Magdalena Lidestam

Låt oss prata om skolan!

Bloggen har kommit till utifrån mitt eget behov av att ventilera tankar, vilka under en period har kommit att till stor del kretsa kring just skolan, detta av flera olika anledningar. Dels utifrån ett föräldraperspektiv, men även utifrån ett politiskt intresse och ett samhällsperspektiv. Skolan är bland det mest angelägna att diskutera överhuvudtaget, enligt mig. Jag utger mig inte för att vara insatt och kunnig på området, tvärtom, jag är däremot väldigt intresserad av att diskutera och analysera olika frågor från olika synvinklar och sätter stort värde på synpunkter från er som läser. Välkommen till min blogg!

Ge elever stöd på riktigt!

Nu är det längesedan jag publicerade något på bloggen. Livet är just nu hektiskt på alla plan och det är inte så ofta jag hinner sitta ner och formulera mina tankar. Under veckan hade jag dock en debattartikel ute i lokalpressen och jag tänkte att jag skulle dela den även här. Jag har fått en hel del respons, både medhåll och kritik, och det är alldeles tydligt att skolan är något som engagerar. Bidra gärna med fler synpunkter och tankar, för de här frågorna är viktiga för både individ och samhälle. Så vänner, bloggläsare, meningsmotståndare, lärare och andra - låt oss prata om skolan!
/Magdalena

PS! Tydligen är kommentarsfunktionen borttagen, vilket är jättetråkigt när det är just diskussion och debatt man vill eftersträva. Det går därför bra att maila mig istället på: m_lidestam@yahoo.com eller varför inte använda Facebook? 

Ge alla chansen att lyckas
Fyra år har gått sedan reformen med betyg från årskurs sex infördes. För en tid sedan publicerades Skolverkets rapport ”Utvärdering av betyg från årskurs sex”. Den ger dock inga entydiga resultat, en del saker har varit positiva, annat negativt. Positivt är att lärare i högre grad säger sig kunna identifiera vilka elever som är i behov av extra stöd. Dessvärre visar ingenting i rapporten på att fler elever verkligen får extra stöd, trots dessa insikter.

Statistik visar nämligen att hälften av eleverna med betyget F matematik i årskurs sex fortfarande hade kvar betyget F i årskurs nio. Och hälften av eleverna med F i årskurs sex hade inte heller fått något åtgärdsprogram i årskurs åtta eller nio.

Statistik för läsåret 2015/16 visar att 78,1 procent av alla elever i årskurs nio har uppnått lägst betyget E i alla ämnen. Mer än var femte elev har alltså misslyckats i minst något ämne. Endast 87,3 procent av eleverna är behöriga att söka till yrkesprogram (det innebär godkänt betyg i ämnena svenska/svenska som andraspråk, matte, engelska plus ytterligare fem ämnen). Ungefär var åttonde elev saknar alltså behörighet. Det är inget annat än ett stort misslyckande. Det är skrämmande att väldigt många av dessa elever inte har fått det stöd i skolan som de borde haft rätt till. Det är knappast så att lärarna plötsligt upptäcker på vårterminen i nian att eleven kommer att få F i något eller flera ämnen, det har självklart varit känt långt tidigare.

Det är svårt att förstå att en elev med betyget F i något kärnämne kan få flyttas upp till nästa årskurs, och utan åtgärdsprogram. Men så är det ju idag, eleven flyttas upp vare sig betygen är godkända eller ej. Endast i undantagsfall får elever gå om en årskurs. Så eleven flyttas upp tillsammans med klasskamrater som är godkända, ofta utan att tillräckliga stödinsatser sätts in. Vad beror det på, undrar jag? Tror man att något magiskt ska ske så att eleven plötsligt börjar komma ikapp alldeles av sig självt? Eller har man helt enkelt gett upp om eleverna? Tror att det inte är någon idé? Eller är det bara så att man sopar problemet under mattan och hoppas att tiden går fort, så att problemet blir någon annans ansvar?

Fler elever borde få chansen att gå om en årskurs, framförallt när det handlar om icke godkända betyg i kärnämnena. Jag vet att vissa tycker att det är kontroversiellt, att det skulle vara ”stigmatiserande” att få gå om ett år. Men hur stigmatiserande är det inte att misslyckas år efter år? Så småningom får eleven en självbild av att vara ”hopplös” i något eller flera ämnen, någonting som kan bli till ett stort hinder i livet. Att låta elever lämna skolan utan att vara godkända är inget annat än att utsätta dem för ett mycket stort svek.

Ge alla elever möjlighet att lyckas! Ge bättre och tidigare stöd, låt elever gå om vid behov, låt fler få chansen till en bra framtid!

 

Något står inte rätt till

I veckan deltog jag på ett politiskt möte med Moderaterna Norra Tjust, ett möte med fokus på skolpolitik. Mötet ägde rum på Östra Ringskolan i Gamleby. Skolans rektor Johan Lundberg närvarade, visade oss runt och vi pratade om olika utmaningar. Allt ifrån problem med underdimensionerade lokaler i förhållande till antalet elever, till lärarnas arbetstider och möjligheter till fortbildning. Några av mina partikamrater som var med på mötet har/har haft läraryrket som profession, vilket tillförde ett intressant lärarperspektiv i olika frågor, men det är alldeles tydligt att skolan är en viktig fråga och ett ämne som engagerar de flesta.

En av lärarna ville verkligen skicka med budskapet till de aktiva politikerna att en viktig fråga som bör prioriteras är lärarnas arbetssituation, med hög arbetsbelastning och stress samt ökande ohälsa för yrkesgruppen. Rektorn fick frågan om vad han anser är den allra viktigaste frågan gällande eleverna. Psykisk ohälsa, var svaret, eftersom många barn och unga mår dåligt och känner sig otrygga, någonting som har ökat på senare tid. Jag ställde frågan om han anser att elevhälsan räcker till, men jag tycker nog inte att jag fick något riktigt klart svar på den frågan. Visst, det finns tillgång till kurator, dock oklart i vilken omfattning och om behoven verkligen möts. När jag frågade om hur det ser ut med tillgången till skolpsykolog fick jag ett ännu mer svävande svar och ett konstaterande att det är svårt att rekrytera psykologer till skolan, det finns helt enkelt inte några sådana att få tag i. Tyvärr fanns det inte riktigt möjlighet att gå på djupet med dessa viktiga frågor, då tiden för mötet var begränsad. Jag hade gärna fortsatt prata om den saken mycket mer, men hoppas att det blir fler tillfällen framöver.

BRIS släppte nyligen en rapport som visar att de inkommande samtalen från barn och unga allt oftare handlar om depression, ångest och självmordstankar. Det är oroande att barn och unga pratar självmord. Speciellt med tanke på att antalet självmord i den yngsta åldersgruppen har ökat de senaste åren, medan det i övriga åldersgrupper skett en minskning. Enligt NASP:s (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) begick 155 barn och ungdomar upp till 24 år, självmord år 2015. Tolv av dem var under 14 år (mot 7 året innan). Skrämmande siffror. BRIS generalsekreterare Magnus Jägerskog har uttryckt att rapporten visar att samhället har misslyckats med att förebygga psykisk ohälsa bland barn och unga, att den är en alarmklocka som bör leda till att politiker och beslutsfattare på alla nivåer tar till sig innehållet och tar beslut som leder till att den oroväckande trenden bryts. Det kan vi verkligen hoppas. Det här är allvarligt.

Psykisk ohälsa hos elever och psykisk ohälsa i lärarkåren. Har det ett samband? Vad är det som inte fungerar? Hänger det ihop med storleken på elevgrupperna? Behövs fler vuxna i skolorna som avlastar lärarna? Hur arbetar man förebyggande? Hur kan man bättre upptäcka varningssignaler och sätta in tidiga insatser? Hur förebygger vi mobbing? Hur gör vi skolan till en trygg plats för alla? Hur vill vi att elevhälsan ska fungera?

Det är några av de frågor jag gärna vill föra upp på den politiska agendan framöver. Låt oss prata om skolan!

/Magdalena

Oron vill inte försvinna

Visst känner jag en stark oro för hur det ska bli framöver. Ska det upphöra eller kommer det fortsätta? Kanske rentav bli värre? “Var det dumt att polisanmäla?” tänker jag i mina sämsta stunder. Hade det varit mer effektivt att endast ringa runt till föräldrarna? Väcker en polisanmälan upp agg och hat? Gör mer skada än nytta? Skrämmande tanke. För jag vill egentligen tro på rättssystemet, tro på att alla brott bör anmälas, oavsett. Att det alltid är rätt.

Ett av barnen hörde av sig till oss dagen efter händelsen, bad om ursäkt och ångrade det som hänt. Det hedrar honom. En förälder kom hem till oss för att säga att de vill att vi ska veta att de verkligen tar saken på största allvar. Det betyder också väldigt mycket för oss.

För när sådant här händer på en liten ort finns en risk att det uppstår processer, det kan bli ryktesspridning, visklekar och förvanskningar. Det kan börja med att några av de barn som var med försöker skydda sig själva genom att hävda att allt är överdrivet, rentav osant. Det finns risk att snacket börjar gå. “Det var ju inte så farligt alls. En liten puff bara. Han snubblade. Han var ju så kaxig och hotfull själv så han förtjänade en liten puff. De andra försvarade sig bara. Det var ju säkert han som började. Och de där föräldrarna är genast igång och polisanmäler för minsta lilla. Överreagerar. De verkliga offren är ju barnen som blev anmälda fast de inte gjort så mycket.”

The good old victim blaming.

Här kan du läsa ett inlägg jag skrev sommaren 2015 om just det fenomenet.

Jag säger inte att det verkligen är så som jag beskriver ovan, det kanske inte alls är så som det pratas om saken här i samhället. Det är bara en oro jag har, baserad på tidigare erfarenheter. Min oro är inte nödvändigtvis befogad. Men det är min oro och mina farhågor.

Om det skulle vara så som jag är rädd för, då skulle jag inte känna mycket hopp om förändring. Det skulle i så fall kunna betyda att vi blir ännu mer utsatta, att det blir ännu mer okej att rikta hat vår familj. Det skulle öka risken för att all skit kommer fortsätta.

Förvisso har vi den senaste tiden fått ett massivt stöd från många, många. Det har såklart betytt mycket, speciellt för vår son. Stort tack för alla värmande ord, tack för all omtanke. Samtidigt är det märkligt att den gnagande oron ska ta upp så mycket mer utrymme i sinnet än det faktiska stödet och supporten vi fått.

/Magdalena

 

Det som hänt

Det skaver i mig. Det skaver, smärtar och jag mår inte bra. Även fast vi levt med det här länge, länge så blev det som en ordentlig käftsmäll när det kom upp i ljuset och offentligheten i samband med vad som hände förra helgen.

http://www.expressen.se/nyheter/pojke-misshandlad-for-att-pappa-ar-moderat/

Det har varit jobbiga år. Ett barn som mår dåligt påverkar hela familjen. Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur vi orkat. Det har utspelats en kamp på så många plan. Det har varit en kamp för att få iväg ett barn till skolan. Det har varit en kamp med rektor och lärare, med andra föräldrar, med sjukvården och en kamp för att klara av att leva och få tillvaron att funka. Otaliga mail har skickats, otaliga telefonsamtal och möten.

Till en början trodde vi att den skolvägran som förekom vissa dagar bara var dumheter, egensinnigheter och att han möjligen var trött och helt enkelt inte kände för att gå. Så vi tvingade iväg honom, trots intensiva protester, för vi har ju skolplikt. Skolvägran fortsatte, periodvis mer, ibland mindre. Men det fanns där. Någonting som vi inte visste vad det var.

Det hände att han sprang hem gråtande från skolan eller att de hittade honom sittande arg och ledsen bakom högstadiebyggnaden. Det gick sällan eller aldrig att få ur honom vad som var fel. Först i femman började han prata om det, men i efterhand har det krupit fram mer och mer. Än i dag får vi veta nya saker om vad som pågått, både från honom och andra. Han började berätta lite grann om hur det var i klassen och vi gjorde därför besök i klassrummet. Vi blev chockade. Det rådde ett fullständigt kaos på alla sätt. Okvädningsord, stök, knuffar, svordomar, dåliga attityder, högljuddhet, ja, listan kan göras lång. Fler föräldrar besökte klassen, de såg hur det var och det föranledde extra föräldramöten och försök till en del insatser i klassrummet för att komma tillrätta med situationen. Det blev aningen bättre med ordningen i klassen den här perioden. Däremot var det ingen större skillnad på hur barnen betedde sig mot varandra.

Det fanns tydliga hierarkier, både bland killarna och tjejerna och detta ledde till en mycket obehaglig stämning. Vissa långt ner i hierarkin skulle tryckas ner och det skedde på olika sätt genom utfrysning, blickar, hånfulla kommentarer och knuffar. Det var ett par barn som var riktigt utsatta och många mådde dåligt.

Runt jul i femte klass började vår son bli riktigt deprimerad. Den tidigare sprallige, trevlige och sociale pojken började undvika sina vänner. Kom alltid hem från skolan med en mycket hög irritationsnivå och ibland aggressiva utbrott. Han var inte sig lik. En kväll när jag lade mig hos honom för att prata, grät han och sade han att han helst av allt ville somna in och aldrig vakna upp mer. För en ny dag innebar nya plågor. Aldrig i mitt liv har jag känt att någonting har gjort mer ont än att höra honom uttala de orden. Det var som en kniv rakt in i hjärtat.

Självklart sökte vi och vädjade om hjälp. Från elevhälsan, från lärare och rektor. Det blev lite kuratorkontakt, som var jättebra, men i alldeles för liten omfattning och med bristande kontinuitet. Vardagen rullade på, bättre ibland, men aldrig bra. Stöket i klassen och den dåliga stämningen fick de inte bukt med. Allt liksom sopades under mattan. Det verkade som om lärare och rektor helst av allt bara ville att tiden skulle gå fort fram till nästa lov och att det bara var en fråga om att stå ut och överleva tills dess. Läraren/lärarna fick nog inte den stöttning och de resurser som de hade behövt och hade helt säkert en hemsk tid. Lärarna härdade ut, men det gjorde inte alla barn. Vid vårterminsstart i 6:an hade fem av barnen i klassen bytt skola eftersom de inte klarade att befinna sig i den här destruktiva miljön längre. Jag önskar att vi också tagit det beslutet då.

Vår son fick det inte bättre. Vi stångade oss oss blodiga för att skolan skulle inse allvaret i situationen, utan större framgång. Innan påsklovet i 6:an hamnade han i en konflikt med två andra pojkar, en konflikt som urartade såpass att han utsattes för rena dödshot. Denna händelse var – trots att den var traumatisk och orsakade stor skada – faktiskt en händelse som kom att innebära en positiv vändning. Han ville nu byta skola, något han tidigare motsatt sig. Han ville bort från allt obehagligt och hotfullt, bort från mobbing och stök. Det skrämmande med att byta skola blev nu ett bättre alternativ.

Den nya skolan gav trygghet och en helt ny social situation med många nya vänner. Vår sprallige, sociale, trevlige kille kom tillbaka allt mer, vilket var underbart. Även fast mycket förbättrades så har det ändå tagit lång tid att läka från allt som varit.

Han har undvikit miljöer och situationer där han riskerat exponera sig för tidigare plågoandar, t ex vissa bussturer, fritidsgård och andra platser, vilket såklart begränsat friheten och livet mycket för en kille i den åldern.

Det är först de senaste månaderna som det har börjat kännas skapligt igen med tryggheten. Då händer det igen. Sonen cyklar genom samhället, ett gäng jämnåriga får syn på honom och kastar stenar som nästan träffar i huvudet. Ett par dagar senare blir han förföljd och trakasserad av ett stort gäng jämnåriga. Han försöker prata sig ur situationen för att komma undan, istället slår de ner honom. Flera deltar fysiskt i attacken, när han ligger på marken nertryckt med ett hårt knä på bröstkorgen hotar en kille med att de ska slå ihjäl honom nästa gång han visar sig.

Händelsen är naturligtvis polisanmäld. Tryggheten har åter berövats vår son, med allt vad det innebär för honom och hela familjen. Jag är så arg, ledsen och förtvivlad, hur har det kunnat bli såhär? Jag vill faktiskt inte främst rikta min ilska mot de barn som varit inblandade, utan mot vuxenvärlden. Mot samhället och skolan som tillåtit ett alldeles uppenbart problem att få fortgå alldeles för länge. Kränkningar har sällan eller aldrig anmälts i skolan, mobbing har avfärdats som “konflikter mellan barn” och därför inte hanterats på rätt sätt. Många, många har sett och märkt vad som pågått. Vissa har förnekat att det finns några problem alls eller avfärdat det med att det inte är så farligt. Andra har sett och agerat, men inte tillräckligt mycket eller på fel sätt. Ett fåtal har kämpat mycket hårt, men inte fått den uppbackning som hade behövts.

Oavsett orsakerna till mobbing, i vårt fall vet vi åtminstone en orsak, men det kan vara vad som helst. Alla måste förstå, alla måste inse, att vad man än blir trakasserad för så smärtar det alltid mycket mer hos mottagaren än hos avsändaren. Varje enskilt nedlåtande ord, varenda liten knuff, kanske omgivningen inte ser som så allvarligt, men sammantaget för den som ständigt blir utsatt och dessutom utfryst, gör det stor skada. Detta har skolans företrädare inte förstått. De har varit uppenbart oförmögna, okunniga och ovilliga att ta itu med det från början.

Vi har bytt skola. Nu vill vi bara att det här ska upphöra, så att vi kan lämna det bakom oss. Kampen mot mobbing måste däremot fortsätta, för i slutänden blir alla inblandade förlorare.

/Magdalena

Religiös beröringsskräck?

Jag vill påstå att jag inte är ett dugg religiös, jag har ingen gudstro och tror egentligen inte på någon högre makt. Jag är uppvuxen i ett icke-religiöst hem. Religion och tro är ingenting som vi någonsin pratat om, vad jag kan minnas. Mina bröder och jag är i och för sig döpta och konfirmerade, men antagligen mer av tradition än av tro. Mina föräldrar har aldrig gett uttryck för att vara troende. Men av någon märklig anledning gick jag faktiskt i söndagsskola hos Frälsningsarmén fram till 10-11 års ålder. Varje söndag gick jag dit. Jag har starka minnen av hur det lät när jag klev upp på metalltrappan utanför och hur det doftade i kyrksalen. Hur jag andäktigt lyssnade på alla spännande berättelser från Bibeln som söndagsskolefröken Kerstin illustrerade med bilder som vi barn fick gå fram och sätta upp på flanellografen. Jag minns hur vi sjöng “Han har öppnat pärleporten” och “Tryggare kan ingen vara” ackompanjerat av den skepparkransprydde farbror Bengts spel på dragspel. Och avslutningsvis så skänkte man alltid några mynt i en sparbössa föreställande en svart pojke som satt på knä och vars huvud nickade och bockade fram och tillbaka när pengen släpptes ner. Man fick också välja ett vackert litet samlarkort med bibliskt motiv. Efteråt gick jag alltid hem till mina kära morföräldrar, fick saft och skorpor och sen spelade jag en omgång kort med morfar. Glada, varma minnen från min barndoms söndagar.

Varför jag gick i söndagsskola överhuvudtaget, och hos just Frälsningsarmén, är än idag ett mysterium för mig och jag har faktiskt aldrig fått något bra svar på den saken av min mor. Men jag inbillar mig att hon lika gärna hade kunnat skicka mig till en muslimsk eller buddhistisk barnverksamhet om det funnits. Jag är glad och tacksam över att ha en mamma som alltid varit ganska fördomsfri och haft ett nyfiket och öppet sinne. Inte vet jag om min söndagsskoletid har påverkat mig något nämnvärt i mitt liv, men en sak vet jag; det har inte gjort mig mer religiös.

Jag vet inte hur det var på den tiden när jag var barn, men idag upplever jag att vi ser på religion som någonting våra barn helst ska skyddas ifrån. Många tycker till och med att skolavslutningar inte ska få äga rum i kyrkan, än mindre ha konfessionella inslag. Jag har följt debatten och tagit del av argumentationen och har viss förståelse för att man inte vill att någon ska “tvingas på” religion. Men borde det vara något problem? För det går att vara på plats i religiösa sammanhang utan att delta aktivt, och det tror jag väldigt många gör utan att ha några som helst problem med det. I ett mångkulturellt samhälle kanske det är extra viktigt att inte vara rädda för att delta i varandras traditioner och även religionsutövning, just för att skapa förståelse och tolerans. Och varför tycks det viktigare att skydda barnen från religion än från annan påverkan? Är det rimligt att vi ska se på religion som något suspekt, är det vad vi vill förmedla till våra barn?

Vissa hävdar att vi måste skydda barn från att indoktrineras i tidig ålder så att de själva ska få ta ställning när de är mogna för det. Jag kan dock komma på många fler frågor än de som handlar om just religion som våra barn matas med från späd ålder, och som ingen ifrågasätter att de utsätts för. Att exponera barn för både religion och ideologier ser jag inte som ett problem, om vi samtidigt uppmuntrar och främjar kritiskt tänkande, om det presenteras en mångfald och olika perspektiv. Att det inte finns EN sanning, utan många olika teorier och synsätt vad gäller många frågor. Förvärvade kunskaper och ett öppet sinne är något som ökar chansen till att göra egna kloka val i livet.

I sammanhanget är det såklart väldigt intressant att ta upp ämnet religiösa friskolor och debatten kring dessa, men den tråden tar jag upp i ett senare blogginlägg tänkte jag.

Morgan imorgon

Ibland undrar jag om den som aldrig varit mobbad kan förstå hur det känns att bli utsatt? Hur smärtsamt det är att bli förnedrad och utfryst, hur värdelös och illa omtyckt man kan känna sig? Hur mobbingen sätter djupa sår i själen, sår som aldrig läker helt eller blir till fula ärr?

Den senaste tiden har jag kommit i kontakt med flera personer som berättat att de varit utsatta för mobbing. Även om jag mest har fått höra fragment av skeenden, så har dessa vittnesmål påverkat mig väldigt starkt. Inte minst har jag i minnet kastats tillbaka till mina egna erfarenheter av att bli utsatt under skoltiden. Även till mina ganska färska och smärtsamma minnen av hur det är att vara förälder till ett mobbat barn. (Jag har tidigare berättat lite grann om det här på bloggen. Läs gärna.)

Gemensamt för dessa personer jag pratat med, är att mobbingen medfört påtagligt negativa konsekvenser i de här människornas liv. Några har pga mobbing inte klarat sin skolgång, och därmed hamnat i utanförskap som vuxna. Andra lever med svag självkänsla, låg tillit till andra och en ständig misstänksamhet i sociala sammanhang. En del vittnar om psykisk ohälsa i form av bl a depressioner och ångest. Många är de som har tagit väldigt stor skada av att bli mobbade och har inte fått de liv de hade kunnat få.

Sedan finns det såklart många som klarat sig ganska bra i livet trots mobbing, däribland jag själv. Men jag tror nog att det alltid, alltid, finns kvar inom oss även fast lång tid passerat. Minnena finns där, starka känslominnen som inte går att förtränga. Det finns kvar en vaksamhet och känslighet. Små negativa signaler eller kommentarer kan lätt väcka upp obehagskänslor och en känsla av att vara mindre värd. Men som sagt, har man aldrig varit utsatt är det kanske svårt att förstå.

Tv-succén "Morgans mission" som sändes hösten 2015 var ett alldeles lysande program som förhoppningsvis fick många att få upp ögonen lite mer för mobbing. Morgan Alling kommer nu tillbaka med en ny säsong av programmet med start imorgon 16/3. Jag ser fram emot det. Den nya säsongen kommer att beröra vuxenmobbing, ett lite tabubelagt ämne som vi inte pratar så mycket om. Detta trots att det enligt Arbetslivsdelegationen är så många som ca 350 000 personer som uppger att det känns obehagligt att gå till arbetet pga mobbing. Man uppskattar också att mellan 10-30 000 långtidssjukskrivningar beror på mobbing, likaså ca 100-300 självmord varje år. Skrämmande siffror, men siffror att ta på största allvar.

Mobbing, vare sig det gäller barn eller vuxna, har ett fruktansvärt högt pris, både för individ och samhälle. Vi behöver därför prata ännu mer om mobbing, hur vi stoppar och förebygger, hur vi som enskilda individer kan göra skillnad och hur man i skolor, på arbetsplatser och på olika nivåer i samhället kan motverka mobbing. Alla har ett ansvar.

Själv så kommer jag framöver att lyfta ämnet ännu mer här på bloggen och tar gärna emot synpunkter, tips och förslag på vinklingar.

/Magdalena

Magdalena Lidestam är utbildad hälsocoach som även studerar folkhälsovetenskap. Är intresserad av konst, film politik och mycket annat. Bor i Överum med sin sambo Jörgen och deras fyra barn. Familjen består även av tre vuxna bonusbarn och två bonusbarnbarn.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar