Magdalena Lidestam

Låt oss prata om skolan!

Bloggen har kommit till utifrån mitt eget behov av att ventilera tankar, vilka under en period har kommit att till stor del kretsa kring just skolan, detta av flera olika anledningar. Dels utifrån ett föräldraperspektiv, men även utifrån ett politiskt intresse och ett samhällsperspektiv. Skolan är bland det mest angelägna att diskutera överhuvudtaget, enligt mig. Jag utger mig inte för att vara insatt och kunnig på området, tvärtom, jag är däremot väldigt intresserad av att diskutera och analysera olika frågor från olika synvinklar och sätter stort värde på synpunkter från er som läser. Välkommen till min blogg!

Ge elever stöd på riktigt!

Nu är det längesedan jag publicerade något på bloggen. Livet är just nu hektiskt på alla plan och det är inte så ofta jag hinner sitta ner och formulera mina tankar. Under veckan hade jag dock en debattartikel ute i lokalpressen och jag tänkte att jag skulle dela den även här. Jag har fått en hel del respons, både medhåll och kritik, och det är alldeles tydligt att skolan är något som engagerar. Bidra gärna med fler synpunkter och tankar, för de här frågorna är viktiga för både individ och samhälle. Så vänner, bloggläsare, meningsmotståndare, lärare och andra - låt oss prata om skolan!
/Magdalena

PS! Tydligen är kommentarsfunktionen borttagen, vilket är jättetråkigt när det är just diskussion och debatt man vill eftersträva. Det går därför bra att maila mig istället på: m_lidestam@yahoo.com eller varför inte använda Facebook? 

Ge alla chansen att lyckas
Fyra år har gått sedan reformen med betyg från årskurs sex infördes. För en tid sedan publicerades Skolverkets rapport ”Utvärdering av betyg från årskurs sex”. Den ger dock inga entydiga resultat, en del saker har varit positiva, annat negativt. Positivt är att lärare i högre grad säger sig kunna identifiera vilka elever som är i behov av extra stöd. Dessvärre visar ingenting i rapporten på att fler elever verkligen får extra stöd, trots dessa insikter.

Statistik visar nämligen att hälften av eleverna med betyget F matematik i årskurs sex fortfarande hade kvar betyget F i årskurs nio. Och hälften av eleverna med F i årskurs sex hade inte heller fått något åtgärdsprogram i årskurs åtta eller nio.

Statistik för läsåret 2015/16 visar att 78,1 procent av alla elever i årskurs nio har uppnått lägst betyget E i alla ämnen. Mer än var femte elev har alltså misslyckats i minst något ämne. Endast 87,3 procent av eleverna är behöriga att söka till yrkesprogram (det innebär godkänt betyg i ämnena svenska/svenska som andraspråk, matte, engelska plus ytterligare fem ämnen). Ungefär var åttonde elev saknar alltså behörighet. Det är inget annat än ett stort misslyckande. Det är skrämmande att väldigt många av dessa elever inte har fått det stöd i skolan som de borde haft rätt till. Det är knappast så att lärarna plötsligt upptäcker på vårterminen i nian att eleven kommer att få F i något eller flera ämnen, det har självklart varit känt långt tidigare.

Det är svårt att förstå att en elev med betyget F i något kärnämne kan få flyttas upp till nästa årskurs, och utan åtgärdsprogram. Men så är det ju idag, eleven flyttas upp vare sig betygen är godkända eller ej. Endast i undantagsfall får elever gå om en årskurs. Så eleven flyttas upp tillsammans med klasskamrater som är godkända, ofta utan att tillräckliga stödinsatser sätts in. Vad beror det på, undrar jag? Tror man att något magiskt ska ske så att eleven plötsligt börjar komma ikapp alldeles av sig självt? Eller har man helt enkelt gett upp om eleverna? Tror att det inte är någon idé? Eller är det bara så att man sopar problemet under mattan och hoppas att tiden går fort, så att problemet blir någon annans ansvar?

Fler elever borde få chansen att gå om en årskurs, framförallt när det handlar om icke godkända betyg i kärnämnena. Jag vet att vissa tycker att det är kontroversiellt, att det skulle vara ”stigmatiserande” att få gå om ett år. Men hur stigmatiserande är det inte att misslyckas år efter år? Så småningom får eleven en självbild av att vara ”hopplös” i något eller flera ämnen, någonting som kan bli till ett stort hinder i livet. Att låta elever lämna skolan utan att vara godkända är inget annat än att utsätta dem för ett mycket stort svek.

Ge alla elever möjlighet att lyckas! Ge bättre och tidigare stöd, låt elever gå om vid behov, låt fler få chansen till en bra framtid!

 

Förbannade läraren

 

Efter en sommar med tankarna på helt andra saker än på skolan så var det åter dags att bli lite irriterad. (Om ni som följt min blogg mot förmodan inte redan har märkt det, så kan jag berätta att just irritation är en förekommande anledning till att jag bara måste skriva av mig ibland, ha, ha!)

I fredags läste jag en debattartikel i Aftonbladet med rubriken: "Jag är så förbannad på alla er föräldrar". Den var författad av en SO-lärare vid namn Björn Eriksson och med kraftuttryck uttryckte han sitt stora missnöje över hemmens attityd till skolan och till skolarbetet. Han menade att det vilar ett stort ansvar på föräldrar att förmedla att skolan är viktig, han tyckte också att man bör se över barnens fritidsaktiviteter och göra rätt prioriteringar, det vill säga läxor framför fritidsaktiviteter.

Först när jag läste kände jag att jag höll med helt och fullt. Klockrent liksom. Men sen läste jag texten igen och började faktiskt känna mig lite irriterad. Här har vi alltså en "förbannad SO-lärare" som anklagar föräldrar över lag för att ha en attityd där vi tar skolan med en klackspark, där vi låter barnen slippa läxor om de inte känner för att göra läxor, att vi tycker fritidsaktiviteter och nöjen är mycket viktigare än skolan. Författaren tycks anse att det är föräldrarnas fel när inte skolan lyckas med sitt uppdrag. Att vi föräldrar skulle motarbeta skolan helt enkelt.

De flesta föräldrar jag känner har ett mycket stort engagemang i barnens skolgång. De lägger mycket tid på att hjälpa barnen med läxor och gör allt de kan för att barnen ska ha bästa möjliga förutsättningar för att lyckas i skolan. Jag tror faktiskt inte att det är så många som inte tar sitt ansvar. Däremot är jag övertygad om att många familjer nästan dukar under av all stress på grund av läxor och alla andra krav som ställs i vardagen.

Ibland känns det som att skolan utgår ifrån att alla familjer består av endast ETT, eller högst två barn, som har TVÅ närvarande och fullt friska, problemfria föräldrar. Så ser verkligheten inte ut. Många barn lever idag med en ensamstående förälder. Det finns barn som har sjuka föräldrar, eller föräldrar som missbrukar eller har andra bekymmer. Det finns också barn som har många syskon, där föräldrarna ska lyckas att få ihop vardagen med jobb, läxläsning och fritidsaktiviteter för betydligt fler barn än ETT.

Min egen familj består av två vuxna och fyra barn, varav tre går i skolan och en i förskolan. Min man är som regel iväg på annan ort under veckorna, vilket betyder att jag i princip har en tillvaro som en ensamstående fyrbarnsmor i vardagen. Jag arbetar heltid och pendlar en bit till jobbet.

Varje morgon ska jag väcka och få upp fyra trötta ungar ur sängen med allt vad det innebär, se till att hålla koll på och påminna barnen om gympakläder och annat som ska vara med i väskan till skolan. Det ska ofta utspelas en kamp med nyblivna fyraåringen som har fixa idéer om allt möjligt, till exempel klädval. Hon hävdar bestämt: "mina troll säger att jag SKA ha trasiga byxor på mig!" och eftersom det är lite pinsamt att lämna en unge i konstig utstyrsel och speciellt om hon lyckats hitta något trasigt, smutsigt eller för smått, så vill man ju helst tvinga henne att byta... Sedan ska hon lämnas på förskolan. Därefter är det ca 35 minuters bilfärd till jobbet för mig, sedan arbete i 8 timmar för att sedan färdas 35 minuter i bil hem igen. Då, vid ca 17:15, ska barn hämtas, mat ska lagas och sedan så har minst en av killarna någon fritidsaktivitet som det ska skjutsas till. Det gäller att få logistiken att fungera där.

Allt som oftast ligger det diverse lappar i barnens skolväskor, något som ska fyllas i och lämnas tillbaka eller något annat som behöver påminnas om. Badkläder till onsdag, extra frukt någon annan dag, låneböcker som ska lämnas tillbaka. Det är också läxor; ju högre ålder på barnet, desto större mängd. Det är matteläxor, glosor i engelska och spanska, läsläxor mm. Och så något kommande prov i SO eller NO som innebär mycket plugg.

Även om varje unge har någorlunda koll själva så är det ändå jag som bär ansvaret för att att påminna så att alla grejor kommer med i väskan till nästkommande dag. Det är också jag som ska se till att barnen gör läxorna. Och många läxor kräver dessutom hjälp och närvaro av en förälder.

Jag kämpar varje kväll med att påminna och skapa tid, lugn och ro för läxläsning med varje barn, trots att vi alla är trötta efter en lång dag. Ett av mina barn avskyr läxor mer än allt annat i hela världen och när det är dags för läxläsning är det en tidsödande och energikrävande kamp. Då ska jag vara någon slags supermorsa - pedagogisk och motiverande - ett under av tålamod, vilket inte är så lätt alla dagar. Ibland blir det konflikter och projektet med läxläsning havererar totalt. Men jag gör mitt yttersta kan jag lova. Jag försöker prata positivt om skolan och hur viktigt det är att göra sina läxor, trots att jag där och då på tisdagkvällen hellre skulle vilja skrika rätt ut att jag tycker att läxor är ett djävulens förbannade påfund, som finns till enbart för att psyka ner oss alla och göra oss stressade!!!

Huruvida läxor är ett djävulens påfund eller ej lämnar jag därhän för stunden. Det finns all anledning att diskutera den saken vidare, men det är inte det jag vill ta upp precis nu. Jag vill däremot be alla de lärare därute som har samma inställning som den arge SO- läraren Björn Eriksson, att börja fundera lite över verkligheten och den egna attityden.

Istället för att kritisera och förmana; visa istället lite förståelse för oss föräldrar och för hur verkligheten kan se ut. Det är inte säkert att det är så enkelt som vissa tycks tro. De allra flesta av oss gör faktiskt vårt allra bästa. Och ställ rimliga krav på oss. Vi är föräldrar, inte pedagoger, och kan inte förväntas sköta en del av undervisningen hemma. Vårt ansvar är istället att se till att barnen får kärlek och en bra uppfostran, att vi till exempel lär dem visa respekt och hänsyn och att det är viktigt att kämpa för att nå sina mål. Vi behöver också ge dem bra mat, se till att de sover på natten och att de är skapligt hela och rena. Det är också viktigt att våra barn ges möjlighet till fysisk aktivitet på fritiden och även tid för avkoppling och rekreation. I en stressig tillvaro fylld av krav är det alldeles nödvändigt för barnens hälsa och välmående. Inte minst är det betydelsefullt för inlärningen och för att de ska orka med skolan. Allting hänger ihop. Lyft blicken och se helheten!

 

Nationaldagstal 2016


Idag är den 6:e juni och jag har firat nationaldagen riktigt ordentligt, på två orter! Mycket folk både i Överum och Gamleby, det känns verkligen som att vi svenskar blir bättre och bättre på att fira nationaldagen. I Överum fick jag även i år äran att hålla högtidstalet, för andra året i rad. Väldigt roligt var det.

Här kan du läsa mitt tal:

Nationaldagstal 2016

Idag är det den 6:e juni, Sveriges nationaldag. Igen! För det känns som det var alldeles nyss jag stod här förra året och höll mitt livs första nationaldagstal. Idag blir det mitt andra, och jag känner mig såklart hedrad att även i år ha fått den äran att hålla ett tal inför alla er som kommit hit för att fira nationaldagen tillsammans. Ännu en gång firar vi vårt fantastiska land Sverige.

Allt sedan 1916, alltså i exakt hundra är, har vi svenskar officiellt firat den 6:e juni. Under många år firades dagen som "Svenska flaggans dag", och det var först 1983 som dagen fick officiell status som Sveriges nationaldag. Sedan 2005 är dagen också en nationell helgdag.

Men varför firar vi just den 6:e juni? Det är framförallt två historiska händelser som ägde rum just den här dagen. År 1523 valdes Gustav Vasa till kung, Sverige bröt sig ur Kalmarunionen med Danmark och Norge och blev åter ett självständigt land med en egen kung.

Ett annan viktig historisk händelse som är kopplad till den här dagen är att den 6:e juni 1809 undertecknade riksdagen den nya regeringsform som lade grunden för att Sverige skulle komma att bli det samhälle som vi är idag. Ett land som står upp för demokrati, fred och mänskliga rättigheter.
Vi ska vara stolta och tacksamma för att leva i ett land där öppenhet, frihet, jämlikhet, jämställdhet, ansvar, trygghet, ordning och reda är ledord.

Sverige är ett av världens bästa länder att leva i. Sverige är, trots sin litenhet, ett land som ligger i topp inom ett flertal områden. Häromdagen kunde vi läsa nyheten att Sverige enligt "Good Country Index" är det land som bidrar allra mest till världens bästa. Vi är faktiskt världsbäst inom kategorierna "hälsa och välmående" samt "välstånd och jämlikhet", vilket betyder att Sverige gör mycket för världen i just dessa frågor. Och vi ska komma ihåg att Sverige därför är en förebild för övriga världen, och att det vi gör bra sprider sig som ett gott exempel.

Sverige har historiskt sett präglats av öppenhet mot vår omvärld. Vi har i alla tider bedrivit handel med andra länder och hit har under historien olika folkslag och kulturer vandrat och varit välkomna. Inte minst hit till Överum, när vallonerna kom hit en gång i tiden. Vår öppenhet har genom historien byggt Sverige starkt. Vårt välstånd har också kommit av våra förfäders hårda arbete, strävan och slit, det är viktigt att komma ihåg.

Sveriges nationaldag 2016. Det är en ljuvlig, grönskande försommardag med en svensk sommar som väntar på oss, full av möjligheter. Det gäller att ta vara på dagarna, för sommaren är kort (som han sjunger, Tomas Ledin) och tiden flyger iväg. Det känns nästan som att ingen tid har passerat sedan förra nationaldagen. Ändå har det hunnit hända en hel del det här året. I världen, i Sverige och i våra liv.

Vi kan se tillbaka på ett år där rapporter om terrordåd har blivit snudd på vardagsmat för oss. Det har varit, och är, oroligt i världen. Miljontals människor har tvingats fly krigens fasor, lämna nära och kära, för att kanske aldrig någonsin återförenas. De som flytt har lämnat dagliga rutiner och vardagsmiljöer. Hemmet, skolan, arbetsplatsen. Uppbyggda livsverk har gått förlorade. Det som är invant, tryggt och bekant har bytts ut mot en helt ny tillvaro. Kanske en tillvaro som känns väldigt främmande och osäker, men förhoppningsvis är det också många som känner att de äntligen fått lite trygghet. Men en sak är säker; för alla dem som flytt är ingenting sig likt längre.

För många här hemma har kanske tillvaron varit sig ganska lik sedan förra 6:e juni. Vardagen har lunkat på och allt har varit ungefär som det brukar vara. För andra har det hänt lite mer. Några av oss har fått nya jobb, andra har slutat arbeta. Några har flyttat iväg, medan andra har flyttat hem. Några har träffat kärleken, andra har gått skilda vägar. En del har mist en kär anhörig som lämnat ett stort tomrum efter sig. Samtidigt har nya små barn kommit till för att berika våra liv, nya små människor som ska växa upp och göra avtryck i vår värld.

Förändring i det stora och det lilla sker vare sig vi vill eller inte. Vissa saker ligger bortom vår kontroll, medan vi har ganska stora möjligheter att påverka annat i vår tillvaro och i våra liv. Jag vill gärna dela med mig av mitt favoritcitat, ett citat av forskaren H B Gelatt:

"Framtiden existerar inte och kan inte förutsägas. Den måste föreställas och uppfinnas".

Jag gillar verkligen det här citatet, jag tycker det är tankeväckande. Det andas möjligheter. Att framtiden ännu inte finns, att det är vi själva som skapar den. Men samtidigt blir det lite skrämmande, för det innebär också ett stort ansvar.

Var och en av oss har möjlighet att bidra till att skapa den framtid vi vill ha för oss själva och för vårt Sverige. Vi skapar vår egen framtid genom att försöka nå vår egen fulla potential, när vi lyssnar inåt för att känna vad vi vill med våra liv och sedan strävar efter att uppnå det.

Vi bidrar också till en bra framtid genom att älska, vårda och fostra våra barn till att bli goda samhällsmedborgare. Vår gemensamma framtid skapas genom att vi alla tar ansvar för helheten. Vi behöver alla hjälpas åt att bevara de värden som gör Sverige till det fantastiska land det är. Att vi fortsätter värna tolerans, medmänsklighet, fred och frihet. Det här kan vi alla bidra till, i det stora och det lilla.

Vårt Sverige är ett fantastiskt land, inte bara att leva och bo i. Sverige är också ett föredöme för vår omvärld, faktiskt det land som bidrar mest till det goda för mänskligheten. Det har våra tidigare generationer byggt upp och lagt grunden för, det har våra mor- och farföräldrar och föräldrar fortsatt förvalta och utveckla. Nu är det vårt ansvar att fostra nya generationer i denna anda. För ingenting är givet, vi vet ingenting säkert om framtiden. Framtiden existerar inte, det är vi som skapar den, det är vi som uppfinner den. Låt oss tillsammans med våra barn och kommande generationer föreställa oss den, hur vi vill att vårt framtida Sverige ska se ut.

Låt mig därför - för ett stolt land då, ett underbart land nu, och ett fantastiskt land i framtiden - utropa ett fyrfaldigt leve för allas vårt Sverige. Det leve!

Tala är silver, tiga är guld. Eller?

"Var följsam, håll med, finn dig i allt. Blunda för missförhållanden, särskilt om det inte är du själv som drabbas. Visa aldrig någonsin svaghet, för allting kan och kommer att användas emot dig. Du bör även vara försiktig med att tycka någonting alls. Det är bättre att hålla tyst för då kan ingen komma åt dig."

Om du har självbevarelsedrift, då ska du leva enligt ovanstående "visdomsord", det är någonting som blivit allt mer tydligt för mig ju äldre jag blivit och ju mer livserfarenhet jag fått. Det är en insikt som gör mig ledsen och får mig att tappa hoppet emellanåt. Och den här veckan har jag blivit påmind flera gånger.

Häromdagen hade vi en diskussion på jobbet, vi pratade om diskriminering, om att det är ganska vanligt förekommande att personer som söker jobb diskrimineras på grund av till exempel religion, etnicitet eller graviditet trots att det enligt lag är förbjudet. Jag berättade att jag själv har fått erfara hur det är att bli erbjuden jobb men att erbjudandet dragits tillbaka när jag avslöjat att jag varit gravid. Jag berättade också att jag aldrig anmälde saken, fast jag borde ha gjort det eftersom det är olagligt att missgynna en kvinna på grund av att hon väntar barn.

En person sade till mig att det nog var bra att jag inte gjort det, för om man bor på en mindre ort kan man vara "bränd" om man anmäler en sådan här sak. Att ingen arbetsgivare vill riskera att anställa någon som har en historia av att anmäla. Då är det risk att man ses som en potentiellt besvärlig typ. Det är alltså den som är diskriminerad, den som har lagen på sin sida som anses vara skurk i sammanhanget. (?!) Jag insåg att det säkert stämmer, jag har bara inte tänkt på det tidigare. En aha-upplevelse av negativ karaktär.

Nästa exempel handlar om vem som blev skurk och vem som blev offer när ett barn utsattes för brott. Jag har tidigare berättat i bloggen om när vår son hotades till livet förra våren. Två andra barn hotade med att döda honom nästa gång han kom till skolan, de skulle bland annat sprätta upp hans mage med kniv och mata honom med inälvorna. Vi meddelade skolan direkt när vi fick veta vad som pågick eftersom vår son var livrädd för att gå dit. Därefter polisanmäldes saken av skolan, vilket är ett korrekt agerande när någon blir utsatt för ett dödshot.

Nu, ett år senare, får vi höra på omvägar, vi får även ta emot insinuationer i sociala medier, om att vi skulle ha "gått bakom ryggen och anmält", att vi "borde ha pratat med föräldrarna istället" (trots att det var skolan och inte vi som anmälde). Vi blir utmålade som onda, oschyssta personer, medan det är hemskt synd om dem som blivit polisanmälda.

Det var vårt barn som utsattes för brott. Det var vårt barn som fick tryggheten förstörd. Det var vårt barn som tvingades byta till en skola långt bort för att kunna känna sig trygg.

Vi borde kanske ha ringt föräldrarna till barnen som hotat, vad vet jag. Jag kan bara säga att det aldrig kändes aktuellt i ett läge när man som förälder var minst sagt fly förbannad. Det hade troligen inte blivit konstruktivt, risken är att det istället hade förvärrat konflikten. Sedan fanns det ju faktiskt inget som hindrade de andra föräldrarna från att ringa oss, om de nu hade ett behov av att prata och reda ut vad som hänt. Så skedde aldrig. Men nu får vi höra på omvägar vad som sagts om oss. Att det är vi som betett oss väldigt dåligt som inte kontaktat dem, att det är vårt fel att deras barn blivit polisanmälda.

Sådär är det. Hela tiden. Den som anmäler vissa brott ska räkna med att komma att bli betraktad som den som bär skulden. Den som påtalar ett missförhållande, en så kallad "whistleblower" riskerar att drabbas av repressalier, det är ett välkänt faktum. Den som nyttjar sin demokratiska rättighet att till exempel överklaga ett kommunalt beslut blir lätt stämplad som "besvärlig typ och rättshaverist", även fast överklagan kanske är såväl relevant som befogad.

Att blogga och ventilera dina tankar eller överhuvudtaget tycka något utåt, kan nog även det många gånger vara till skada för dig själv. Särskilt om du lämnar ut dig, om du diskuterar problem eller beskriver saker som bekymrar dig. Det kommer vara till nackdel för dig i många sammanhang, det kommer användas emot dig.

"Var följsam, håll med, finn dig i allt. Blunda för missförhållanden, särskilt om det inte är du själv som drabbas. Visa aldrig någonsin svaghet, för allting kan och kommer att användas emot dig. Du bör även vara försiktig med att tycka någonting alls. Det är bättre att hålla tyst för då kan ingen komma åt dig."

Drogdebatten

Efter den tragiska händelsen för en tid sedan då en person avled i ett knivdåd (tydligen lär droger ha varit med i bilden) har en livlig debatt om narkotika blossat upp bland kommunpolitiker i Västervik. Narkotikaproblematiken förtjänar absolut en debatt, vi måste prata mycket mer om narkotika, men också om alkohol, tobak och de konsekvenser som följer. Debatten har dock fått ett märkligt fokus efter att Anna Bodjo (MP) i sociala medier resonerat kring avkriminalisering av narkotikabruk. Politiker från andra partier har varit mycket snabba att fördöma dessa resonemang, och har istället betonat vikten av "nolltolerans", en del har pratat om "hårdare straff", andra om "förebyggande arbete". Oklart är dock vilka konkreta insatser på kommunnivå som våra styrande politiker egentligen är beredda att satsa på i kampen mot narkotika? Hur får vi dem som är missbrukare att sluta missbruka? Och hur ska vi få våra ungdomar att inte börja med droger överhuvudtaget?

Det finns inga enkla svar eller lösningar eftersom alkohol- och narkotikaproblem är multifaktoriella problem där komplexa samspel råder mellan olika faktorer på individ-, grupp- och samhällsnivå. Samhällsstruktur, politiska beslut, lagstiftning, ekonomi, arbetsmarknad, boendemiljö, uppväxtförhållanden, uppfostran, skolgång, ärftlighet, personlighet är exempel på faktorer som samspelar och kan vara betydelsefulla i sammanhanget, men det kan vara svårt att veta hur dessa påverkar varandra eller vad som är det viktigaste att sätta fokus på. Vi vet dock en hel del om riskfaktorer och skyddsfaktorer som man kan använda i planeringen av det förebyggande arbetet, där det handlar om att försöka minimera riskfaktorer och även stärka upp och vårda de faktorer som fungerar skyddande.

Sjävklart är miljön där barnen växer upp av stor betydelse. Om det är en trygg och stabil uppväxtmiljö eller inte, om föräldrarna är närvarande, vilka attityder föräldrarna har till tobak, alkohol och droger, om föräldrarna själva använder det, om de köper ut till sina ungdomar och så vidare.

Skolan är också mycket viktig. Eftersom det råder skolplikt och skolan är en plats där barnen tillbringar en väldigt stor del av sin tid är skolan kanske den allra viktigaste arenan för drogprevention. Här finns det inte bara möjlighet att undervisa och informera om droger (med droger menar jag här narkotika, alkohol, dopningspreparat och tobak), utan även stärka individer, skapa gemenskap och delaktighet, prata värderingar, uppmuntra till kritiskt tänkande osv. Det är här det finns möjlighet att få barn och ungdomar känna att det är möjligt att lyckas både i skolan och i livet, att skapa drivkrafter och framtidstro.

Att lyckas i skolan och att trivas i sin skolvardag är kända skyddsfaktorer som minskar risken för att börja med droger. Men om man däremot misslyckas i skolan, inte blir sedd, inte får stöd och hjälp utan tappar framtidstron, om man befinner sig i en stökig och ostrukturerad skolmiljö, tillvaron saknar mening, om man vantrivs och börjar skolka är det istället sådant som ökar risken för droganvändande. Med andra ord kan skolan vara en skyddande faktor när allt funkar bra, samtidigt som det kan vara en riskfaktor om skolgången funkar dåligt för eleven. Vi kan alla vara överens om att skolan är viktig i sammanhanget.

Om det är allvarligt menat att man tycker det drogförebyggande arbetet är viktigt, varför inte börja fundera över vad som kan göras för våra barn och unga? Satsa ordentligt på skolan, se till att det finns tillräckliga resurser för att varje elev ska bli sedd och få det stöd han eller hon behöver i sitt lärande. Stärk upp elevhälsan så att den blir mer tillgänglig och möter de behov som finns. Säkerställ att skolmiljön är trygg för alla. Se också till att meningsfulla fritidsaktiviteter finns för barn och unga efter skoltid, även ute i de mindre orterna i kommunen. Det finns mycket mer att göra, mycket mer att diskutera.

Så istället för att fortsätta debatten om legalisering och andra saker man inte har makten över på det kommunpolitiska planet, borde inte diskussionen istället handla om det som man kan påverka och det man faktiskt har makten över? Som till exempel vad som kan göras för skolan?

Magdalena Lidestam är utbildad hälsocoach som även studerar folkhälsovetenskap. Är intresserad av konst, film politik och mycket annat. Bor i Överum med sin sambo Jörgen och deras fyra barn. Familjen består även av tre vuxna bonusbarn och två bonusbarnbarn.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar