Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Så var UNT i sommar

Hastigt och lustigt blev jag journalist igen i sommar. Det var inget jag hade planerat för under våren utan var något som föll på plats efter att jag i ett sent skede fick napp efter att ha mejlat med redaktionschefen. Jag hade förmodligen tur. För även om det är färre sökanden till sommarjobben på tidningarna numera är det fortfarande svårt att få ett sommarvik. Särskilt när sommaren redan har börjat.

Jag har förvisso arbetat för UNT, Upsala Nya Tidning, tidigare, men då som kritiker och kulturreporter. Sommaren 2018 jobbade jag som nyhetsreporter.

Till min stora glädje fick jag jobba gentemot två kompetenta och genomtrevliga nyhetschefer, Ida Nordenhem och Catrin Pihl. Att ha ett gott samarbete med sin nyhetschef är a och o.

En del av vikariatet gjorde jag i det som kallas desken, det vill säga självaste nyhetsproduktionsnavet.

Arbetet i desken var helt nytt för mig, men jag tror att jag klarade av det. Arbetet är egentligen inte särskilt kvalificerat men kräver en viss stresstålighet och förmåga att skriva snabbt. Det handlar nämligen om att så fort som möjligt ta kontakt med brandförsvar, polis med flera om aktuella händelser som utryckningar, eldsvådor, olyckor och därefter plita ned det viktigaste för att sedan få ut det på tidningens hemsida.

Det här sker i ett slags teamarbete med en webbredaktör, som jobbar med webbsidans helhet, rubriker och puffar.

Den här typen av arbete var inget jag drömde om när jag en gång i tiden satsade på journalistiken. Visst finns där ett visst tryck, pulsen ökar och viljan att vara först på nyheter kickar igång, men det mesta av arbetet sker utan större kritiskt tänkande och det handlar i princip bara om att korrekt anteckna vad polisen och andra säger.

Detta var dock inte utan utmaningar. Jag minns en kväll när det var två avlidna efter drunkningstillbud. Varken roligt eller lättarbetat.

 

Det var arbetet som allmänreporter som gjorde vistelsen på UNT till en höjdare. Jag trivdes som fisken i vattnet och kände mig omedelbart hemma. Här fanns nämligen möjligheten att arbeta seriöst och noggrant under gott ledarskap. En ynnest. Dessutom upplevde jag att det var högt i tak.

Nyhetscheferna gav mig dessutom möjlighet att arbeta utifrån eget huvud. Egna idéer och spår välkomnades. Detta passar mig utmärkt. Jag ser mig som en lagspelare, men jag vill gärna hitta egna vägar - göra tidningen/laget bra utifrån vad jag kan nysta fram.

Att få möjlighet att lägga en heldag eller kanske t o m några heldagar på jobb jag till största del har grävt fram på egen hand är något av det roligaste jag vet. Jag blir blint fokuserad, äter lunch på sju minuter …

Visst blev det också rena uppdrag utportionerade från nyhetscheferna. Så fungerar det alltid. Helt OK för mig. Nyhetscheferna sitter på helheten och vet vad som behövs för att få tidningen till en helhet; det handlar delvis om bredden på artiklarna, men också om längd och format.

Det går ju inte att varje enskild reporter sitter med egna jobb på 4500 tecken och fyra bilder. Det behövs texter på 800, 1600 tecken t ex. Så enkelt är det.

 

Det var särskilt två arbeten som gjorde sommaren riktigt minnesvärd: Jobbet om en skyddsklassad polisverksamhet som tvingas sitta i nya lokaler med dåligt skalskydd - och jobbet om en tolk från Afghanistan som hjälpt svenska trupper på plats där, men som sedan fått det jobbigt när svenskarna åkt hem.

Artikeln om den hemliga polisiära verksamheten visar, tycker jag, hur man kan arbeta som journalist och ro ett jobb i land även om mycket lite pekar på att en färdig artikel ligger vid horisonten när första tipset kommer. Får jag säga det själv handlade det jobbet om tur, hårt jobb och envishet. Det var nämligen så att vägen fram till publicerad nyhet var lång och knölig. Inledningsvis fick jag ett tips om att hemliga poliser som suttit inne på Uppsala garnison och där åtnjutit ett utomordentlig skalskydd tvingats flytta ut. Men hur får man då tag i någon som kan berätta något om detta? Jag hade tidigare under sommaren varit i kontakt med en polis i ett helt annat sammanhang.

Jag fick nu för mig - en känsla - att denna polis tillhörde de enheter som tvingats flytta ut från Uppsala garnison. Jag chansade - och jag hade rätt. Polisen bekräftade det hela och sedan följde veckor av kommunikation kring saken - där mer och mer kom fram. I och med att verksamheten är skyddsklassad, dvs hemlig, var det sedan svårt att få fack, skyddsombud och ansvariga att prata om det. Jag kan berätta att det fanns ett mycket tydligt och rätt tveksamt motstånd mot mitt granskande inifrån polismyndigheten (lite lång historia att dra här). Men det blev i alla fall ett par artiklar över en helsida.

Jag är glad över att ha kunnat berätta att verksamheten har tvingats flytta, hur enskilda poliser känner inför det och samtidigt inte gå "all in" och peka ut var de sitter. Som jag ser det ligger det i allmänhetens intresse att verksamheten även i framtiden är så skyddad som den kan vara. Tidningar som hänger ut hemlig verksamhet bara för att de kan känner jag noll respekt inför.

Den andra artikeln kom in som ett tips och hamnade hos mig, av någon anledning. Kanske för att jag skrivit om Försvarsmakten tidigare under sommaren. Jag hade gjort ett för UNT unikt besök på Försvarsmaktens underrättelseskola.

Det här tipset gjorde gällande att en av de tolkar som Försvarsmakten kontrakterade under sitt arbete i Afghanistan var i Sverige och ville berätta om sin situation. Det här var ett arbete som tog enormt mycket tid, med flera vändor av intervjuer, ansikte mot ansikte och över telefon. Därtill hade jag kontakter med en rad myndigheter för att redan ut några lösa trådar.

Det var nämligen så att denne tolk efter beslut från Migrationsdomstolen fått uppehållstillstånd i Sverige, men inte som asylsökande. Tolken hade inte ens ansökt om uppehållstillstånd på plats i Sverige, utan hade varit i kontakt med Sverige från annat land. Rätt ovanligt, får man nog säga. Saken är den att den kategori av uppehållstillstånd tolken erhöll inte medger den typen av stöd en asylsökande har rätt till - vilket föranlett att tolken nu har det mycket svårt i Sverige. Man kan säga att det uppehållstillstånd tolken nu har motsvarar det som en civilingenjör från USA får som har ett jobb som väntar i Sverige. Afghanen hade dock inte den typen av utbildning eller jobb som väntade. Således hamnade tolken i en park under bar himmel för att sedan ihärdigt söka hjälp hos socialen.

Tolken som hade riskerat inte bara sitt utan hela sin familjs liv för att arbeta för Sverige var naturligtvis ledsen och uppgiven.

Det blev ett uppslag med två artiklar och fem bilder.

Det var verkligen synnerligen givande att arbeta för UNT som reporter. Jag vet att UNT vill att jag ska jobba för dem även i höst, men det är frågan hur mycket tid jag kan lägga på det.

Hade en tidning i dag erbjudit mig ett fast jobb som t ex säkerhetspolitisk reporter eller liknande hade jag kanske hoppat av Läkarprogrammet (men det är nog knappt, så här långt in). Men i och med att fasta jobb i mediebranschen inte direkt växer på träd kvarstår Läkarprogrammet som den starkaste kandidaten.

Nu är termin 8 igång. Fantastiskt. Jag ser nästan ljuset i tunneln. Vittring.

 

Del 2: Om den civila beredskapen

Strömmen går. Vattnet kommer inte längre ur kranen. Mobiltelefonen är död.
Det börjar bli kallt, du är hungrig - du tar en pizza ur frysen...

Plötsligt: På radion kommer information om hur du ska göra. Ta dig till centralplatsen, där finns vatten, mat, värme och filtar. Där finns även räddningstjänsten, polisen och hemvärnet. Här samlas barn och vuxna för att planera hur krisen ska hanteras - alla ska med och enighet råder på platsen. Kommunledningen har redan tagit sig till bergrummet. Sjukvården har flyttat ned delar av verksamheten till skyddsrummen och blixtinkallar ledig personal inklusive nyblivna pensionärer. Förråden med nödproviants öppnas upp. Kontokorten är meningslösa när strömmen har gått, men alla har tagit ut kontanter…

Nej. Så kommer det inte att bli.

I alla fall inte inom en överskådlig framtid. Vi har nämligen ingen planering för stora, omfattande kriser som kan uppstå vid ett krigsutbrott. Stat, kommun och landsting vet att den samhörighet och organisation som beskrivs ovan är hundra procent osannolik. Därutöver finns i dag inget politiskt mandat på någon nivå som med klar och distinkt röst pekar ut ett uppdrag om skyndsam aktivering av en beredskap av det slag som beskrivs.

Anledningarna är: önsketänkande, ointresse och ovilja.

Men statens första uppgift är: Skyddet av befolkningen. Staten har till uppgift att vid kris göra det yttersta för att skydda sina medborgare. En grundberedskap måste alltid finnas för stora kriser. En sådan beredskap tar det tid att bygga upp.

Om vi här bortser från Försvarsmaktens ansvar och i stället tittar på civilsamhällets ansvar och skyldigheter inom det som under kalla kriget kallades civilförsvaret är det alltså lätt att konstatera att det i dag inte finns någon särskild beredskap. Vi talar nu om hur skyddsrum, sjukvård, politik, livsmedelsförsörjning, hygien, med mera, fungerar när krisen är ett faktum.

Ett av de mest talande inslagen som speglar hur beredskapen ser ut inom sjukvården gjordes av Svt Uppsala. Inslaget visar att någon utarbetad krisberedskap kring en medicinskt kvalificerad verksamhet i skyddsrummen under sjukhuset i dag inte är förberedd. Det är inte en kvalificerad gissning att situationen ser ut ungefär likadant på andra håll i Sverige.

Alla sjukhus som byggdes under kalla kriget byggdes med planen att kunna omhänderta personer som skadats i en konflikt. Men varken organisation eller lokaler är i dag redo för sådan verksamhet.

Ett tankeexperiment: På de svenska sjukhusens kirurg-, ortoped- och intensivvårdsavdelningar – är livet lätt och ledigt på dem i dag? Knappast. Där arbetar pressad personal i en vård med få sängplatser och stor personalomsättning. En vanlig dag och alla platserna är fyllda. Tänk dig då ansträngningen vid en större bussolycka. Läget blir mycket pressat och patienter får skickas till andra avdelningar och andra sjukhus. Vad skulle hända om något större än en bussolycka inträffar?

Heidi Stensmyren, ordförande i Läkarförbundet, har nyligen skrivit om vår krisande krisberedskap på ett förtjänstfullt sätt. 

Nu är det egentligen orättvist att peka ut specifikt sjukvården. För att samhället ska stå pall när krisen kommer måste samhället i stort vara redo. I dag finns få bergrum kvar som byggdes för att husera bland annat kommunledningar runt om i landet.
De civilförsvarsövningar som genomfördes är ett minne blott.

Ett gott tecken är att Försvarsberedningen har föreslaget att Totalförsvaret ska återuppbyggas. Målet: Att Sverige ska klara en kris i tre månader. Men planeringen för detta kan i dagsläget närmast beskrivas som en planering för en framtida planering. Hur det sedan blir med finansiering och handlingskraft återstår att se.

Som privatperson finns saker att tänka på som kan förbättra möjligheterna att du klarar dig vid kris - och att du kan hjälpa andra.

Myndigheten för skydd och beredskap rekommenderar i dag att du klarar dig själv i 72 timmar - tre dygn. Läs här vad du kan göra.

Försvarsbredeningens senaste rekommendation är å andra sidan att du ska klara dig själv i en vecka. Här finns tips.

Civilförsvarsförbunder genomför kursen Grundutbildning för Frivilla Resursgrupper där en rad viktiga punkter ingår som informationsberedskap, första hjälpen och allmän brandkunskap.

Det finns även 18 frivilla försvarsorganisationer.

Ingen kan göra allt - alla kan göra något. Passivitet är inte ett alternativ.

Det blöder: hur reagerar du?

Senast i dag pratade jag med en läkare som berättade att denne svimmade under utbildningen när en studentkollega skulle ta ett blodprov. Under utbildningen tränar man på varandra - innan man sätter nålen i en patient.

Många tycker att det är otäckt när någon sätter nålen i en eller när blodet börjar rinna efter att man råkat skära sig i fingret.

Det är klart att det är helt naturligt att känna obehag i sådana situationer.

Läkaren jag talade med berättade också att det inte bekom denne att sätta nålen i andra, men att ett visst obehag fanns kvar när någon närmade sig denne med en nål i handen.

När jag under tonåren gick på Västerviks filmfestival och såg filmen Susanne (1960) av Elsa och Kit Colfach, svartnade det för mina ögon. I filmen inkluderas dokumentära scener från operationer efter allvarliga bilolyckor - och för mig blev det för mycket. Jag tuppade av inne i biosalongen. Min kompis som var med reagerade inte alls och undrade förvånat vad jag höll på med.

Men vad är det som händer egentligen, varför svimmar vissa av blod eller av bara blotta åsynen av en nål?

Det rör sig om en helt omedveten och ofrivillig fysiologisk reaktion som inte alls är särskilt ovanlig, men vilken kan, så att säga, växa bort eller avtrubbas. Men vissa kan bära på en livslång skräck inför vården baserat på obehagen inför nålar och sprutor.

För egen del känner jag numera ingen svimningstendens alls i dylika situationer - och då har jag som student, utan att dra några detaljer, handgripligt assisterat vid lårbensamputation och testikelborttagning.

Det är en specifik nerv som är "boven" i dramat: Vagusnerven.

Vid åsynen av t ex blod aktiveras en särskild del i hjärnstammen och därifrån förstärks, via vagus, det parasympatiska nervsystemet, som vidgar blodkärlen, minskar på blodåterflödet till hjärtat och drar ned på pulsen (hjärtfrekvensen). Samtidigt dämpas det sympatiska nervsystemet, som annars drar ihop blodkärlen och ökar hjärtfrekvensen.

Detta leder till blodtrycksfall vilket innebär att mindre syrerikt blod når hjärnan än normalt = du svimmar.

I det dagliga livet balanseras det parasympatiska och sympatiska nervsystemet alldeles perfekt och vi känner då inget särskilt från hjärta och kärl.

---

Apropå Kit Colfach, född i Danmark 1923; denne dansk-svenske läkare kvalar in i kategorin "they don't make them like that anymore".

När Danmark under andra världskriget ockuperades av Nazityskland gick Colfach med i motståndsrörelsen där han stred mot ockupationsmakten, blev fängslad och flydde sedan till Sverige - för att sedan återvända till Danmark för att fortsätta striden.

En del läkare ser sig kanske som hjältar ibland (och att rädda liv på löpande band kvalar kanske in) men få tog fajten som Colfach. Det var andra tider.

Läkarexamen tog han 1949 och senare bosatte sig Colfach i Västervik. Men han gjorde sig inte enbart ett namn som läkare. Han blev också filmare och stod bakom flera filmer som handlade om allvarliga skador relaterade till vårdslöshet i trafiken och som även skildrade dåtidens ungdomsliv.

Kit Colfach avled 2002.

 

Del 1: Vad kan du göra? (Bakgrund)

Personalen inom sjukvården, polisen och militären arbetar för det allmännas bästa - dag som natt, året runt.
Men vad kan en enskild person göra om något verkligt omskakande, katastrofartat skulle drabba oss?

Det civila försvaret och totalförsvaret har nästan försvunnit helt på grund av politiska beslut tagna efter kalla krigets slut. Inom totalförsvarsplaneringen fanns omfattande planering för skyddet av civila vid katastrof och krig.

Nedmonteringen av det civila försvaret gick hand i hand med avvecklingen av invasionsförsvaret.

Den förändrade normalbilden är egentligen den stora saken i sammanhanget: Jag tillhör den sista generationen som gjorde värnplikt enligt det gamla systemet. Nästan alla unga män ryckte in för att övas i att försvara landet mot en fientlig invasion.

Vi visste att efter studenten följde ett år av värnplikt med andra unga män från olika platser i landet. Våra fäder hade gjort detsamma, och deras fäder.

Värnplikten handlade inte bara om att lära sig att nedkämpa en potentiell fiende. Lika centrala delar var att lära sig att samarbeta med andra; att sätta upp tält i kuling, att gå långa sträckor med en kamin på ryggen, att hålla elden igång trots dålig sömn. En rätt unik modell - alla gjorde sitt, stort som smått, i ett mycket omfattande maskineri. Värnplikten skapade ett samhälleligt fundament: Alla hade en grundtäning, en roll att spela i en större gemenskap där det fanns ett gemensamt mål.

Det handlade om plikt, vi skulle försvara Sverige för att nu och i framtiden kunna leva fritt i ett öppet och demokratiskt samhälle.

För egen del gjorde jag värnplikten i Enköping under ett år och slutade som underofficer, sergeant, med några streck på axeln.

Men sedan nedmonterades hela detta system och den del som Försvarsmakten hade i våra liv närmast försvann. Kalla kriget var slut och någon bestämde att den eviga fredens tid var här. Regementsstäder har sedan fått hitta nya roller i samhället. Hela försvarsgrenar har försvunnit. Flottan har decimerats, flygvapnet likaså, och den stora numerär som fanns för allmän mobilisering är ett minne blott. Inte många av de gamla anlägningarna finns kvar - och inte heller har materiel sparats. Allt har destruerats, förseglats eller sålts ut till privata företag.

Kvar finns ett hårdbantat försvar - knappast redo för någon slags invasion. Och den där perioden på ett år, efter studenten, som lärde så många att arbeta i grupp, att ge och ta order, att ta hand om sina kamrater - den finns inte längre för alla. Värnplikten är nu tillbaka efter ett långt uppehåll, men i mikroformat och gäller bara ett fåtal unga killar och tjejer i vårt avlånga land.

Den som är intresserad av att få en bild av hur omfattande nedmonteringen av Försvarsmakten har varit kan se Dokument inifråns Vad hände med försvaret från 2015.

Mycket kan sägas om detta - och mycket har sagts. Det finns anledning att komma tillbaka till frågan, men det finns också anledning att säga något om det som kallade civila försvaret och idéd om totalförsvaret. För det är där den enskilde även i dag kan göra skillnad - för sig själv, sin familj och samhället.

Kan du första hjälpen? Har du vatten och mat hemma även för nästa vecka? Ingår du i någon gemenskap där ni kan hjäpa varandra?

Det är kanske viktigare än någonsin att ha egen beredskap eftersom statens beredskap för sina medborgare inte är vad den en gång var.

Detta skriver jag om i Del 2: Vad kan du göra?

Men hur är egentligen läkarstudenten?

Jag vet att många har både frågor och en hel del uppfattningar om både läkare och läkarprogrammet; jag tänkte passa på att ta upp några av dem.

Läkarprogrammet. Hur omfattande är utbildningen?

- Läkarprogrammet är den längsta utbildningen du kan gå - elva terminer, 330 högskolepoäng; fem och ett halvt år. Utbildningen är uppdelad i två delar: En mer eller mindre rent teoretisk del (preklina studier) som vid Umeå universitet pågår i två och ett halv år. Och en klinisk del som innefattar både teoretiska och pratiska studier på plats på sjukhuset. Här ingår också ett examensarbete.

Hur fungerar det med tentor och annat under utbildningen?

- Terminerna är oftast indelade i enstaka kurser som tar upp en hel termin, vilket innebär att det blir rätt massiva tentor i slutet av varje termin. Det är mycket man ska komma ihåg för att klara tentorna och inte bara generella förklaringar, utan specifika kunskaper och detaljer. Under den senare delen av utbildningen är det utöver teoretiska tentor också en slags praktiska tentor, där man testas i situationer som skulle kunna vara verkliga. Det kan då handla om att kunna inhämta information på rätt sätt i relation till vad en patient söker för eller att på korrekt sätt genomföra hjärt-lungräddning.

Är det någon del av utbildningen som är svårare än en annan?

- Nja. Det beror kanske på vilken fallenhet man har. För egen del var det en synnerligen stor omställning att komma från arbetslivet och sen börja med "Cellen", en cellbiologisk-biokemikurs på termin ett. Stundtals var det riktigt svårt. Men med god hjälp av de nya klasskamraterna och en intensiv plugginsats gick det vägen. Även om jag klarade tentan vill jag nog påstå att den där första kursen, under hösten 2014, var den tuffaste. Jag har ibland liknat den kursen med att försöka memorera ryska glosor utan att förstå innebörden av dem. Så kändes det faktiskt ibland, men en intressant sak har varit att se hur mycket från kursen som har återkommit under senare terminer och då fallit på plats.

Hur är det att gå från de preklina till de kliniska studierna?

- För mig var det en mycket positiv sak att gå från det ena till det andra. Att sitta i skolbänken under två och ett halv år utan att se mycket av vårdverksamheten mer konkret kändes ibland främmande och abstrakt. Det är nog också först nu en bit in i de kliniska studierna jag riktigt ser värdet av att ha läst t ex medicinsk fysiologi eller anatomi på ett teoretiskt plan. De är nyckelkunskaper i det arbete en läkare gör och som särskiljer läkaren från andra yrkeskategorier inom vården. Just nu går jag termin 7 - en kirurgtermin och utan en anatomisk förståelse skulle mycket vara obegripligt. När en läkare eftersöks på sjukhuset är det inte för att ett förband ska läggas om, utan för att läkaren ska bedöma vilken bakomliggande orsak som finns till bensåret t ex - och hur problemet kan lösas långsiktigt. På kliniska terminerna följer man läkarna i deras arbete, assisterar och genomför även undersökningar och gör ibland även mindre ingrepp med handledning.

Hur är läkarstudenten generellt?

- Jag skulle inte säga att det finns något särskilt personlighetsdrag som förenar alla läkarstudenter: Det finns elitsatsande idrottare, litteraturintresserade studenter, friluftsmänniskor, tv-spelsintresserade, samhällsintresserade, personer som drömt om yrket sedan dagis och andra som kanske bara ville testa om det gick att komma in och sen fastnade. Och politiskt spretar det som i övriga livet, skulle jag säga. Jag har ju läst så pass mycket innan, så skulle jag ändå säga något generellt om läkarstudenten är det att jag ofta kan se en kamratanda som sticker ut; de flesta vill verkligen hjälpa varandra, svara på frågor, klura tillsammans och det är definitivt hjärtevärmande att se. Jag har mycket goda erfarenheter av studentvänner som har hjälpt mig mycket i kluriga situationer - de vet vilka de är! Och det är väl en slags plikt att försöka hjälpa tillbaka, eller hjälpa någon annan som undrar över något komplext fenomen. Sen måste man väl konstatera att läkarstudenten generellt ofta är driven, målmedveten och väl inövad i att prestera på någon slags toppnivå. Läkarstudierna är krävande. Det går inte att komma ifrån.

Läkarna då, hur är det att plötsligt gå bredvid dem?

- Det är verkligen kul att se smörgåsbordet successivt dukas upp - vad man kan arbeta med som läkare, vad de olika specialiteterna egentligen handlar om. Alla läkare jag har träffat hittills är verkligen proffs, men ibland ser man den där veteranen som hanterar allt från personliga kontakter med patienter, labbvärden, instrument och remisser som att det vore den enklaste sak i världen. Då är det lätt att fascineras lite extra. Jag minns särskilt en vecka på en mindre vårdcentral i nordöstra Uppland jag besökte under en vecka. Jag gick med en professor i allmänmedicin som vurmade så mycket för just den här vårdcentralen. Han var några år över pensionsåldern men var entusiastisk som en pojke och mötte varje patient med engagemang och gott humör. En förebild att komma ihåg de där dagarna när man är trött och lite hängig. Det är viktigt att komma ihåg att för patienten är mötet med läkaren yttest viktigt! Vi gör det här krävande arbetet för patienten.

Utöver det medicinska - lär ni er något annat?

- Helt klart ligger vikten på det medicinska - att känna igen och skilja sjukdomar ifrån varandra. Att lära sig hur de behandlas och så vidare. Men under utbildningens gång handlar det också om att förstå hur man pratar med patienter, hur man ställer frågor, ger tunga besked med mera. Jag tror det är viktigt och bra.

Vilken specialitet ska du ha när du är klar?

- Standardfrågan. Det är viktigt att komma ihåg att efter fem och ett halvt års studier följer två år som AT-läkare. Då arbetar man, men är ockå en slags student. Först därefter kan man påbörja specialistutbildningen och man börjar då som ST-läkare. Den utbildningen (och man jobbar hela tiden då med) pågår under fem år. Sen är man klar specialist. Jag vet helt enkelt inte vad jag vill bli än - säkert beroende framförallt på att jag ännu inte har sett alla specialiteter. Återkommer.

Sanningen: Därför läser jag till läkare

Det var långt ifrån självklart för mig att läsa till läkare. Många barn vars föräldrar arbetar inom vården dras sedan också till vården, men jag var inte lika säker. Jag hade sett mina föräldrar glada, på något sätt tillfredsställda, när de kom hem från Västerviks sjukhus, där de båda arbetade när jag var barn. Min far, Håkan Ekholm, som narkosläkare, och min mor, Sylvi Ekholm, som sjuksyster på Medicinmottagningen. Jag antar att jag kände en trygghet i att se dem då, förvisso trötta efter långa arbetsdagar, men ändå glada och ofta fulla av prat om livet på "sjuka huset", som de ibland, oftast med värme, kallade sjukhuset.

Det kändes som att de gjorde något som var på riktigt.

Men annat lockade mig ändå. Efter gymnasiet (efter värnplikten omkring 1999) vände jag mig till humanioran - och läste parallellt estetik och konstvetenskap vid Uppsala universitet respektive Stockholms universitet och fick tillslut en dubbel magisterexamen. Jag arbetade därefter på Moderna Museet i Stockholm, innan jag på rekommendation sökte mig till Poppius journalistskola. Jag hade träffat en journalist, Erik Janson, och han hade sagt något i stil med:

- Du har något att säga, men du vet inte hur du ska säga det.

Klart att jag vill göra något åt det.

Parallellt med att journalistiken blev en del av mig, mitt sätt att tänka och vara, blev jag antagen som doktorand i estetik vid filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. Åren gick, jag slet med avhandlingen på terminerna och arbetade på Västerviks-Tidningen på somrarna. Först som sportreporter under Sven-Åke Lindblad, som gav mig utrymme och uppmuntran. Jag var och är ett stort fan av Sven-Åke - och hans bror Bosse, som jag lärde känna senare, när jag en sommar hade ett mycket utmanande och stimulerande samarbete med honom, då han var nattchef på VT, och jag var nyhetsreporter. Bosse pushade mig verkligen - på det bästa sättet. Det kändes som att äntligen kunna ta av flytvästen och simma på riktigt.

Jag tror inte att VT:s reportrar i dag kan jobba som jag gjorde då. Jag kunde gå över till Bosse, harkla mig lite och höra vad han hade att säga om den idé jag höll på att sätta ord på. Han lyssnade och läste, kom sedan med rubrikförslag som spetsade till allt, jag fick en kick och hastade iväg för att leverera. Det känns som en dröm, att tänka tillbaka på det i dag.

Nåväl. Varför började jag läsa till läkare?

Avhandlingsarbetet rullade på. Disputation i Universitetshuset i Uppsala i maj 2012. Den som är intresserad av avhandlingen kan läsa Fabian Kastners understreckare i SvD om min avhandling och närliggande problematik. Jag brukar skoja och säga att jag alltid har tänkt försöka skriva en understreckare, men efter att en sådan kom att handla om mitt arbete, så släppte jag den drömmen. Jag hade då även arbetat några år som konstkritiker på SvD.

Sedan följde en fantastisk tid först i Chicago och sedan vid UCLA i Los Angeles. Jag hade förmånen att kunna fortsätta med min forskning en tid utomlands.

Men sedan kom funderingarna: Var detta verkligen rätt väg för mig, tyckte jag att det var så roligt att jag ville hålla på med det hela livet? Sedan var det ju det där med journalistiken och jag frilansade ett tag och återkom då och då till VT. Men det blev aldrig någon riktig bra helhetslösning och mediebranschen började skära ned och det rätt rejält. Det blev svårare att hitta jobb och jag tröttnade. För även om särskilt journalistiken än i dag ligger mig mycket varmt om hjärtat kände jag att jag behövde hitta en ny väg, ett nytt mål.

Då kom alla de där tankarna från barndomen: hur Håkan och Sylvi hade haft det. Det var alltid roligt att besöka dem på sjukhuset - Håkan alltid på språng, och Sylvi med stor omsorg redo att ta hand om en diabetespatient t ex. Det var ju inte bara att de mådde bra som lockade - det var vad de gjorde. De hjälpte verkligen människor - ibland handlade det bokstavligen om att rädda liv.

Jag bestämde mig under våren 2014 att söka till Läkarprogrammet. Beskedet kom på sommaren: Jag var antagen.

 

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar