Magdalena Lidestam

Låt oss prata om skolan!

Bloggen har kommit till utifrån mitt eget behov av att ventilera tankar, vilka under en period har kommit att till stor del kretsa kring just skolan, detta av flera olika anledningar. Dels utifrån ett föräldraperspektiv, men även utifrån ett politiskt intresse och ett samhällsperspektiv. Skolan är bland det mest angelägna att diskutera överhuvudtaget, enligt mig. Jag utger mig inte för att vara insatt och kunnig på området, tvärtom, jag är däremot väldigt intresserad av att diskutera och analysera olika frågor från olika synvinklar och sätter stort värde på synpunkter från er som läser. Välkommen till min blogg!

Något står inte rätt till

I veckan deltog jag på ett politiskt möte med Moderaterna Norra Tjust, ett möte med fokus på skolpolitik. Mötet ägde rum på Östra Ringskolan i Gamleby. Skolans rektor Johan Lundberg närvarade, visade oss runt och vi pratade om olika utmaningar. Allt ifrån problem med underdimensionerade lokaler i förhållande till antalet elever, till lärarnas arbetstider och möjligheter till fortbildning. Några av mina partikamrater som var med på mötet har/har haft läraryrket som profession, vilket tillförde ett intressant lärarperspektiv i olika frågor, men det är alldeles tydligt att skolan är en viktig fråga och ett ämne som engagerar de flesta.

En av lärarna ville verkligen skicka med budskapet till de aktiva politikerna att en viktig fråga som bör prioriteras är lärarnas arbetssituation, med hög arbetsbelastning och stress samt ökande ohälsa för yrkesgruppen. Rektorn fick frågan om vad han anser är den allra viktigaste frågan gällande eleverna. Psykisk ohälsa, var svaret, eftersom många barn och unga mår dåligt och känner sig otrygga, någonting som har ökat på senare tid. Jag ställde frågan om han anser att elevhälsan räcker till, men jag tycker nog inte att jag fick något riktigt klart svar på den frågan. Visst, det finns tillgång till kurator, dock oklart i vilken omfattning och om behoven verkligen möts. När jag frågade om hur det ser ut med tillgången till skolpsykolog fick jag ett ännu mer svävande svar och ett konstaterande att det är svårt att rekrytera psykologer till skolan, det finns helt enkelt inte några sådana att få tag i. Tyvärr fanns det inte riktigt möjlighet att gå på djupet med dessa viktiga frågor, då tiden för mötet var begränsad. Jag hade gärna fortsatt prata om den saken mycket mer, men hoppas att det blir fler tillfällen framöver.

BRIS släppte nyligen en rapport som visar att de inkommande samtalen från barn och unga allt oftare handlar om depression, ångest och självmordstankar. Det är oroande att barn och unga pratar självmord. Speciellt med tanke på att antalet självmord i den yngsta åldersgruppen har ökat de senaste åren, medan det i övriga åldersgrupper skett en minskning. Enligt NASP:s (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa) begick 155 barn och ungdomar upp till 24 år, självmord år 2015. Tolv av dem var under 14 år (mot 7 året innan). Skrämmande siffror. BRIS generalsekreterare Magnus Jägerskog har uttryckt att rapporten visar att samhället har misslyckats med att förebygga psykisk ohälsa bland barn och unga, att den är en alarmklocka som bör leda till att politiker och beslutsfattare på alla nivåer tar till sig innehållet och tar beslut som leder till att den oroväckande trenden bryts. Det kan vi verkligen hoppas. Det här är allvarligt.

Psykisk ohälsa hos elever och psykisk ohälsa i lärarkåren. Har det ett samband? Vad är det som inte fungerar? Hänger det ihop med storleken på elevgrupperna? Behövs fler vuxna i skolorna som avlastar lärarna? Hur arbetar man förebyggande? Hur kan man bättre upptäcka varningssignaler och sätta in tidiga insatser? Hur förebygger vi mobbing? Hur gör vi skolan till en trygg plats för alla? Hur vill vi att elevhälsan ska fungera?

Det är några av de frågor jag gärna vill föra upp på den politiska agendan framöver. Låt oss prata om skolan!

/Magdalena

Våld som inte anmäls

Tänk dig att du går till jobbet. Du har en klump i magen eftersom det ofta brukar vara stökigt och en otrevlig stämning. Alltför ofta utsätts du för knuffar, sparkar och elaka kommentarer. Under en rast hamnar du i en diskussion med en kollega. Kollegan, som just då står ovanför dig i en trappa, blir ursinnig på dig och försöker då lyfta dig i håret. En hårtofs slits loss från din hjässa. Det gör riktigt ont och du skriker. Kollegan brottar då ner dig och tar strypgrepp på dig. Som tur är så ser en av cheferna det hela och avbryter tumultet. Kollegan får en tillsägelse, du får några tröstande ord och en del frågor om vad som egentligen hände. Det är allt.

Någon vecka senare sker det igen, fast då är det två andra kollegor som tar stryptag på dig vid kaffeautomaten. Chefen agerar inte så mycket, trots att han får vetskap om vad som hänt.

Det hela fortsätter, du blir utsatt för stryptag fler gånger. Du blir också hotad. Kollegorna hotar med att de ska döda dina barn och dina husdjur. Du vet inte om de menar allvar eller inte, men du känner dig allt mer otrygg. Cheferna lyssnar förvisso på dig när du ber om hjälp, men du får samtidigt en stark känsla av att de egentligen bara tycker att du är överkänslig. “Du borde förstå att kollegorna egentligen inte menar illa”, säger de. Det görs några försök att jobba med arbetsmiljön, men trots det så förekommer liknande incidenter igen och igen. Insatserna fungerar helt enkelt inte, men problemet sopas under mattan. Det är ju trots allt god stämning på arbetsplatsen ibland, och man hoppas att våldet ska försvinna av sig självt. Du känner dig allt mer otrygg, allt mer uppgiven om att det ska bli någon förändring.

Hur länge hade du stått ut på den här arbetsplatsen? Hur bra skulle du ha presterat i ditt arbete? Hur skulle du må?

Nu tänker du säkert att texten ovan är ett väldigt osannolikt scenario. På en normal arbetsplats skulle man såklart inte acceptera att de anställda utsatte varandra för våld vid upprepade tillfällen. Våldsverkarna skulle åka dit för misshandel, utan tvekan. Tyvärr är texten ovan ett exempel från verkligheten. Det är bara det att det inte handlar om vuxna, utan om barn på en skola i kommunen. Små barn i lågstadiet.

I en och samma klass har det under lång tid förekommit bl.a. våld med saxar, det har varit sparkar, trakasserier, hot och mobbing. Men det allra värsta är att det förekommit STRYPTAG inte bara en gång utan många gånger. Ett barn blev utsatt för stryptag i skolan hela sex gånger på mindre än ett halvår. Eftersom det är mycket, mycket farligt med strypgrepp har föräldrarna kommit att frukta för barnets liv och säkerhet.

Vad har skolan gjort åt det hela? De måste väl ha agerat direkt? Nja. Extra resurspersoner sattes in i klassen så småningom, för att punktmarkera några barn. Det hjälpte inte. Barnen som utsatt andra för våld separerades inte från övriga. Varför? För att de anses ha rätt till skolgång tillsammans med kamraterna. De våldsutsatta elevernas trygghet ansågs alltså underordnad de våldsamma barnens behov av att ingå i gruppen?

Enligt föräldrar har det förekommit mängder av kränkningar och våld i denna klass, allvarliga kränkningar som enligt skollagen ska rapporteras till huvudmannen. Vid kontroll av hur många anmälningar av kränkande behandling som inkommit till huvudmannen från skolan sedan årsskiftet fanns totalt endast tre anmälningar, fast den verkliga siffran kanske var ett tjugotal allvarliga kränkningar. Och med tanke på allvaret, (det är ändå strypgrepp det handlar om!) så borde kanske skolan till och med ha polisanmält?

Ett av barnens föräldrar har nu anmält skolan till Skolinspektionens barn- och elevombud (BEO). De har även polisanmält. Först efter dessa anmälningar har skolan tagit till något mera kraftfulla åtgärder. Bra. Äntligen. Men tyvärr är det på många sätt för sent. Flera barn har redan fått tryggheten förstörd, för en överskådlig framtid. Konflikter mellan föräldrar riskerar ha skapats. Personal som troligen försökt göra sitt bästa utifrån givna förutsättningar blir skuldbelagda. Barn som berövats sin trygghet överväger att byta skola och lämna många bra kompisar, bara för att det gått så långt att situationen blivit oreparerbar. Många förlorare och ingen vinnare.

Hur har det kunnat bli såhär? Hur kan man låta bli att anmäla våld och kränkningar trots en tydlighet i skollagen? Hur kan det få ske att barn tar stryptag på varandra vid upprepade tillfällen i skolan? Hur kan man anse att barn ska ha ett sämre rättsskydd än vuxna, och låta bli att anmäla, bara för att det är barn och att “de menar säkert inget illa”.

Jag vill att det här kommer upp i ljuset och att ansvariga ställs till svars. Det här är helt oacceptabelt.

Skolstart, NPF och bristande kunskap

Imorgon startar skolan. I vanlig ordning känner jag mig inte alls förberedd inför detta faktum, utan det känns som att det liksom kommer hastigt på. Det måste vara något medfött fel på mig som gör att jag i mitt sinne ständigt befinner mig sådär 6 veckor efter, jag skulle alltså känna mig i fas om juli månad precis hade börjat. Det här "handikappet" gör att jag nästan alltid måste panikhandla till exempel julklappar och skolavslutningskläder. Jag har ännu inte köpt någon ny ryggsäck till mellansonen, inte heller nya gympaskor till äldste sonen, vars fötter på kort tid har ändrat storlek från 39 till 42. Och alla långbyxor och jackor är garanterat också urvuxna.

Jag känner mig inte heller mentalt förberedd för att precis ALLT ska dra igång med full kraft redan kommande vecka. Nu ska det bli fullt ös med läxor och fritidsaktiviteter igen, det ska fyllas i diverse lappar från skolan, det ska vara flertalet föräldramöten, samtidigt som tempot på jobbet säkerligen trappas upp framöver plus att jag ska åka iväg på flera utbildningar. Det kommer att bli mycket att hålla i huvudet den närmsta tiden. Precis som det egentligen för jämnan brukar vara i vardagen, även om jag har förträngt det lite nu under sommaren, när skoluppehåll och paus från fritidsaktiviteter varit en välbehövlig frist för oss alla.

Vardagen är tuff, vardagen tär på de flesta av oss heltidsarbetande föräldrar med flera barn. Det är tillräckligt strävsamt att klara tillvaron när alla mår bra och det inte finns några direkta bekymmer, men när det inte fungerar för någon så kan föräldraskapet bli en övermäktig uppgift. Den som följt min blogg känner till att vi haft det tufft i situationen kring ett av våra barn. Det var skolångest, skolvägran och mobbing under flera års tid. När det var som värst var jag tack och lov föräldraledig/ pluggade på distans och var därför hemma. Jag fanns där för mitt barn när han kom hemspringande från skolan och var ledsen. Jag hade möjlighet att snabbt kunna trösta, men också ta alla fighter som behövde tas. För tyvärr är det ofta så att man som förälder behöver kämpa hårt för sina barns rättigheter. Om jag haft ett arbete under den här perioden hade det varit mycket svårt att sköta jobbet.

Många föräldrar brottas med liknande situationer. Det kan handla om barn som mobbas, mår psykiskt dåligt eller barn som har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) som till exempel ADHD, Aspergers eller autism, och som inte får tillräckligt stöd i skolan. En undersökning som Riksförbundet Attention gjort visar att 83 procent av alla föräldrar till barn med NPF har tvingats gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig på grund av att situationen kring barnet inte fungerar, 50 procent föräldrarna tycker att det är det bristande stödet från skolan som påverkar barnet mest.

Det är ett välkänt faktum att man på väldigt många skolor brister i kunskap om hur man bemöter elever med NPF, hur undervisningen bör bedrivas och vilka andra anpassningar som kan behövas. I en undersökning som gjordes på Karolinska Institutet 2015 framkom det att kunskapen om NPF är generellt låg i lärarkåren. Närmare 90 procent av alla tillfrågade lärare ansåg sig inte ha fått tillräckliga kunskaper från lärarutbildningen för att känna sig rustade till att undervisa elever med NPF. Detta gällde förvånansvärt nog även specialpedagoger, där uppgav endast cirka 20 procent att de kände sig tillräckligt förberedda och upplevde sig ha nog kompetens inför detta.

Även skolledare brister i kunskap om pedagogik för elever med NPF. Det är dessutom mycket vanligt att huvudmän inte tar ansvar för att skapa förutsättningar för att alla elever ska kunna ges det stöd och de anpassningar som behövs. Det är egentligen rätt skrämmande då man räknar med att ca 5-7 procent av alla skolbarn har någon form av NPF.

Det finns politiska förslag om att lärarutbildningen i framtiden ska innehålla mer utbildning i NPF-kunskap, vilket vore mer än välkommet. Men redan nu bör huvudmän se till att prioritera fortbildning för skolpersonal, men även ge förutsättningar för att alla elever ska kunna få rätt stöd och en trygg och bra skolmiljö. Det här är en av de viktigaste skolfrågorna enligt mig. Vi behöver ta frågan på största allvar och prata om den på alla nivåer; på föräldramöten, i lärarrummen, på skolledarmöten och i politiken.

 

Släpp hetsen och sänk kraven!

Den ljuva och efterlängtade sommaren är här. Mer än halva juli har försvunnit i ett nafs, så även några av mina efterlängtade och dyrbara semesterveckor. Som jag njuter. Jag har sovit mycket, ätit frukost på altanen, tränat lite, grejat med projekt i hemmet, träffat vänner och släktingar, umgåtts med familjen, grillat god mat, ja, haft det skapligt lugnt, skönt, trevligt och bra helt enkelt. Men vi har inte åkt iväg någonstans, än så länge. Måste man det?

Att åka till ställen där turister och barnfamiljer trängs lockar inte i år. Vi har haft det hektiskt under lång tid och är lite trötta och slitna. Mer än något annat behöver vi bara ta det lite lugnt. Blotta tanken på att resa bort med fyra kivande barn och vänta i timslånga köer till åkattraktionerna på Gröna Lund eller Liseberg, eller för att ens kunna parkera bilen på Astrid Lindgrens Värld, skapar just nu bara panikkänslor hos mig. "Men barnen då, är det inte synd om barnen om ni inte åker iväg någonstans? Då kommer de ju inte ha något att berätta när de kommer tillbaka till skolan!" Så tänker nog en del och så är det kanske. Ständigt ska vi föräldrar ha prestationsångest och dåligt samvete. Är man en dålig förälder om man inte besöker djur- eller nöjesparker och vattenland varje år? Om man inte åker på sol- och badsemester? Eller på husvagnssemester alternativt till någon sommarstuga? I sociala medier matas vi den här tiden på året med bilder på våra vänners vita leenden, solbrända kroppar och lyckliga barn som får vara på diverse skojiga familjeaktiviteter och semestrar.

Många familjer har inte råd att åka på semester eller att betala entréavgifter till nöjesparker. Varje år återkommer just detta i debatten om barnfattigdom. Man brukar utgå ifrån att det i det närmaste är en mänsklig rättighet för alla barn att få åka till Kolmården och Liseberg på sommarlovet. Att det är stigmatiserande att inte kunna berätta om sådana upplevelser för klasskamraterna vid skolstart. När alla andra berättar om allt roligt de fått vara iväg på och man själv "bara varit hemma".

Nu hade jag egentligen inte tänkt diskutera barnfattigdom i det här inlägget. Visst är det synd om många barn som tvingas jämföra sina egna upplevelser med andras och inse att man inte alls tycker att man fått göra lika mycket kul saker. Jag vänder mig dock emot att vi späder på denna hets genom att vi ständigt förmedlar att det är väldigt viktigt att barn får besöka t ex nöjesparker på sommarlovet. Att det är fel eller dåligt att "bara vara hemma". När skolan börjar i augusti hoppas jag verkligen att lärare inte utsätter barnen för att berätta om vad de gjort på sommarlovet inför klassen, eller att de ska skriva om det.

I år tänker jag strunta i alla verkliga och inbillade yttre krav om olika semesteraktiviteter. Våra barn mår inte dåligt. Vi är priviligierade, bor i villa med stor trädgård och har nära till badplats. Barnen får vara hemma i sitt eget, där alla bekvämligheter och grejor finns. De får sova ut, pyssla, baka, vara med kompisar, åka och bada. De har föräldrar som är närvarande, inte stressade och som bryr sig om dem. Det är gott nog.

Släpp hetsen, sänk kraven, allt måste inte ske i sommar, eller i år. Fortsatt trevlig sommar på er alla och se till att göra det ni mår bra av!

/Magdalena

 

Frukost på altanen.

Dregen och de förslösade skattekronorna

För några månader sedan skrev artisten Dregen ett uppmärksammat Facebook-inlägg, som fortfarande delas flitigt och därför syns i flödet med jämna mellanrum.


Man kan säga att han likt Mona Sahlin en gång i tiden, uttrycker att han tycker det är "häftigt att betala skatt". Och det är ju roligt för Dregen att han har goda inkomster och gladeligen betalar sin skatt, att han dessutom tycker att han får ut mångdubbelt tillbaka är ännu roligare att höra. Dregen verkar nöjd och glad och det är ingenting jag missunnar honom.

Jag har också tidigare levt i tron att samhället alltid finns för oss, att våra inbetalda skatter kommer oss till gagn. Jag har känt att vi lever i världens bästa land, landet där vi är trygga, landet där vi får snabb hjälp när vi behöver det. Att hjälp finns att få. Det går att leva i den tron ganska länge, lite beroende på tur/otur, vad du råkar ut för eller var du bor när du råkar ut för något.

Tyvärr har bilden börjat raseras för mig. De senaste åren har jag bl a upptäckt att:

• där jag bor kan man få vänta på ambulans i en timme.

• det kan ta tre timmar att få svar från 1177, sjukvårdsrådgivningen.

• den nära och tillgängliga vården är ett minne blott.

• polisen är långt borta och du kan få vänta mycket länge på hjälp. Kommer de inom en timme vid pågående brott har du tur (om de kommer alls!).

• barn hamnar allt för ofta i kläm i skolan och får inte stöd och hjälp, alternativt får vänta alldeles för länge. De tillåts misslyckas.

• barn mobbas i skolan, utan att tillräckliga insatser görs. Problem sopas under mattan.

• tillgången till skolkuratorer är otillräcklig.

• skolpsykologer existerar knappt/ finns ej att tillgå vid behov.

• barn med psykisk ohälsa kan få vänta mycket länge på hjälp.

• hemlösa personer får ingen hjälp med att lösa sin situation.

• det är allmänt mesigt och handfallet i diverse viktiga sammanhang. Jag upplever alltför ofta att ingen riktig hjälp finns att få för den som behöver hjälp.

Sedan kan vi lägga till medierapportering från andra delar av landet, att kvinnor i Sollefteå tvingas resa mycket långt för att föda barn och därför erbjuds kurser i hur man föder barn i bil. Lägg också till att det förekommer att äldre vanvårdas, att brotten ökar, skolresultat sjunker. Att arbetsmiljön för lärare, poliser, brandmän m fl, är så dålig att många lämnar yrket, trots att vi behöver dem mer än någonsin.

Visst finns det samtidigt mycket som fortfarande fungerar bra i vårt samhälle, men det brister i allt för många väsentliga delar för att det ska kunna betraktas som acceptabelt. När inte längre tryggheten finns, (steg 2 i Maslows behovshierarki, näst efter de rent fysiska behoven) är det mycket svårt att uppfylla allt annat, till exempel goda skolresultat och samhällsutveckling i övrigt.

Det är därför provocerande att se när våra skattemedel används med en dålig prioriteringsordning. När man brister i det basala och grundläggande och istället väljer att hålla på med garnityret. När det i våra kommuner finns uppenbara brister och det skulle behövas stora satsningar för att uppnå en väl fungerande skola. När våra kommunpolitiker istället väljer att satsa tiotals eller hundratals miljoner kronor på diverse projekt som "ska skapa tillväxt" (men ingen kan svara på hur, ofta saknas analys). En "tillväxt" som med största sannolikhet ska användas för ytterligare tveksamma satsningar på garnityret, som till exempel att anställa ytterligare tjänstemän (ofta med ändelserna -strateg eller -utvecklare). Detta samtidigt som inte alla elever får tillräckligt stöd, tillåts misslyckas i skolan, lärare drabbas av ohälsa och medborgare inte får den samhällsservice de behöver.

Visst måste det vara roligt för Dregen att han har goda inkomster och mer än gärna betalar mycket skatt. Men för den med små marginaler och för den som drabbas när samhället så uppenbart brister är det kanske inte lika "häftigt".

En sak är storleken på skatterna, det är en annan sak hur de används. Det är inte per definition så att högre skatter ger bättre välfärd.

Mor

Det är en grönskande ljuvlig dag idag, sista söndagen i maj. Det är dessutom Mors dag och jag tänker på detta med mödraskap och på min egen mor, hennes betydelse i mitt liv och all omsorg hon gett mig och mina bröder. Vår mamma har tagit hand om oss väl, på alla sätt och vis. Hon har alltid funnits där, hon har fostrat oss men också skämt bort oss med sin omsorg genom åren. Vi barn har nog dessvärre tagit all denna omsorg för given och inte visat vår uppskattning så som vi borde. Först nu när jag är vuxen och har egna barn förstår jag hur mycket hon gjort för oss, att hon har varit en klippa, en verklig supermamma. Hon har inte heller haft det lätt.

Min mamma har varit med om det svåraste en förälder kan vara med om, att mista ett barn, den storasyster jag aldrig har haft och som inte hann fylla fyra år. Den sorg som hon och pappa burit på har vi barn såklart alltid känt till, men först sedan jag själv blivit förälder förstår jag hur otroligt starka mina föräldrar varit som överhuvudtaget överlevt, och dessutom orkat skaffa fler barn. Ett av de barnen är jag, och jag är såklart tacksam att jag blev till.

Idag är min mamma nyss fyllda 80. En fortfarande mycket tjusig kvinna som är rolig och ung i sinnet, mormor och farmor till åtta barnbarn. Jag är så glad att hon finns, även om vi tyvärr inte hinner ses så ofta. Ha den äran på Mors dag, mamma Monica!

En dag som denna är jag såklart också tacksam för att mitt liv har berikats med egna barn, någonting som absolut inte är en självklarhet. Jag har fått fler än vad jag någonsin föreställt mig att jag skulle ha, jag som en gång i tiden tänkte att jag möjligen, möjligen skulle vilja ha ETT. Det blev fyra. Så roligt det har varit, och är. Så mycket kärlek. Och så mycket mödor.

Jag har varit gravid i sammanlagt tre år. Trettiosex månader av illamående, svår trötthet, halsbränna och diverse andra graviditetskrämpor, varav jag tack och lov glömt de flesta. Fyra förlossningar med djävulska smärtor. Sammanlagd amningstid 4,5 år och mjölkstockningar med hög feber sådär 35-40 gånger. Ungefär 20000 blöjor har jag nog bytt. Och hur många vaknätter jag haft – då jag har masserat små värkande ben, tagit hand om sjuka barn och hur många nerkissade/ nerkräkta sängar jag tagit hand om – törs jag inte räkna på, för då tror jag att mitt hår kommer att bli grått på stört! Jag vill inte heller tänka på all tvätt som tvättats genom åren och allt kaos som röjts, alla kamper som utspelats under barnens trotsåldrar, oj, oj, oj…. Jag tänker på dem som har ännu fler barn – fem, sex, sju eller fler! Jösses! Hur orkar de? För det är ett sannerligen ett hårt jobb. Både vägen till att bli mamma, och själva föräldraskapet, det är en sak som är säker.

Därför firar jag inte bara min mamma idag utan även mig själv. Idag på Mors dag klappar jag mig själv på axeln för att jag klarat ut mödraskapet skapligt, så här långt. (I samarbete med en fantastisk man, ska tilläggas, men honom firar vi i november!)

Beröm er själva ni också, alla 2,8 miljoner andra svenska mammor därute! Ni är behövda och fantastiska, glöm inte det! Och ni som har mammor, glöm inte bort att visa henne uppskattning, idag och alla andra dagar.

/Magdalena

 

Magdalena Lidestam är utbildad hälsocoach som även studerar folkhälsovetenskap. Är intresserad av konst, film politik och mycket annat. Bor i Överum med sin sambo Jörgen och deras fyra barn. Familjen består även av tre vuxna bonusbarn och två bonusbarnbarn.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar