Logga in
Logga ut

Magdalena Lidestam

Låt oss prata om skolan!

Bloggen har kommit till utifrån mitt eget behov av att ventilera tankar, vilka under en period har kommit att till stor del kretsa kring just skolan, detta av flera olika anledningar. Dels utifrån ett föräldraperspektiv, men även utifrån ett politiskt intresse och ett samhällsperspektiv. Skolan är bland det mest angelägna att diskutera överhuvudtaget, enligt mig. Jag utger mig inte för att vara insatt och kunnig på området, tvärtom, jag är däremot väldigt intresserad av att diskutera och analysera olika frågor från olika synvinklar och sätter stort värde på synpunkter från er som läser. Välkommen till min blogg!

Krav och krafttag!

Trygghet och studiero är en förutsättning för god inlärning, därom är nog de flesta överens. Ändå är det precis just det som saknas på så många skolor och i så många klassrum runtom i Sverige. Det är ett utbrett problem med stora konsekvenser. På vissa håll råder kaos. Ett kaos som vuxenvärlden inte längre klarar att hantera, där skolpersonalen tycks ha resignerat, där föräldrarna abdikerat, och där mängder av elever inte får kunskaper eller förutsättningar för att så småningom kunna skapa sig en bra framtid.

Hur har det kunnat glida iväg såpass? Varför tillåter vi det? Och hur ska vi kunna göra någonting åt det?

Den här texten av Anna Dahlberg i Expressen tycker jag att du ska läsa.

https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/lar-av-rektor-hamid-hur-man-raddar-en-skola-i-kaos-/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb

Det handlar om en skola i ett av de mest utsatta områdena i Göteborg, som vänt en skola i kaos och fritt fall till att bli en skola där det faktiskt har börjat fungera. Fokus har varit på ordning och reda, att ställa krav, men även på färdighetsträning och snabba stödinsatser till elever som halkar efter.

För att minska skadegörelse har man gjort föräldrarna ersättningsskyldiga för det som deras barn har förstört. Ibland belopp på många tusenlappar. Man har även skickat ut skriftliga varningar, genomfört omplaceringar och avstängningar, gjort tydliga markeringar för att visa vad som inte är acceptabelt. Brott har polisanmälts, vilket man tidigare inte alltid gjort. På det stora hela kan man säga att man har skärpt upp hela miljön, ställt krav på ett sätt som egentligen borde ha varit självklart från första början. Resultatet har varit mycket gott.

Jag är övertygad om att det är sådana krafttag som behövs för att skapa en trygg skola där det råder studiero och där det finns en rimlig chans för eleverna att tillgodogöra sig kunskaper.

Att ställa krav och att upprätthålla ordning och reda borde vara självklart ända från första början, från förskolan. Sedan gäller det att hålla i och aldrig låta saker glida iväg åt fel håll. Att markera mot oacceptabelt beteende, att anmäla skadegörelse och andra brott, att aldrig acceptera att elever halkar efter utan att snabbt ge rätt stöd. Tidiga insatser på alla plan helt enkelt.

 

Beskyddarinstinkt

 

 

20140513-143056.jpg

 

I min ungdom trodde jag att jag nog aldrig skulle vilja ha några barn. Det verkade mest jobbigt tyckte jag. Så småningom tänkte jag att ETT barn skulle nog kanske vara trevligt ändå, fast långt, långt, fram i tiden i så fall, den dag jag hunnit göra allt det där jag ville göra. Vad det nu var. En dag träffade jag en väldigt trevlig man och plötsligt hade jag tre bonusbarn. Och rätt var det var fick jag ett eget barn.

 

Sedan den dagen har ingenting varit detsamma, hela min världsbild ändrades.

 

Aldrig hade jag väl kunnat tro att det skulle vara så omtumlande att bli mamma, så mycket känslor. Aldrig i mitt liv hade jag upplevt en sådan euforisk lycka och gränslös kärlek som till mitt barn, mitt eget, älskade lilla barn. Jag var i ett rus.

 

Men någonting annat drabbade mig också, och det med kraft, nämligen en helt ny utsatthet. När jag nu hade fått det värdefullaste i hela världen, så fanns plötsligt så mycket att förlora. Starka instinkter hade vaknat, beskyddarinstinkter som inte funnits där förut. Jag blev samtidigt livrädd för att det skulle hända mig eller barnets far något, att vi inte skulle finnas där för vårt barn. Jag drabbades till och med av dödsångest ibland.

 

Än i dag, efter snart tolv år och efter att ha blivit mamma till ytterligare tre barn, känner jag fortfarande likadant, även om jag nu har har vant mig vid känslorna. Denna gränslösa omtumlande kärlek och lycka, mixad med utsatthet, rädslor, oro och en väldigt, väldigt stark beskyddarinstinkt.

 

Jag antar att alla föräldrar känner så. Att ingenting kan vara viktigare än att barnen mår bra, fysiskt och psykiskt. Att de känner sig trygga och lyckliga, att de har det bra om dagarna, att de får förutsättningar att skapa de liv de själva önskar. Som förälder hoppas man på att kunna tillgodose allt det. Men vi är ju också beroende av att samhället är vårt stöd i denna strävan.

 

Det är inte helt lätt den dag föräldraledigheten är slut, att vänja sig vid tanken på att överlämna sitt barn till barnomsorgen. Det brukar i och för sig fungera utmärkt, men tanken mal ändå: har mitt barn det bra om dagarna?

 

Sedan finns ju också oron för att själv inte räcka till som förälder förstås, här finns ett ständigt dåligt samvete. Är vi tillräckligt närvarande? Sätter vi gränser på ett bra sätt? Ger vi dem upplevelser och goda minnen?

 

Så småningom är det dags för skolan och även om man vant sig vid att barnet lever sitt eget liv om dagarna, finns ändå tankarna där. Är han/hon trygg? Har kompisar? Blir sedd? Lär sig och utvecklas på ett bra sätt?

 

Här är vi helt i händerna på skolan. Vi får självklart en del signaler både från vårt barn och skolan om hur det funkar, men får vi verkligen veta allt undrar jag?

 

När barnet kommer hem från skolan, verkar som vanligt och säger att skoldagen “varit bra” och en stund senare kommer syskonet hem och frågar varför det andra syskonet satt och grät länge utanför klassrummet, då är det svårt att veta om barnet verkligen berättar allt om hur det är i skolan. När detta upprepar sig flera gånger, när man får information från utomstående, men inte från vare sig barnet eller skolan, om att barnet varit ledsen, då väcks iallafall min oro.  Hur ofta har detta hänt utan att jag fått veta alls? Är allt verkligen ok?

 

Det är i de lägena de starka beskyddarinstinkterna kommer fram, men det är svårt att veta hur de ska användas, speciellt eftersom jag inte kan veta OM jag har anledning till att känna någon oro.

 

Det finns exempel på barn som har mått dåligt hela sin skoltid, men berättat det först efteråt, sådant är förfärligt att höra. Det är mitt skräckscenario. Hur kan sådant få ske? Varför har ingen märkt något?

 

Kan vi vara säkra på att de vuxna i skolan ser, kan vi vara säkra på att våra barn har det bra om dagarna?

Tassar skolan på tå?

 

20140510-135051.jpg

Det här tidningsurklippet fann jag i mitt Facebook-flöde en dag. Vet inte från vilken tidning, från vilket datum eller vem som skrivit det, men det är uppenbarligen en lärare. Inlägget hade fått mängder av “gilla”-markeringar och positiva kommentarer såg jag, det är lite intressant.

 

Uppfostringsdebatten finns ju där, hela tiden, och jag vet inte om det har blivit mer på sistone, eller om det bara är så att jag har börjat lägga märke till det mer än förut? Min uppfattning är att så gott som alla lärare och de flesta föräldrar tycks vara överens: det brister i uppfostran hos alltför många barn! Många är de lärare som vittnar om bristande respekt, allmänt dålig hyfs, svordomar, könsord, nedlåtande kommentarer och dålig attityd.

 

Det märkliga är att jag tycker att det verkar som att de flesta föräldrar håller med om detta, så var brister det då egentligen?

 

Blundar vi föräldrar för våra egna barns dåliga beteende eller märker vi det inte? Eller är vi släpphänta och helt enkelt inte orkar eftersom vi har fullt har så fullt upp med oss själva? En annan teori är att vi föräldrar har dåligt samvete för att vi inte har så mycket tid med våra barn. Den lilla tid som finns för umgänge vill vi ha “kvalitetstid”, tid då man har mysigt och är sams, då vill vi inte vara stränga, nej, vi slätar hellre över och tänjer på gränser mer än vad vi borde.

 

Ja, att vara förälder och uppfostra barn ÄR sannerligen inte enkelt. För egen del sliter jag ibland håret i förtvivlan när mina barn testar gränser, oj, oj, oj, vad vi har tampats ibland! Det är lockande att ge upp och ge efter, men samtidigt inser jag ju att det GÅR ju inte, då gör jag barnen en otjänst. Det är min skyldighet, framförallt gentemot dem, de måste kunna samspela på ett bra sätt med andra, både nu och i framtiden. Jag säger inte att vi lyckas perfekt med våra barn, vi är inga perfekta människor, långt därifrån. Men ambitionen finns där och vi arbetar med det, det kommer hela tiden nya utmaningar och prövningar och det är bara att kämpa på. Jag tycker definitivt att ansvaret främst ligger på oss föräldrar, det är en självklarhet.

 

Men tyvärr tycker jag att man i debatten ofta lägger över precis ALLT ansvar på föräldrarna, och jag är inte säker på att jag tycker det är rimligt. I mitt förra blogginlägg beskrev jag lite av den problematiken. Vi föräldrar lämnar faktiskt ifrån oss våra barn om dagarna från det att de är väldigt små, och de påverkas i hög grad av de personer som de umgås med den tiden, av de vanor och attityder som råder.

 

Jag kan ta ett exempel som jag tycker är talande. Vi ett tillfälle för några år sedan hämtade jag mellansonen i skolan, han gick då i förskoleklass. Jag gick in på toaletten och upptäckte att det inte fanns någon tvål på toaletterna, varpå jag frågade personalen varför det var så. “Barnen kletade och busade med tvålen därför tog vi bort den” fick jag till svar.  Ok. Jag har ju lärt mina barn att det är VIKTIGT att tvätta händerna och använda tvål, jag vill att detta ska sitta i ryggmärgen på dem. Vad sänder det då för signaler när det inte finns någon tvål i skolan? Om det inte heller finns pappershanddukar? När det har tagits bort? Finns inte risken att de goda etablerade vanorna blir förstörda då? Här har faktiskt skolan ett ansvar för de signaler man sänder.

 

Vi kan ta andra enkla exempel, till exempel att det hör till god ton att säga “tack för maten” efter en måltid. Om andra barn inte säger så, och om de vuxna inte bryr sig om det, så motarbetas den uppfostran som vi jobbar med hemma. Samma sak gäller svordomar och annat dåligt beteende, här är det viktigt att någon sätter stopp, VARJE gång, men tyvärr tror jag inte att det alltid är så, jag tror att det ibland är en övermäktig uppgift för lärarna, och toleransnivån blir därför ganska hög, kanske betydligt högre än den är hemma.

 

Och där är vi tillbaka, det hade inte sett ut så om bara alla föräldrarna uppfostrat sina barn… och det är  givetvis föräldrarnas ansvar hur barnen beter sig under skoltiden.

 

Den stora frågan är: var brister det??? Får inte föräldrarna veta hur de egna barnen beter sig i skolan eller bryr de sig inte? Jag misstänker att många faktiskt inte får veta fullt ut hur illa det är. Att lärarna tassar lite på tå, inte riktigt törs berätta hela sanningen för föräldrarna. Kanske eftersom många föräldrar går in i försvarsställning och reagerar med “taggarna utåt”, och man orkar kanske inte ta den konflikten? Jag har tyckt mig uppfatta en något överslätande attityd, där man i samtal med både barn och föräldrar “fokuserar på det positiva”, och jag är inte säker på att det är rätt alla gånger. Ibland behöver sanningen svida för att en förändring ska ske. Framförallt BEHÖVER vi föräldrar att någon talar klarspråk med oss, jag tycker det är viktigt, annars finns ju risken att vi inbillar oss att allt funkar bra, även fast så inte är fallet.

 

Om det är så att skolan tassar på tå, då är ansvaret plötsligt lite grann tillbaka i skolan och hos lärarna, eller?

Föräldraansvar eller skolansvar?

Marcus Birro publicerade härom veckan en krönika i Expressen, http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/forst-och-framst-foraldrarnas-ansvar/ där han skrev om föräldraansvar. Att det är föräldrars fel och ansvar när barnen är stökiga i skolan. Artikeln delades friskt i sociala medier, jag kunde se i mitt eget Facebook-flöde att framförallt flera lärare delade länken. “Äntligen törs någon säga rakt ut det jag länge tänkt!” sade en del. Även jag höll med, jag tycker Birro har många poänger i sin text. Jag anser också att det primärt är ett föräldraansvar att fostra barnen så att de sköter sig i både skolan och i andra sammanhang, men det går att problematisera kring saken ytterligare såklart.

 

Jag minns att jag för ett antal år sedan var på en föreläsning, det talades om föräldraansvar och att dagens föräldrar har abdikerat från sitt uppfostringsansvar. Och är det så konstigt egentligen? Våra barn sätts i förskola i tidig ålder och tillbringar mer tid med andra vuxna än med oss föräldrar under sin vakna tid.  Samhället är uppbyggt så, det är meningen att alla som kan ska arbeta, och helst heltid, arbetslinjen ska gälla. Det är samhällsekonomiskt bra, det är så vi upprätthåller välfärden. Men är vi villiga att se de negativa konsekvenserna? Det blir ofrånkomligen så att en stor del av ansvaret för våra barns uppfostran läggs på förskolan, och senare på skolan, helt enkelt för att barnen tillbringar så mycket tid där. Uppfostringsansvaret blir således ett delat ansvar, föräldrar/förskola/skola. Många föräldrar skulle nog gärna önska att de fick ännu mer tid att vara föräldrar till sina barn och få ännu större inflytande över de egna barnens uppfostran.

 

Som förälder ser jag tydligt hur mycket barnen påverkas av sin förskole- och skolmiljö. Mest är det på ett positivt sätt. De kommer hem med nya kunskaper och färdigheter, men de får också en fostran från andra vuxna, de lär sig samspela i sammanhang utanför familjen och utan sina föräldrar, det är viktigt. Barnen lär sig jättemycket bra saker i skolan förutom själva skolämnena.

 

Tyvärr så ser jag ibland också en del negativa saker som “exporteras” från skolan, som påverkar mina barn. Då menar jag såklart inte att lärarna lär ut dåliga saker, utan att det är dåliga beteenden som förekommer hos andra barn som mina barn tar intryck av och tar med sig hem. (Nu menar jag verkligen inte att mina barn sköter sig perfekt eller att jag utger mig för att vara uppfostringsexpert på något sätt, utan jag vill bara försöka förklara en problematik!) Vad hjäper det om jag försöker uppfostra mina barn till att exempelvis inte svära, om det är vanligt förekommande i skolan, om de “coola” barnen i skolan svär, beter sig illa och kommer undan med det? Om toleransnivån från skolans håll är mycket högre än den vi har hemma? Om skolan inte klarar av att stävja stök och oordning? Då är det lätt att vi får hem problemen.

 

Omvänt så hjälper det inte att skolan har tydliga gränser och regler, om inte dessa accepteras av barnen och barnens föräldrar, och när föräldrarna inte tar något som helst ansvar för att uppfostra sina barn hemma eller vill ta något ansvar för hur barnen beter sig i skolan. Då exporteras negativa saker till skolan. Det hänger ihop såklart. Det är lite som smittospridning, man smittar varandra och det gäller att stoppa spridningen.

 

Här finns en stor utmaning men även en potential. Föräldraansvar och skolansvar. Samarbete och samverkan, för bästa resultat. Hur ska vi föräldrar få ännu mer tid till att vara just föräldrar? Hur återerövrar vi föräldraansvaret? Hur kan vi föräldrar samarbeta med skolan, med andra föräldrar? Vad görs rätt i skolan, vad fungerar inte?

 

Det finns hur mycket som helst att fundera över, och jag saknar den diskussionen. Låt oss starta den här och nu!

Låt oss prata om skolan

Låt oss prata om skolan. Visst görs det redan, lite överallt, på många olika plan och i vitt skilda sammanhang. I partiledardebatter, i media, i samtal lärare emellan, föräldrar emellan och mellan lärare och föräldrar. Vad har jag för syfte med att vilja prata ännu mer om skolan? 

Jag vill börja med att påpeka att jag inte sitter inne med några som helst expertkunskaper, inte på något sätt. Jag är inte lärare, har ingen pedagogisk utbildning och har absolut ingen mängd fakta eller djupare kunskaper om hur skolans värld fungerar.

Kanske just därför. Jag vill veta, jag vill analysera, jag vill diskutera. 

Förutom ett stort samhällsintresse är ämnet för mig högintressant på det personliga planet. Som förälder till fyra barn i åldern 1,5- 11 år har jag av naturliga skäl allt mer kommit att involveras och engageras i hur skolans värld ser ut. Med ökad föräldraerfarenhet gällande skolans värld väcks hela tiden fler tankar och frågor. Funderingarna bubblar inom mig och måste ut! Därför har jag idag tagit beslutet att starta den här bloggen. Jag välkomnar diskussion och debatt, jag är uppriktigt intresserad av andras tankar, erfarenheter och åsikter. 

Låt oss prata om skolan! 

Magdalena Lidestam är utbildad hälsocoach som även studerar folkhälsovetenskap. Är intresserad av konst, film politik och mycket annat. Bor i Överum med sin sambo Jörgen och deras fyra barn. Familjen består även av tre vuxna bonusbarn och två bonusbarnbarn.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar