Logga in
Logga ut

Magdalena Lidestam

Låt oss prata om skolan!

Bloggen har kommit till utifrån mitt eget behov av att ventilera tankar, vilka under en period har kommit att till stor del kretsa kring just skolan, detta av flera olika anledningar. Dels utifrån ett föräldraperspektiv, men även utifrån ett politiskt intresse och ett samhällsperspektiv. Skolan är bland det mest angelägna att diskutera överhuvudtaget, enligt mig. Jag utger mig inte för att vara insatt och kunnig på området, tvärtom, jag är däremot väldigt intresserad av att diskutera och analysera olika frågor från olika synvinklar och sätter stort värde på synpunkter från er som läser. Välkommen till min blogg!

Våld som inte anmäls

Tänk dig att du går till jobbet. Du har en klump i magen eftersom det ofta brukar vara stökigt och en otrevlig stämning. Alltför ofta utsätts du för knuffar, sparkar och elaka kommentarer. Under en rast hamnar du i en diskussion med en kollega. Kollegan, som just då står ovanför dig i en trappa, blir ursinnig på dig och försöker då lyfta dig i håret. En hårtofs slits loss från din hjässa. Det gör riktigt ont och du skriker. Kollegan brottar då ner dig och tar strypgrepp på dig. Som tur är så ser en av cheferna det hela och avbryter tumultet. Kollegan får en tillsägelse, du får några tröstande ord och en del frågor om vad som egentligen hände. Det är allt.

Någon vecka senare sker det igen, fast då är det två andra kollegor som tar stryptag på dig vid kaffeautomaten. Chefen agerar inte så mycket, trots att han får vetskap om vad som hänt.

Det hela fortsätter, du blir utsatt för stryptag fler gånger. Du blir också hotad. Kollegorna hotar med att de ska döda dina barn och dina husdjur. Du vet inte om de menar allvar eller inte, men du känner dig allt mer otrygg. Cheferna lyssnar förvisso på dig när du ber om hjälp, men du får samtidigt en stark känsla av att de egentligen bara tycker att du är överkänslig. “Du borde förstå att kollegorna egentligen inte menar illa”, säger de. Det görs några försök att jobba med arbetsmiljön, men trots det så förekommer liknande incidenter igen och igen. Insatserna fungerar helt enkelt inte, men problemet sopas under mattan. Det är ju trots allt god stämning på arbetsplatsen ibland, och man hoppas att våldet ska försvinna av sig självt. Du känner dig allt mer otrygg, allt mer uppgiven om att det ska bli någon förändring.

Hur länge hade du stått ut på den här arbetsplatsen? Hur bra skulle du ha presterat i ditt arbete? Hur skulle du må?

Nu tänker du säkert att texten ovan är ett väldigt osannolikt scenario. På en normal arbetsplats skulle man såklart inte acceptera att de anställda utsatte varandra för våld vid upprepade tillfällen. Våldsverkarna skulle åka dit för misshandel, utan tvekan. Tyvärr är texten ovan ett exempel från verkligheten. Det är bara det att det inte handlar om vuxna, utan om barn på en skola i kommunen. Små barn i lågstadiet.

I en och samma klass har det under lång tid förekommit bl.a. våld med saxar, det har varit sparkar, trakasserier, hot och mobbing. Men det allra värsta är att det förekommit STRYPTAG inte bara en gång utan många gånger. Ett barn blev utsatt för stryptag i skolan hela sex gånger på mindre än ett halvår. Eftersom det är mycket, mycket farligt med strypgrepp har föräldrarna kommit att frukta för barnets liv och säkerhet.

Vad har skolan gjort åt det hela? De måste väl ha agerat direkt? Nja. Extra resurspersoner sattes in i klassen så småningom, för att punktmarkera några barn. Det hjälpte inte. Barnen som utsatt andra för våld separerades inte från övriga. Varför? För att de anses ha rätt till skolgång tillsammans med kamraterna. De våldsutsatta elevernas trygghet ansågs alltså underordnad de våldsamma barnens behov av att ingå i gruppen?

Enligt föräldrar har det förekommit mängder av kränkningar och våld i denna klass, allvarliga kränkningar som enligt skollagen ska rapporteras till huvudmannen. Vid kontroll av hur många anmälningar av kränkande behandling som inkommit till huvudmannen från skolan sedan årsskiftet fanns totalt endast tre anmälningar, fast den verkliga siffran kanske var ett tjugotal allvarliga kränkningar. Och med tanke på allvaret, (det är ändå strypgrepp det handlar om!) så borde kanske skolan till och med ha polisanmält?

Ett av barnens föräldrar har nu anmält skolan till Skolinspektionens barn- och elevombud (BEO). De har även polisanmält. Först efter dessa anmälningar har skolan tagit till något mera kraftfulla åtgärder. Bra. Äntligen. Men tyvärr är det på många sätt för sent. Flera barn har redan fått tryggheten förstörd, för en överskådlig framtid. Konflikter mellan föräldrar riskerar ha skapats. Personal som troligen försökt göra sitt bästa utifrån givna förutsättningar blir skuldbelagda. Barn som berövats sin trygghet överväger att byta skola och lämna många bra kompisar, bara för att det gått så långt att situationen blivit oreparerbar. Många förlorare och ingen vinnare.

Hur har det kunnat bli såhär? Hur kan man låta bli att anmäla våld och kränkningar trots en tydlighet i skollagen? Hur kan det få ske att barn tar stryptag på varandra vid upprepade tillfällen i skolan? Hur kan man anse att barn ska ha ett sämre rättsskydd än vuxna, och låta bli att anmäla, bara för att det är barn och att “de menar säkert inget illa”.

Jag vill att det här kommer upp i ljuset och att ansvariga ställs till svars. Det här är helt oacceptabelt.

Krav och krafttag!

Trygghet och studiero är en förutsättning för god inlärning, därom är nog de flesta överens. Ändå är det precis just det som saknas på så många skolor och i så många klassrum runtom i Sverige. Det är ett utbrett problem med stora konsekvenser. På vissa håll råder kaos. Ett kaos som vuxenvärlden inte längre klarar att hantera, där skolpersonalen tycks ha resignerat, där föräldrarna abdikerat, och där mängder av elever inte får kunskaper eller förutsättningar för att så småningom kunna skapa sig en bra framtid.

Hur har det kunnat glida iväg såpass? Varför tillåter vi det? Och hur ska vi kunna göra någonting åt det?

Den här texten av Anna Dahlberg i Expressen tycker jag att du ska läsa.

https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/lar-av-rektor-hamid-hur-man-raddar-en-skola-i-kaos-/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb

Det handlar om en skola i ett av de mest utsatta områdena i Göteborg, som vänt en skola i kaos och fritt fall till att bli en skola där det faktiskt har börjat fungera. Fokus har varit på ordning och reda, att ställa krav, men även på färdighetsträning och snabba stödinsatser till elever som halkar efter.

För att minska skadegörelse har man gjort föräldrarna ersättningsskyldiga för det som deras barn har förstört. Ibland belopp på många tusenlappar. Man har även skickat ut skriftliga varningar, genomfört omplaceringar och avstängningar, gjort tydliga markeringar för att visa vad som inte är acceptabelt. Brott har polisanmälts, vilket man tidigare inte alltid gjort. På det stora hela kan man säga att man har skärpt upp hela miljön, ställt krav på ett sätt som egentligen borde ha varit självklart från första början. Resultatet har varit mycket gott.

Jag är övertygad om att det är sådana krafttag som behövs för att skapa en trygg skola där det råder studiero och där det finns en rimlig chans för eleverna att tillgodogöra sig kunskaper.

Att ställa krav och att upprätthålla ordning och reda borde vara självklart ända från första början, från förskolan. Sedan gäller det att hålla i och aldrig låta saker glida iväg åt fel håll. Att markera mot oacceptabelt beteende, att anmäla skadegörelse och andra brott, att aldrig acceptera att elever halkar efter utan att snabbt ge rätt stöd. Tidiga insatser på alla plan helt enkelt.

 

Hyfsa debatten, Marcus Fridlund (S)!

Hej Marcus Fridlund!

Vi är inte vänner på Facebook, men jag blev ikväll tipsad om ditt inlägg apropå mitt debattsvar i dagens VT.

http://www.vt.se/asikter/debatt/trovardighet-kraver-finansierade-loften-om5396256.aspx

Jag känner att jag vill bemöta din formulering. Jag tänkte att jag gör det här på VT-bloggen, så kan du efteråt passa på att läsa mina tidigare blogginlägg som bl. a belyser olika sorts problematik i skolans värld.

Du skrev:
Vem är trovärdigast, en som är väl insatt, uppdaterad och närvarande eller en som typ varit på 2 max 3 sammanträden under hela mandatperioden? Komigen oppositionen, kan ni inte bättre än såhär?

Jag utgår ifrån att det är mig du menar. Det är spännande att läsa att du anser dig mycket mer trovärdig än jag.

Till att börja med har jag deltagit på fler än 2-3 möten i Barn- och utbildningsnämnden sedan våren -17 då jag gick in som ny ersättare. Ibland har jag varit frånvarande pga arbetssituation, jag är trots allt bara ersättare i nämnden. Men på flera möten som jag varit på har du själv varit frånvarande. Varför slänger du ur dig osanningar/ felaktigheter? Och oavsett frekvensen på mitt mötesdeltagande; varför vill du göra gällande att jag inte är insatt?

Siffror och statistik talar för sig själva. Det är lätt för vem som helst att kolla upp, det krävs inga BUN-möten eller dragningar av tjänstemän för att sätta sig in i saker. Jag är lika insatt som du i siffror som visar hur många elever som misslyckas i skolan i kommunen.

Jag var med i BUN hela mandatperioden 2006-2010 och har följt utvecklingen sedan dess. Jag har mängder med kontakter med personer som jobbar i skolan, det händer också att personer kontaktar mig. Jag har också ett stort kontaktnät av föräldrar med barn i skolåldern. Jag har själv fyra barn i åldern 6-16 år och vid det här laget har jag därför en ganska god erfarenhet av skolan ur ett föräldraperspektiv. De senaste fyra åren har jag bloggat här på VT om just skolan. Jag utger mig inte för att vara expert på skolfrågor, men jag är genuint intresserad, följer och deltar gärna i debatten. Det skulle aldrig falla mig in att försöka tävla i trovärdighet baserat på antalet BUN-möten du deltagit på. Det är inte seriöst, det är väl ändå helt andra saker som räknas?

Jag ser fram emot ditt svar i VT, Marcus, men jag hoppas att du då håller en högre nivå än vad du gjorde i ditt Facebookinlägg. Det är inte första gången jag sett dig jobba med fulretorik. Vill du vara trovärdig framledes så kan du börja med att hålla dig till sanningen och korrekta uppgifter.

Vänliga hälsningar
Magdalena Lidestam

Facebookinlägget i sin helhet: 

Makt och total kontroll

VT:s ledarskribent Jakob Styrenius skrev den 30/4 en både underhållande och upplysande ledartext som handlade om socialdemokraten Dan Nilsson och alla stolar denne sitter på samtidigt. Herr Nilsson är ordförande och ledamot både här och där, i sammanhang där det kan uppstå både intressekonflikter och jävsituationer. Dessvärre är han inte unik, det förekommer på fler håll bland kommunpolitikerna. Hur kan det komma sig att det blir så?

Berörda personer förklarar gärna det hela med att ”det är ju så få som vill ställa upp, det är nästan omöjligt att hitta personer som kan och vill ta de här positionerna”. Köp inte den förklaringen! Visst finns det en viss sanning i att det är svårt för alla partier att rekrytera nya medlemmar som är beredda att lägga ner tid och engagemang, men att det skulle vara så skralt att det måste vara samma personer som innehar samtliga ledande positioner stämmer faktiskt inte.

Att det har blivit en maktkoncentration där några få har allt inflytande beror på att det är några personer som VILL ha all makt och besitta alla viktiga positioner för upprätthålla total kontroll. Man ser också till att bita sig kvar vid makten. Ofta är det en mycket liten krets människor inom partierna som utgör de valberedningar som tar fram förslagen när positioner ska tillsättas. Det förekommer till och med att man i en valberedning utser en närstående eller sig själv till uppdrag, trots att det är solklart jäv.

Den lilla gruppen av personer som vill besitta all makt ser sedan till att göra upp om vem som ska ha vad redan innan de interna valen sker. Sedan sluter man upp och röstar på varandra, man hjälps åt och mobiliserar så att utfallet blir precis som man vill. Sedan hävdar man att demokrati har fått råda, vilket är en halvsanning när processerna i själva verket ofta är väldigt riggade och ofräscha.

Visst är det bra att våra politiker vill vara engagerade och att de vill åta sig politiska uppdrag. Man kan bara hoppas att det är ett äkta engagemang som är drivkraften, så att det inte handlar om makthunger, prestige och arvoden.

(Det vore intressant om VT följde upp Styrenius ledare från 30/4 och gjorde en kartläggning av hur det ser ut med maktfördelningen och uppdragen bland Västerviks kommunpolitiker).

Korruption skadar

För några veckor sedan lämnade jag och Jörgen Andersson in ett medborgarförslag till Västerviks kommun. Detta med anledning av att det tycks som att begreppet ”korruption” är ett ganska oklart begrepp hos många, vilket i sig är ganska oroande. Det är också oroväckande att många inte verkar förstå konsekvenserna av korruption och hur det skadar såväl ekonomisk tillväxt som övrig samhällsutveckling.

För en tid sedan presenterades Transparency Internationals årliga rapport om korruption, denna visade att Sverige halkat ner i rankingen och numera anses som det land i Skandinavien med mest korruption. Det kan bero på att korruptionsskandalerna de senaste åren har avlöst varandra, vilket finns all anledning att oroas över. Undersökningar visar också att en stor andel av svenskarna har uppfattningen att tjänstemän och politiker ofta är korrupta. Man tror att det spelar roll vem/vilka man känner, och att det är avgörande för hur man behandlas av de offentliga tjänstemännen. Det här urholkar tilliten till samhällsinstitutionerna, det göder politikerförakt och det riskerar i förlängningen att skada samhället i stort.

Såhär lyder vårt medborgarförslag:

”Experter menar att medvetenheten om vad korruption innebär är generellt ganska låg. Världsbankens definition av korruption är: ”missbruk av offentlig makt för privat vinning”. Många har en bild av att korruption endast innebär straffrättsliga brott såsom mutbrott, trolöshet mot huvudman mm, men definitionen är mycket bredare. En vanlig typ av korruption som dessutom är svår att komma åt är vänskapskorruption, det vill säga att man utnyttjar sin position för att skaffa sig egna fördelar (behöver ej vara ekonomiska), eller för att hjälpa släkt och vänner etc. Det kan till exempel handla om förfarande vid upphandlingar eller tillsättningar av uppdrag. Denna typ av korruption är svår att bevisa, men det som ”bara” är oetiskt och olämpligt, men inte olagligt i juridisk mening, skadar också förtroendet i grunden. Hur utbredd vänskapskorruptionen är vet vi egentligen inte, men mycket tyder på att det är ett mycket omfattande problem, speciellt i våra kommuner.

Med tanke på den senaste tidens granskningar i Västerviks kommun, där det påtalats ett flertal brister, finns det anledning att snarast vidta åtgärder. Vi vill därför lämna följande förslag:

• Utbilda kommunens tjänstemän och politiker i vad korruption innebär. Denna utbildning bör införas och vara obligatorisk.
• Utforma en etisk policy som även omfattar vänskapskorruption, jäv mm.
• Bjud in experter som till exempel tidigare chef för Riksrevisionen Inga-Britt Ahlenius och forskaren Gissur Erlingsson som föreläsare.”

Det ska bli spännande att se hur vårt medborgarförslag kommer att behandlas.

Här är en länk till ett klipp från TV4:s Nyhetsmorgon från februari 2017, där bl a Inga-Britt Ahlenius pratar om korruption. Jag tycker du ska titta på klippet, det är både pedagogiskt och upplysande.

https://youtu.be/EDPfLCEbAI0

 

 

”Bakåtsträvare!”

”Bakåtsträvare”, ett frekvent använt skällsord i Västervik. Ordet ”bakåtsträvare” används av ett stort antal västerviksbor så fort någon råkar vara det minsta kritisk mot förfarandet vad gäller olika genomförda projekt, eller när någon manar till sans och eftertänksamhet innan beslut tas i samband med nya kostsamma satsningar.

Flertalet politiker i Västervik tycks livrädda att bli stämplade som bakåtsträvare, den ene mer progressiv än den andre. Ständigt hör vi svador och haranger om ”utveckling och tillväxt” men ofta saknas substans i resonemangen. Det måste ”hända något” i Västervik, kosta vad det kosta vill, och om vi bara fläskar på riktigt ordentligt och satsar skattepengar på stora projekt så leder det per automatik till tillväxt och utveckling i kommunen. Det ”vet man”. Och den som vågar sig på att ifrågasätta och kräva ett svar på hur man kan vara så säker på om det verkligen är förnuftigt använda skattepengar, och hur tillväxt och utveckling gynnas av projektet ska inte räkna med att få något bra svar. Politikerna och tjänstemännen tror och hoppas verkar det som. Optimismen inför vissa projekt vet inga gränser:”Nu kör vi! Full fart framåt! Våga och vinn! Ni som är emot är bara missunnsamma och lever kvar i det förgångna! Vill ni att Västervik stagnerar?”

Orden ”tillväxt och utveckling” är som sagt populära, men orden ”ansvar och eftertänksamhet” tycks i dagsläget inte lika sexiga. Den som följt debatten efter Uppdrag Gransknings program om Västervik har säkert noterat att det verkar som att det uppstått två läger bland befolkningen.

Det ena lägret är mycket upprörda över hur våra skattepengar hanteras och att processerna kring till exempel Slottsholmenprojektet och flygplatsen tycks ha varit minst sagt korrupta. De är också arga och besvikna över att en ledande politiker avslöjats med att ha förfalskat offentliga handlingar och därefter blåljugit i TV när han konfronterats med sitt agerande. De tycker att ansvar ska utkrävas, att lagar och regler ska följas och att våra företrädare måste vara ärliga för att förtjäna förtroende.

Det andra lägret anser att allt hade varit frid och fröjd om bara inte Uppdrag Granskning kommit in i bilden för att förstöra och svartmåla den lilla fina staden. Man tycker dessutom att det som kommit fram inte är något att bry sig om, vissa tycker till och med att det är bra med vänskapskorruption. Att det är självklart att politiker gynnar vissa företagare framför andra, för huvudsaken är ju att det blir ”tillväxt och utveckling” i staden. Man tycker också att politikern som förfalskat handlingar och ljugit förtjänar fortsatt förtroende ”eftersom han agerat med Västerviks bästa för ögonen” och ”har gjort så mycket bra saker tidigare”. Nej, han ska inte klandras, det är ju den eller de som tipsat UG som gjort fel, tycker man. Och så letar man efter syndabockar och riktar misstankar mot diverse olika ”bakåtsträvare” som kan tänkas ligga bakom den illasinnade granskningen.

Själv så är jag riktigt skrämd över vilken uppiskad och hatisk stämning som nu har uppstått. Det råder nästan öppet krig mellan de som vill utkräva ansvar och de som som verkar vilja fortsätta leva i en kommun där vissa gynnas och man håller varandra bakom ryggen.

En annan sak som känns obehaglig är den totala tystnaden från våra politiker (med något undantag). De flesta verkar ha lagt locket på, kanske i syfte att skydda sig själva. Det är kanske en konsekvens av den uppiskade stämningen, vissa är kanske rädda för att göra uttalanden och utsätta sig för risken att behöva stå till svars för antingen det ena eller andra lägret. Många hoppas nog på att allting snart ska vara glömt och förlåtet, så man kan köra på ungefär som man brukar. En tanke många borde skrämmas av.

 

Magdalena Lidestam är utbildad hälsocoach som även studerar folkhälsovetenskap. Är intresserad av konst, film politik och mycket annat. Bor i Överum med sin sambo Jörgen och deras fyra barn. Familjen består även av tre vuxna bonusbarn och två bonusbarnbarn.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar
Låt oss prata om skolan! Mor

Bloggar

Politikerbloggar