig glömma när jag i sterilkläder assisterade en kärlkirurg under en lårbensamputation och var med när lårbenet sågades av. Ett minne för livet, så att säga.

 

Ett års kliniska studier. Vilken resa. Wow!

Kvällsljuset, cykelturen

Vänta. Jag måste vänta på min själ.

 

Men jag har bråttom. Artärgas. Ventrikelsond. Koloncancer.

Tentan.

 

I dag tog jag cykeln. Jag tog mig fram lite planlöst till en början. Cyklade från biblioteket in mot centrum, men vek av i riktning mot järnvägen. Hittade Gustav Adolfsskolan med gymnastiksalen i huset bredvid.

 

Kvällsljuset och behovet av luft och rymd gjorde mig glad, där jag stod framför den gamla skolan.

Cykeln mellan benen och i blå anorak.

 

Det gick inte att missta sig. En skola från ett annat Sverige.

Högt upp på fasaden, skyltar med målad text. Uppmaningar till skolbarnen från rektorn, statsministern, moder Svea – från Gud.

Ordning. Sparsamhet. Lydnad. Flit. Bed och arbeta.

 

Sådana skolor byggs inte längre. Och kommer aldrig att byggas igen. Någonsin.

 

Cykelturen framåt kvällen, den fria luften; kanske kom min själ ikapp mig ett lite tag.

 

Vad jag lyssnade på i mina lurar?

Soundtracket till Call me by your name, förstås.

W Agrell: Övrig illegal verksamhet

Jag roar mig med att läsa en del om säkerhetspolitik, det förefaller relevant och är av stort allmänt intresse.

Det där med stort allmänt intresse råder det förövrigt ett visst missförstånd om. Det finns tidningar som inbillar sig att stort allmänt intresse är lika med det folk intresserar sig för väldigt mycket, som "Mello". Men allmänt intresse är det som ligger i allmänhetens intresse - det vill säga t ex skattefinanserad sjukvård eller kommunal omsorg - eller varför inte rikets säkerhet?

Tidningar bör skriva djuplodande och engagerat om det senare - kortare notiser om det förra. Inte tvärtom.

Nåväl. Jag har ägnat några timmar här och där till att läsa professor Wilhelm Agrells Övrig illegal verksamhet - Övervakningen av svenska kärnvapenmotståndare 1958-1968.

Få i den yngre generationen känner nog till att Sverige i slutet av 50-talet gick rätt långt för att skaffa kärnvapen. Sveriges självbild var sådan att vi skulle klara oss själva på alla områden, vi skulle vara neutrala, alliansfria, ha egen livsmedelsproduktion, egna lösningar på allt, och så vidare - och även kunna försvara oss med kärnvapen.

Nu blev det aldrig så - och till stor del, förefaller det som, på grund av hårt påverkansarbete av en rad kulturpersonligheter. Man ska aldrig underskatta det inflytande kulturfolket har på opinionen. Då Arthur Lundkvist, Per Anders Fogelström och Barbro Alving - i dag Malena Ernman, Stina Oscarsson och Henrik Schyffert.

 

Agrells bok vittnar om ett övervakningskomplex gentemot kärnvapenmotståndarna som organiserades av vad vi i dag kallar SÄPO - och även den militära underrättelsetjänst som är känd under namnet IB.

Den stora förtjänsten med boken är de sista 20 sidorna, för där återger inte Agrell enbart den fakta han har hittat i arkiven, utan där för han ett, låt oss säga, filosofiskt resonemang, kring övervakningen och dess betydelse. Han värjer sig måhända en aning om rätt och fel - men avhandlar desto mer vårt bild av historien - liksom färgad av hur vår värld blev.

Agrell skriver: "Naturligtvis var det onödigt att övervaka dessa grupper, naturligtvis var det konspiratoriskt och kränkande att snoka i en mängd kända och okända respektabla medborgares förehavanden. Naturligvis var det så. Men det som gör detta så naturligt är just att vi vet åt vilket håll historiens hjul kom att snurra, och att vi betraktar det som något givet och ödesbestämt. Och om vi nu skall fortsätta anlägga detta efterhandsperspektiv, var det då inte oansvarigt att i andra världskrigets slutskede avveckla övervakningen av det stalinistiska Sovjetunnionens underrättelseverksamhet och den odiskutabla subversion som bedrevs via sovjetlojala 'hemmakommunister'? Hur hade det misstaget tett sig om historien hade tagit en annan vändning, om till exempel den alkoholiserade och kryptopatriotiske kommunistiske inrikesministern Yrjö Leino inte fallit ur ramen och de finska kommunisterna gripit efter en historisk chans att ta makten? Och vilka var de fel det vässtyska Verfassungsschütz i efterhandsperspektivet egentligen gjorde sig skyldiga till under det sena 1960-talet? Var det att ha övervakat de vänsterextrema rörelserna för mycket? Eller för lite? Eller att ha övervakat dem på fel sätt? [...] Frågan om rätt och fel, om detta historiens domslut som vi så gärna föreställer oss, går inte att undvika. Men för att förstå historien som ett kontinuerligt skeende där de agerande ständigt befinner sig omslutna av sin nutid är rätt och fel föga klargörande. Hur och varför är mer relevanta frågeställningar för att vinna kunskap om det förgågna."

Oops. Tenta!

Nejdå. Den kommer inte som en överraskning. Datumet 29 maj har länge varit känt - då när tentan ska skrivas.

Men just fasen när den ordinarie studielunken ska övergå i tentaplugg kan vara lite omtumlande - och kräver, åtminstone i mitt fall, en särskild ansträngning.

Jag tillhör nämligen dem som pluggar bäst under press och går igång när det verkligen gäller. Det är egentligen bara då jag kan plocka fram de krafter som behövs för att kunna sitta länge om dagarna (kvällarna) och liksom skruva upp koncentrationen och få in det som krävs.

Jag brukar inbilla mig att jag är som Esa Tikkanen, den numera pensionerade ishockeyspelaren, mest känd för sin tid i NHL-laget Edmonton Oilers.

Han gjorde absolut vad som krävdes under säsongen - men under slutspelet, det var ändå då han skärpte till sig - och gjorde vad som verkligen behövdes. För det var ju då det verkligen gällde. (Jag är gammal sportreporter och ett stort fan av NHL-hockeyn under 80-talet och det tidiga 90-talet).

 

Några sena kvällar har jag nu att se fram emot ... och en del snabbmat och kakor lär det bli.

Tentan, tentaplugget och de metoder som används för själva plugget utgör en stor del av de samtal som vi har vid den här tiden på året. Men frågan är om inte metoderna, angräppssätten, självaste attacken visasavi studieobjektet - är lika många som det finns studenter.

Man är som man är. Det viktiga är att klara tentan - och vad det lider, att kunna omsätta kunskaperna i god förmåga gentemot patientens problem.

Recension av Homeland säsong 7

- - - varning för några spoilers - - - 

Den första säsongen av Homeland är en av de bästa enskilda säsongerna på TV, någonsin. Säsong 1 uppskattas inte bara av oss som hyser ett särskilt intresse kring underrättelse- och säkerhetsfrågor, utan slår an något allmänmänskligt som gör serien tillgänglig för flertalet. Förmodligen beror detta på att seriens karaktärer är nyanserade, komplexa – de drar åt flera håll samtidigt, de känner sig splittrade, tvivlar och kämpar med rätt och fel både professionellt och privat.

Därefter har serien varierat i kvalitet. För egen del håller jag även säsong 2 och 5 högt.

Seriens skapare har under åren hållit ett finger i luften och det som inledningsvis handlade om USA:s relationer i mellanöstern – sociala, militära, politiska, och hur islamistisk terror påverkade och motarbetades av CIA, har förskjutits mot Ryssland. Närmare bestämt hur Ryssland, i serien, använder dubbelagenter, spioner, påverkansarbete – och allt det som går under beteckningen ”aktiva åtgärder”.

Under säsong 7 blommar denna problematik ut – vilket också står i paritet till en stor del av den diskussion som nu förs i USA och alltmer börjar oroa inte bara de amerikanska underrättelseorganen utan även sprids i mainstreammedia och bland delar av befolkningen. USA:s biträdande justitieminister Rod Rosenstein utsåg i maj 2017 den förre FBI-chefen Robert Mueller att utreda Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet. Flera gripanden har genomförts i kretsen runt Donald Trump. Att rysk underrättelsetjänst genomförde påverkansoperationer råder det knappast något tvivel om och sociala medier har pekats ut som ett verktyg, detsamma gäller för Wikileaks som spred skyddad information från demokratiska partiet.

 

I Homeland säsong 7 presenteras en världsbild där en kvinnlig president sitter vid makten, hon har fängslat en rad personer från de inhemska underrättelse- och säkerhetsmyndigheterna, som hon menar har motarbetat henne på ett illegalt sätt. Parallellt återfinns en närmast militant motståndsrörelse som arbetar med propaganda och illvilja emot henne. Som grädde på moset uppdagas att en särskilt illistig del av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU aktivt och med hjälp av nyttiga idioter och ett välplacerat nätverk gör allt för att underminera presidenten.

I centrum för allt detta återfinns vår hjälte, den tidigare CIA-operatören, den numera arbetslöse, bipolära ensamstående mamman Carrie Mathison (Claire Danes) – som bor hemma hos sin systers familj. Hela hennes tillvaro präglas av att på eget bevåg och med mycket illegala metoder utreda misstänkta saker kring presidenten och hennes krets. Allt medan hon granskar, utreder och blir lurad – så förlorar hon allt mer greppet om sin vardag – och sin lilla dotter.

Flera avsnitt kan kokas ned till att handla om hur en utarbetad mamma, med psykisk sjukdom, gör allt för ”saken” medan vardagen allt mer faller samman. Allt detta fångas på ett träffsäkert om än tillspetsat sätt.

För oss som med oroad blick följer utvecklingen i Ryssland – den inhemska repressionen mot det fria ordet, förföljelserna av oliktänkande, homosexuella – och den kraftfulla militära upprustningen, de alltmer utåtriktade krigsövningarna och krigföringen i östra Ukraina och i Syrien, skulle kanske kunna lockas av temat i Homeland säsong 7.

Men det blir lite mycket.

Inte för att de så kallade aktiva åtgärder som dramatiseras alltid är långt ifrån de beskrivningar som finns att ta del av från reella händelser, utan för att det går för snabbt, det blir för slarvigt – manierat.

Rysk underrättelsetjänst var seriens fokus redan under säsong 5 (som utspelade sig i Berlin), men där fanns en mer realistisk och mindre förenklad bild av den ryska underrättelsetjänstens arbete. Nu går Homeland ”all in” – allt i GRU:s/SVR:s verktygslådor ska bygga upp säsongens dramaturgiska vändningar.

Allra värst, direkt undermåligt blir det under säsongens två sista avsnitt, som till stor del utgör en hemlig underrättelseoperation med amerikanska specialsoldater och skarpladdade vapen i Moskva.

Mycket tyder på att både amerikaner och ryssar har agerat på motsatt sidas territorium under kalla kriget i hemliga operationer, men knappast som här – där både operationens initiering, relativa misslyckande och reträtt är som hämtad ur en riktigt usel B-film.

Dessutom inleds ett smärre underrättelse-inbördeskrig i Moskva mellan GRU (den militära underrättelsetjänsten) och SVR (ryska federationens yttre underrättelsetjänst) som är närmast löjeväckande. Det hela är initierat av den amerikanske presidentens säkerhetsrådgivare som på plats i Moskva lyckas utpressa SVR:s chef.

Nåväl, hur serien slutar i detalj ska jag kanske inte avslöja, men man kan lugnt konstatera att säsongen avslutas – överraskning! –  med en klar öppning för fortsättning. Och redan nu diskuterar seriens skapare säsong 8. Frågan är om det här kanske ändå var min sista säsong av Homeland. Å andra sidan är den karaktär som fantastiska Claire Danes har mejslat ut mycket svår att släppa.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar