Logga in
Logga ut

Magdalena Lidestam

Låt oss prata om skolan!

Bloggen har kommit till utifrån mitt eget behov av att ventilera tankar, vilka under en period har kommit att till stor del kretsa kring just skolan, detta av flera olika anledningar. Dels utifrån ett föräldraperspektiv, men även utifrån ett politiskt intresse och ett samhällsperspektiv. Skolan är bland det mest angelägna att diskutera överhuvudtaget, enligt mig. Jag utger mig inte för att vara insatt och kunnig på området, tvärtom, jag är däremot väldigt intresserad av att diskutera och analysera olika frågor från olika synvinklar och sätter stort värde på synpunkter från er som läser. Välkommen till min blogg!

Ge elever stöd på riktigt!

Nu är det längesedan jag publicerade något på bloggen. Livet är just nu hektiskt på alla plan och det är inte så ofta jag hinner sitta ner och formulera mina tankar. Under veckan hade jag dock en debattartikel ute i lokalpressen och jag tänkte att jag skulle dela den även här. Jag har fått en hel del respons, både medhåll och kritik, och det är alldeles tydligt att skolan är något som engagerar. Bidra gärna med fler synpunkter och tankar, för de här frågorna är viktiga för både individ och samhälle. Så vänner, bloggläsare, meningsmotståndare, lärare och andra - låt oss prata om skolan!
/Magdalena

PS! Tydligen är kommentarsfunktionen borttagen, vilket är jättetråkigt när det är just diskussion och debatt man vill eftersträva. Det går därför bra att maila mig istället på: m_lidestam@yahoo.com eller varför inte använda Facebook? 

Ge alla chansen att lyckas
Fyra år har gått sedan reformen med betyg från årskurs sex infördes. För en tid sedan publicerades Skolverkets rapport ”Utvärdering av betyg från årskurs sex”. Den ger dock inga entydiga resultat, en del saker har varit positiva, annat negativt. Positivt är att lärare i högre grad säger sig kunna identifiera vilka elever som är i behov av extra stöd. Dessvärre visar ingenting i rapporten på att fler elever verkligen får extra stöd, trots dessa insikter.

Statistik visar nämligen att hälften av eleverna med betyget F matematik i årskurs sex fortfarande hade kvar betyget F i årskurs nio. Och hälften av eleverna med F i årskurs sex hade inte heller fått något åtgärdsprogram i årskurs åtta eller nio.

Statistik för läsåret 2015/16 visar att 78,1 procent av alla elever i årskurs nio har uppnått lägst betyget E i alla ämnen. Mer än var femte elev har alltså misslyckats i minst något ämne. Endast 87,3 procent av eleverna är behöriga att söka till yrkesprogram (det innebär godkänt betyg i ämnena svenska/svenska som andraspråk, matte, engelska plus ytterligare fem ämnen). Ungefär var åttonde elev saknar alltså behörighet. Det är inget annat än ett stort misslyckande. Det är skrämmande att väldigt många av dessa elever inte har fått det stöd i skolan som de borde haft rätt till. Det är knappast så att lärarna plötsligt upptäcker på vårterminen i nian att eleven kommer att få F i något eller flera ämnen, det har självklart varit känt långt tidigare.

Det är svårt att förstå att en elev med betyget F i något kärnämne kan få flyttas upp till nästa årskurs, och utan åtgärdsprogram. Men så är det ju idag, eleven flyttas upp vare sig betygen är godkända eller ej. Endast i undantagsfall får elever gå om en årskurs. Så eleven flyttas upp tillsammans med klasskamrater som är godkända, ofta utan att tillräckliga stödinsatser sätts in. Vad beror det på, undrar jag? Tror man att något magiskt ska ske så att eleven plötsligt börjar komma ikapp alldeles av sig självt? Eller har man helt enkelt gett upp om eleverna? Tror att det inte är någon idé? Eller är det bara så att man sopar problemet under mattan och hoppas att tiden går fort, så att problemet blir någon annans ansvar?

Fler elever borde få chansen att gå om en årskurs, framförallt när det handlar om icke godkända betyg i kärnämnena. Jag vet att vissa tycker att det är kontroversiellt, att det skulle vara ”stigmatiserande” att få gå om ett år. Men hur stigmatiserande är det inte att misslyckas år efter år? Så småningom får eleven en självbild av att vara ”hopplös” i något eller flera ämnen, någonting som kan bli till ett stort hinder i livet. Att låta elever lämna skolan utan att vara godkända är inget annat än att utsätta dem för ett mycket stort svek.

Ge alla elever möjlighet att lyckas! Ge bättre och tidigare stöd, låt elever gå om vid behov, låt fler få chansen till en bra framtid!

 

Vi sviker!

Att möta elever med särskilda behov är en stor utmaning för skolan. Det är ett ämne där det bedrivits mycket forskning, och rådande uppfattning hos de flesta är att inkludering är det som gynnar elever med särskilda behov bäst. Samtidigt så finns det många exempel från verkligheten som visar något annat. Jag minns att jag för länge sedan fördjupade mig i vad forskningen egentligen säger, och enligt mig så fanns egentligen inga entydiga resultat. Inkludering kan fungera, även vara det bästa för eleven, men det kräver mycket av skolan. Till att börja med ska man ha klart för sig att det inte är någon besparingsåtgärd utan det är precis tvärtom. Om det ska fungera bra, då kostar det.

Fram till 2012 hade man i Västervik tre särskilda undervisningsgrupper i grundskolan; Nova, Gula villan och Lanternan. Dit kunde eleverna med allra störst svårigheter komma när det inte fungerade i den vanliga skolklassen. Elever som hade stora psykosociala svårigheter och utåtagerande beteende kunde där få relevant och individuellt anpassat stöd i en mycket lugnare och bättre anpassad miljö. Grupperna bestod av några få elever och personalen hade specialkompetens att möta deras behov. Barn som inte hade fungerat alls i vanlig skolklass gavs här ett helt annat stöd och fick betydligt bättre förutsättningar att klara sin skolgång. Det här var verksamheter som kommunen kunde känna sig stolta över. Elever, föräldrar och personal var över lag väldigt nöjda med de särskilda undervisningsgrupperna.

Sedan kom inkluderingsdebatten och många började ifrågasätta att man flyttade barn bort från ordinarie skolklasser. När nedläggningshoten började komma hördes massiva protester från såväl oroliga föräldrar som upprörda lärare. Majoriteten av de ansvariga politikerna lyssnade inte på protesterna, utan valde istället att lyssna på de tjänstemän som med myndig stämma påstod att “all forskning visar att det är bättre att inte sådana särskilda undervisningsgrupper finns, alla mår bäst av att gå i vanlig skolklass”. Och så lade man ner verksamheterna. Under samma period var dessvärre kommunens ekonomi mycket dålig, varpå man gjorde stora besparingar ute i verksamheterna. Det här blev mycket märkbart i just skolan och det var långt ifrån överallt som det fanns en verklig beredskap för att ha “en skola för alla”, med rätt stöd i alla klassrum. Ett mobilt stödteam bestående av fem personer tillsattes därför, tanken var att detta team vid uppkomna behov skulle kunna rycka in och stötta skolorna i sitt uppdrag, ge stöd och coachning till lärare och elev och så vidare. Det hela lät vackert, det kom fagra löften om hur mycket bättre det skulle bli, speciellt för barnen med stora behov, de skulle nu slippa bli exkluderade och stigmatiserade. “En skola för alla”, en vacker tanke, men blev det den bästa lösningen för alla elever, har det lett till bättre skolgång och höjda skolresultat? Och hur har det blivit med tryggheten?

För någon vecka sedan kunde vi läsa i lokalmedia om att det mobila teamet nu larmar om en ohållbar situation ute i kommunens skolor, att det inte finns beredskap att ta hand om de mest utåtagerande eleverna, detta sedan de särskilda undervisningsgrupperna avvecklades. Skolor har inte klarat av situationen med utåtagerande och explosiva barn. Det har skett en ökning av antalet avstängda elever och antalet elever med problematisk skolfrånvaro och så kallade hemmasittare” har ökat kraftigt (enligt uppgift 31 elever i kommunen!). Många elever upplever också en stor otrygghet i skolan. Lokalmedia rapporterar med jämna mellanrum om barn i Västerviks skolor som far illa på grund av fysiskt och psykiskt våld i skolan och rapporterna om kränkningar som inkommer till barn- och utbildningskontoret är verkligen ingen vacker läsning. Det förekommer slag, hårda tacklingar, stryptag och annat våld. Ofta utsätts barn vid upprepade tillfällen och det görs inte tillräckligt för att hindra det.

Det här är en utveckling som gått åt helt fel håll, men det verkar inte riktigt som att alla politiker vill inse det. Barn- och utbildningsnämndens ordförande Gunnar Jansson (S) uttalar sig enligt följande i lokalmedia:

Den modell som vi nu har är mycket bättre än den vi hade tidigare när elever med särskilda behov gick i en egen klass. Elever som har särskilda behov mår alltid bäst när de får gå i en skola tillsammans med andra elever som inte har något stödjande behov.”


Jag undrar om Gunnar Jansson verkligen kan gå i god för att hans uttalande stämmer med verkligheten. Att eleverna alltid mår bäst i vanlig skola finns ingen forskning i världen som säger. Hur bra mår eleven som inte får sina behov tillgodosedda i klassrummet, som är frustrerad och som inte får hjälp att hantera detta, när eleven till och med blir avstängd från undervisningen? Kanske för att bli sittande ensam i någon avsides lokal tillsammans med en outbildad elevassistent? Och är nuvarande modell verkligen mycket bättre, till exempel när en utåtagerande elev utsätter sina skolkamrater för upprepat våld? Kanske i den utsträckning att de barnen får sin trygghet förstörd, att de inte vågar gå till skolan, att deras inlärning och skolresultat blir lidande? Gunnar Jansson har tydligen kört ner huvudet djupt ner i sanden och verkar inte alls vilja lyssna på några larmrapporter.

Jag tycker inte att situationen tas på tillräckligt stort allvar. Läget är akut! Vi har i vår lilla kommun 31 elever som är hemmasittare, som inte går till skolan! Oacceptabelt att vi låtit detta ske. Vi har även alldeles för många elever som lämnar grundskolan utan godkända betyg. Dessa unga människor löper en oerhört stor risk att hamna i ett utanförskap som kan vara svårt att bryta. Hur kan vi bara sitta och se på när det sker? Vi skulle istället behöva vara självkritiska, vi skulle behöva omvärdera och snarast sätta igång med arbetet att rätta till alla brister som nu visar sig väldigt tydligt. Just nu sviker vi alldeles för många.

Det går inte att spara på skolan, det måste vi vara medvetna om och acceptera. Det finns mycket annat att prioritera bort. Inget barn, ingen ungdom ska gå förlorad på grund av att politikerna tar dåliga beslut!

Är du en del av problemet?

Vi har sett det så många gånger och ständigt är det något. Avslöjandena om missförhållanden, korruption och maktmissbruk avlöser varandra. Vi ser det på det lokala planet, uppe på högsta nivå och överallt däremellan. Det är nog rimligt att anta att det endast är en bråkdel av den smutsiga byken som blir synlig.

Men om man enbart tänker på det som blir känt, så förvånar det mig hur lite vi tycks bry oss och hur fort vi glömmer och förlåter. Kan den breda allmänheten redogöra för vad till exempel Transportstyrelseskandalen handlade om? Minns man allvaret i det hela, minns man vilka som sannolikt undanhöll sanningar och ljög? Blev det några konsekvenser för dessa personer eller är det så att flera av dem har fortsatt förtroende att verka i ledande positioner?

Tyvärr straffar det sig sällan att ljuga eller förtala, det snarare lönar sig. Du kan komma undan obehag om du bara fortsätter ljuga. Du kan hävda "att du inget visste", trots att allt talar för att du hela tiden haft informationen. Men om du bara håller fast vid din lögn så kan du klara dig och slippa ta ansvar. Skyll gärna på någon annan dessutom, allt för att rädda ditt eget skinn.

Det kan också löna sig väldigt bra att ljuga om någon annan i syfte att uppnå egna fördelar. Att till exempel förtala och sprida rykten om en konkurrent och ta all ära och heder av denne, tillskriva personen diverse mindre smickrande egenskaper, hävda att personen gjort det ena och det andra (gärna sådant som är svårt att kontrollera). Det är ett mycket effektivt sätt att utsätta konkurrenten för andras missaktning och öka chanserna till att det är just du som får omgivningens stöd och sympatier samtidigt som konkurrenten blir oskadliggjord. Om du mot förmodan får lite dåligt samvete, tänk då bara på att den andre jäveln helt säkert förtjänar att bli dragen i smutsen, för huvudsaken är ju att dina egna intressen tillgodoses, att dina mål uppnås. Då får ingenting stå i vägen. Om andra människor skadas är av mindre betydelse. Du kan också intala dig att den andre personen är av samma skrot och korn som du, att personen skulle gjort detsamma mot dig. Bygg upp dina fantasier om den onde motståndaren, så kan du känna dig god trots dina mindre goda handlingar. Ta gärna hjälp av personer som är på din sida, då kan ni uppmuntra varandra i kampen mot den gemensamme fienden.

Ibland kan jag önska mig tillbaka till den tid då religionen hade ett fast grepp om människorna, när det fanns ett överhängande hot om att hamna i helvetet vid falskt vittnesmål och annat dåligt beteende. Nu tror jag förvisso inte att det egentligen var bättre förr, människan har i alla tider betett sig illa. Men jag tror nog att man åtminstone kände lite mera ångest när hotet om helvetet fanns. Nu finns nästan inga hot. I samhället finns uppenbarligen en stor acceptans för lögn och falskhet. Risken att bli stämd för förtal är minimal, och om det trots allt skulle hända ska det mycket till för att du ska bli dömd. Det är i princip riskfritt att förtala om du är skicklig och manipulativ och sprider lögner om sådant som är svårt att kolla upp. Din tunga blir inte svart och din näsa blir inte lång. Om så vore. Vissa skulle verkligen se jätteroliga ut.

Tycker det i sammanhanget passar med två tänkvärda citat av Martin Luther King:

”Det är inte de onda människornas ondska som är det farliga, utan de goda människornas tystnad”.

”Ickesamarbete med ondska är lika mycket en moralisk plikt som samarbete med godhet.”

Vi kan ju alltid hoppas att kampanjen #metoo# är inledningen till en välgörande förändring, där vi orkar stå upp för det som är rätt, där vi väljer det goda framför det onda.

De oantastliga

Det finns massor av bra lärare, även många fantastiska lärare som gör beundransvärda insatser för sina elever. Men det finns också dåliga lärare som inte fungerar, ja till och med sådana som är rentav olämpliga i sin yrkesroll. Den sistnämnda kategorin får man dock inte prata om, för då blir en hel yrkesgrupp kränkt. Om du på minsta lilla sätt antyder något som skulle kunna tolkas som kritik mot lärarna, så blir du genast attackerad och stämningen blir hätsk. Tro mig.

Men vi vet alla att det är sant. Precis som det är med andra yrkesgrupper, alla uppfyller inte kraven, eller rättare sagt; uppfyller inte de krav som borde ställas. Det finns till och med TV-program som handlar om dåliga och oseriösa hantverkare och vi skäller ständigt på "de inkompetenta politikerna", någonting som förvisso alltför ofta är befogat. Men konstigt nog anses det mycket mer okej att skälla på dessa yrkesgrupper, dessutom generalisera rätt så grovt på ett sätt som inte alltid är rättvist.

Vi minns nog alla både bra och dåliga lärare från vår egen skolgång. Alla som har, eller har haft, barn i skolan har helt säkert också blandade erfarenheter av lärare. Jag måste ändå säga att jag personligen är ganska nöjd med de flesta av de lärare jag haft och även mina barns lärare. Några lärare har varit riktigt, riktigt bra. Det är en fröjd när det är så. När allt bara funkar, när barnen lär sig och har lust att lära mer.

Den hyllade professorn i pedagogik, John Hattie, hävdar bestämt att det som har allra störst betydelse för elevernas resultat är just läraren. Han menar att man i andra länder, där man har bättre skolresultat, ser till att lärarna blir experter, man ger lärarna mer stöd och resurser, och dessutom bättre betalt.

Dagens lärarutbildning får mycket kritik. Till att börja med har det på senare år varit väldigt låga antagningskrav för att komma in på utbildningen. Med ökad andel svaga studenter har lärosätena kommit att anpassa kraven, så att fler ska klara en examen. Detta har lett till att lärarutbildningen i stort har blivit mycket sämre. Det är väldigt oroande, när det är just skickliga lärare vi behöver.

Jag rekommenderar dig att läsa en intressant artikel av Isak Skogstad där han diskuterar just detta, väl underbyggt med referenser. Läs!

http://kvartal.se/artiklar/lararutbildningen-ett-fiasko

Nu ska jag publicera det här inlägget och invänta eventuella hätska kommentarer, ha, ha. :)
Trevlig söndag!

Våld som inte anmäls

Tänk dig att du går till jobbet. Du har en klump i magen eftersom det ofta brukar vara stökigt och en otrevlig stämning. Alltför ofta utsätts du för knuffar, sparkar och elaka kommentarer. Under en rast hamnar du i en diskussion med en kollega. Kollegan, som just då står ovanför dig i en trappa, blir ursinnig på dig och försöker då lyfta dig i håret. En hårtofs slits loss från din hjässa. Det gör riktigt ont och du skriker. Kollegan brottar då ner dig och tar strypgrepp på dig. Som tur är så ser en av cheferna det hela och avbryter tumultet. Kollegan får en tillsägelse, du får några tröstande ord och en del frågor om vad som egentligen hände. Det är allt.

Någon vecka senare sker det igen, fast då är det två andra kollegor som tar stryptag på dig vid kaffeautomaten. Chefen agerar inte så mycket, trots att han får vetskap om vad som hänt.

Det hela fortsätter, du blir utsatt för stryptag fler gånger. Du blir också hotad. Kollegorna hotar med att de ska döda dina barn och dina husdjur. Du vet inte om de menar allvar eller inte, men du känner dig allt mer otrygg. Cheferna lyssnar förvisso på dig när du ber om hjälp, men du får samtidigt en stark känsla av att de egentligen bara tycker att du är överkänslig. “Du borde förstå att kollegorna egentligen inte menar illa”, säger de. Det görs några försök att jobba med arbetsmiljön, men trots det så förekommer liknande incidenter igen och igen. Insatserna fungerar helt enkelt inte, men problemet sopas under mattan. Det är ju trots allt god stämning på arbetsplatsen ibland, och man hoppas att våldet ska försvinna av sig självt. Du känner dig allt mer otrygg, allt mer uppgiven om att det ska bli någon förändring.

Hur länge hade du stått ut på den här arbetsplatsen? Hur bra skulle du ha presterat i ditt arbete? Hur skulle du må?

Nu tänker du säkert att texten ovan är ett väldigt osannolikt scenario. På en normal arbetsplats skulle man såklart inte acceptera att de anställda utsatte varandra för våld vid upprepade tillfällen. Våldsverkarna skulle åka dit för misshandel, utan tvekan. Tyvärr är texten ovan ett exempel från verkligheten. Det är bara det att det inte handlar om vuxna, utan om barn på en skola i kommunen. Små barn i lågstadiet.

I en och samma klass har det under lång tid förekommit bl.a. våld med saxar, det har varit sparkar, trakasserier, hot och mobbing. Men det allra värsta är att det förekommit STRYPTAG inte bara en gång utan många gånger. Ett barn blev utsatt för stryptag i skolan hela sex gånger på mindre än ett halvår. Eftersom det är mycket, mycket farligt med strypgrepp har föräldrarna kommit att frukta för barnets liv och säkerhet.

Vad har skolan gjort åt det hela? De måste väl ha agerat direkt? Nja. Extra resurspersoner sattes in i klassen så småningom, för att punktmarkera några barn. Det hjälpte inte. Barnen som utsatt andra för våld separerades inte från övriga. Varför? För att de anses ha rätt till skolgång tillsammans med kamraterna. De våldsutsatta elevernas trygghet ansågs alltså underordnad de våldsamma barnens behov av att ingå i gruppen?

Enligt föräldrar har det förekommit mängder av kränkningar och våld i denna klass, allvarliga kränkningar som enligt skollagen ska rapporteras till huvudmannen. Vid kontroll av hur många anmälningar av kränkande behandling som inkommit till huvudmannen från skolan sedan årsskiftet fanns totalt endast tre anmälningar, fast den verkliga siffran kanske var ett tjugotal allvarliga kränkningar. Och med tanke på allvaret, (det är ändå strypgrepp det handlar om!) så borde kanske skolan till och med ha polisanmält?

Ett av barnens föräldrar har nu anmält skolan till Skolinspektionens barn- och elevombud (BEO). De har även polisanmält. Först efter dessa anmälningar har skolan tagit till något mera kraftfulla åtgärder. Bra. Äntligen. Men tyvärr är det på många sätt för sent. Flera barn har redan fått tryggheten förstörd, för en överskådlig framtid. Konflikter mellan föräldrar riskerar ha skapats. Personal som troligen försökt göra sitt bästa utifrån givna förutsättningar blir skuldbelagda. Barn som berövats sin trygghet överväger att byta skola och lämna många bra kompisar, bara för att det gått så långt att situationen blivit oreparerbar. Många förlorare och ingen vinnare.

Hur har det kunnat bli såhär? Hur kan man låta bli att anmäla våld och kränkningar trots en tydlighet i skollagen? Hur kan det få ske att barn tar stryptag på varandra vid upprepade tillfällen i skolan? Hur kan man anse att barn ska ha ett sämre rättsskydd än vuxna, och låta bli att anmäla, bara för att det är barn och att “de menar säkert inget illa”.

Jag vill att det här kommer upp i ljuset och att ansvariga ställs till svars. Det här är helt oacceptabelt.

Skolstart, NPF och bristande kunskap

Imorgon startar skolan. I vanlig ordning känner jag mig inte alls förberedd inför detta faktum, utan det känns som att det liksom kommer hastigt på. Det måste vara något medfött fel på mig som gör att jag i mitt sinne ständigt befinner mig sådär 6 veckor efter, jag skulle alltså känna mig i fas om juli månad precis hade börjat. Det här "handikappet" gör att jag nästan alltid måste panikhandla till exempel julklappar och skolavslutningskläder. Jag har ännu inte köpt någon ny ryggsäck till mellansonen, inte heller nya gympaskor till äldste sonen, vars fötter på kort tid har ändrat storlek från 39 till 42. Och alla långbyxor och jackor är garanterat också urvuxna.

Jag känner mig inte heller mentalt förberedd för att precis ALLT ska dra igång med full kraft redan kommande vecka. Nu ska det bli fullt ös med läxor och fritidsaktiviteter igen, det ska fyllas i diverse lappar från skolan, det ska vara flertalet föräldramöten, samtidigt som tempot på jobbet säkerligen trappas upp framöver plus att jag ska åka iväg på flera utbildningar. Det kommer att bli mycket att hålla i huvudet den närmsta tiden. Precis som det egentligen för jämnan brukar vara i vardagen, även om jag har förträngt det lite nu under sommaren, när skoluppehåll och paus från fritidsaktiviteter varit en välbehövlig frist för oss alla.

Vardagen är tuff, vardagen tär på de flesta av oss heltidsarbetande föräldrar med flera barn. Det är tillräckligt strävsamt att klara tillvaron när alla mår bra och det inte finns några direkta bekymmer, men när det inte fungerar för någon så kan föräldraskapet bli en övermäktig uppgift. Den som följt min blogg känner till att vi haft det tufft i situationen kring ett av våra barn. Det var skolångest, skolvägran och mobbing under flera års tid. När det var som värst var jag tack och lov föräldraledig/ pluggade på distans och var därför hemma. Jag fanns där för mitt barn när han kom hemspringande från skolan och var ledsen. Jag hade möjlighet att snabbt kunna trösta, men också ta alla fighter som behövde tas. För tyvärr är det ofta så att man som förälder behöver kämpa hårt för sina barns rättigheter. Om jag haft ett arbete under den här perioden hade det varit mycket svårt att sköta jobbet.

Många föräldrar brottas med liknande situationer. Det kan handla om barn som mobbas, mår psykiskt dåligt eller barn som har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) som till exempel ADHD, Aspergers eller autism, och som inte får tillräckligt stöd i skolan. En undersökning som Riksförbundet Attention gjort visar att 83 procent av alla föräldrar till barn med NPF har tvingats gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig på grund av att situationen kring barnet inte fungerar, 50 procent föräldrarna tycker att det är det bristande stödet från skolan som påverkar barnet mest.

Det är ett välkänt faktum att man på väldigt många skolor brister i kunskap om hur man bemöter elever med NPF, hur undervisningen bör bedrivas och vilka andra anpassningar som kan behövas. I en undersökning som gjordes på Karolinska Institutet 2015 framkom det att kunskapen om NPF är generellt låg i lärarkåren. Närmare 90 procent av alla tillfrågade lärare ansåg sig inte ha fått tillräckliga kunskaper från lärarutbildningen för att känna sig rustade till att undervisa elever med NPF. Detta gällde förvånansvärt nog även specialpedagoger, där uppgav endast cirka 20 procent att de kände sig tillräckligt förberedda och upplevde sig ha nog kompetens inför detta.

Även skolledare brister i kunskap om pedagogik för elever med NPF. Det är dessutom mycket vanligt att huvudmän inte tar ansvar för att skapa förutsättningar för att alla elever ska kunna ges det stöd och de anpassningar som behövs. Det är egentligen rätt skrämmande då man räknar med att ca 5-7 procent av alla skolbarn har någon form av NPF.

Det finns politiska förslag om att lärarutbildningen i framtiden ska innehålla mer utbildning i NPF-kunskap, vilket vore mer än välkommet. Men redan nu bör huvudmän se till att prioritera fortbildning för skolpersonal, men även ge förutsättningar för att alla elever ska kunna få rätt stöd och en trygg och bra skolmiljö. Det här är en av de viktigaste skolfrågorna enligt mig. Vi behöver ta frågan på största allvar och prata om den på alla nivåer; på föräldramöten, i lärarrummen, på skolledarmöten och i politiken.

 

Magdalena Lidestam är utbildad hälsocoach som även studerar folkhälsovetenskap. Är intresserad av konst, film politik och mycket annat. Bor i Överum med sin sambo Jörgen och deras fyra barn. Familjen består även av tre vuxna bonusbarn och två bonusbarnbarn.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar