Logga in
Logga ut

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min fritid åt, på flera olika sätt. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

De mördades 1861

Igår kunde vi i VT läsa om mordet på bryggarmadamen Gustava Sandberg och hennes piga Catharina Elisabeth Asplund i Västervik 1861. Det här mordet är välkänt i Västerviks historia, och omskrivet flera gånger, både i tidningar och böcker. Här ska jag berätta om varifrån de kom, de mördade och mördaren. Det kan man som bekant utläsa ur kyrkböckerna.

Dödboken för Västervik 1861:

Västervik C:9

Västervik C:9
Från Västervik C:9 sidan 312, Arkiv Digital.

Ofta har Gustava Sandberg kallats änka, men det var hon inte, utan skild som Bengt Faleij berättar i artikel. Anledningen är att skilsmässor var så ovanliga på den tiden, så det fanns förmodligen ingen allmän vokabulär för frånskilda. Visserligen var hennes exmake död, men han hade dött efter skilsmässan. Prästerna skulle  rapportera in alla som föddes, vigdes och dog till Tabellverket (dagens Statistiska Centralbyrån) och där fanns ingen kolumn för frånskilda i formuläret så dessa skrevs oftast som änkor och änklingar.

Gustava Sandberg hette egentligen Sandelius, så står det i husförhörslängden. I dödboken står det Sandberg, f Sandelius. Detta gäller också pigan Catharina Asplund, som var änka efter Fredrik Svensson. I allmänhet behöll kvinnor sitt efternamn på den här tiden, ända fram till förra sekelskiftet. Att kvinnor per automatik byter efternamn vid giftermål är huvudsakligen ett 1900-talsfenomen. Catharina kallas oftast Carin när mordet är omskrivet, och detta var den vanliga kortformen av Catharina. En kanske lika vanlig kortform var Cajsa.

Västervik AI44
Från Västervik AI:44 sidan 115, Arkiv Digital.

Bryggeriet och bostaden där de bodde omfattade Södra kvarteren nr 47 och 48. Här fanns en lång rad anställda pigor och drängar, bland andra mördaren Carl Fredrik Ottosson. Han var dräng och hade kommit i tjänst hos Gustava Sandberg så sent som året innan. Då flyttade han till Västervik från Eds kapellförsamling, det vi idag kallar Östra Eds församling.

Carl Fredrik Ottosson var född den 27 juli 1829 i Västra Ed, och alltså 32 år när han begick mordet, eller snarare dråpet. Han var bondson från Averum, föräldrarna hette Otto Andersson Edler och Stina Kajsa Gudmunsdotter. Vid dopet fick han även namnet Theodor.

Averum ligger i församlingens sydöstra hörn norr om Loftahammar och överfördes på 1830-talet till Eds kapellförsamling. Föräldragården var på en åttondels mantal, det finns både dräng och piga på gården. Carl Fredriks far var hemmansägare och båda föräldrarna kom från socknen. Det är på fädernet som Carl Fredrik kommer från Averum, här bodde tidigare hans farföräräldrar Anders Thyrsson och Sara Thyrsdotter. Hans morföräldrar var Gudmund Göransson och Catharina Larsdotter från Skillered. I familjen fanns ytterligare tre barn, storebror Göran August, lillasyster Fredrika och lillebror Anders Leander. 1846, när Carl Fredrik var 17 år, blev han dräng på en gård i Loftahammar men kom hem igen sedan familjen flyttat till Veländebo där hans far blivit arrendator. Ett par år före mordet återvände de till Averum.

Östra Ed AI:10
Husförhörslängden Östra Ed AI:10 sidan 5, Arkiv Digital.

Carl Fredrik Ottosson undslapp galgen trots sitt bestialiska dåd. Den 15 januari 1862 omvandlade Göta hovrätt dödsdomen till livstids fästningsarbete. Den 24 augusti 1872, bara tio år senare, benådades han av kungen och kom sedan hem till familjen den 23 september. Då kom han från fängelset i Landskrona. Hans far Otto Andersson Edler fick inte vara med om sonens benådning utan dog i januari 1872. Han hade inte ens fyllt 73 år men prästen skriver att han dog av ålderdomsbräcklighet. Kanske var han en bruten man efter sonens dom.

Östra Ed AI:14
Husförhörslängden Östra Ed AI:14 sidan 6, Arkiv Digital.

Carl Fredrik stannade bara hemma i Averum ett halvår. Den 1 april 1873 flyttade han till Västervik igen. I inflyttningslängden står det att han är den benådade livstidsfången C. F. Ottoson Edler från Eds capell. I Västervik blev han smidesarbetare och bodde först i Marieborg. Redan en månad efter inflyttningen gifte han sig med pigan Carolina Zanton. Lysningen har de tagit ut den 4 april så kanske har Carl Fredrik redan direkt efter frigivningen bott i Västervik och där träffat Carolina, men varit skriven hemma på Averum. Kanske kände de varandra sedan tidigare och hade hållit brevkontakt.

Äktenskapet blev kort. Den 9 oktober 1875, två och ett halvt år efter vigseln, dog Carl Fredrik. Det skedde ombord på ångaren Gamleby, där han och skepparen Carl Johan Nilsson båda dog av kolosförgiftning. Frågan är vad som hände? Om det var en ren olycka eller om de varit onyktra och råkat göra något fel med ångbåtens maskineri? I husförhörslängden ser det ut som ett frågetecken efter dödsdatumet, men det kan ju vara en annan krumelur. Eller så hade ångaren legat vid kaj och man funnit de båda två döda männen utan att veta om de dött samma dag eller dagen innan. Båda två begravdes den 14 oktober. Även skepparen kom från Ed. Kanske var det en barndomsbekant som Carl Fredrik umgåtts med i stan.

Carl Fredrik lämnade inga barn efter sig, om han inte var far till den utomäktenskapliga dotter som hustrun Carolina fött redan 1859. Någon far finns inte antecknad. Vid Carl Fredriks död bodde familjen på Strömsgatan men Carolina flyttade sedan till Östermalm.

Carl Fredriks tre syskon bodde kvar hemma på gården i Averum. Storebror Göran August var enligt prästen "ofärdig, sjuklig, oförmögen till arbete" och dog 1878. Två år senare dog modern. Lillebror Anders Leander, åtta år yngre än Carl Fredrik, gifte sig och tog över gårdsbruket. Systern Fredrika stannade kvar hemma, även hon är antecknad som sjuklig och ofärdig.

Livet blev nog tungt för Anders Leander Ottosson. Inte bara för att storebror var en mördare, inom loppet av åtta år förlorade han både sin mor, två av sina syskon och två av sina tre barn. Tio år senare dog hustrun och han gifte om sig efter ett år. Då hade enda dottern blivit 17 år och flyttat hemifrån. Han levde till 1906. Fastigheten ägdes länge av sterbhuset men uppenbarligen var det de två överlevande bröderna som båda ägde gården, fram till Carl Fredriks död. När han gifte sig i Västervik hade han titeln hemmansägare.

Även om det här riskerar att bli en roman så ska jag också berätta om Gustava Sandbergs och Catharina Asplunds bakgrund.

Gustava Sandberg ägde Södra kvarteret nr 47 och 48. Efter mordet är dessa båda kvarter hopslagna med nr 46, och här bor bland andra sjökaptenen Carl Ludvig Oscar Egge med hustrun Charlotta Sophia Georgina Lagers. Kanske är det han som köpt fastigheterna sedan kungen och drottningen tackat nej till gåvan från den mördades testamente.

När Gustava dödades var hon 73 år gammal och hade två fostersöner boende hos sig. De var båda två i övre tonåren och i alla fall den ene av dem var hennes avlidne brors son. Han hette Gustaf Theodor Sandelius och kom från Etelhem på Gotland. Den andre var Per Johan Petersson från Torsås, som även var lärling i bryggeriet. Tidigare hade hon haft flera andra syskonbarn som fosterbarn hos sig. Många pigor och drängar kom och gick i hennes tjänst.

Bryggaren Johan Sandberg och Gustava Sandelius gifte sig på midsommarafton 1814 i Västervik. Då var han färgeregesäll och arrenderade ett färgeri och hon kallades jungfru, men egentligen var hon piga på Cedersbergs glasbruk i Bjärka-Säby i hemsocknen Vist i Östergötland. Där bodde hennes föräldrar, smeden Carl Sandelius och hans hustru Christina Persdotter. Gustava föddes 1788 och hade alltså hunnit bli 26 år när hon gifte sig med den tre år äldre maken. Hon hade en syster som var ett år yngre och hette Eva Lotta.

Johan Sandberg kom från Kråkshult utanför Eksjö och hade flyttat till Västervik från Vadstena 1813. Kanske besökte han Cedersbergs glasbruk och träffade Gustava där. Kanske var det en syster till Johan, kvinnan som heter Lovisa Sandberg och som har bott i Vist fram till 1813 och sedan bott i samma hushåll som Johan i Västervik innan han gifte sig.

I början av 1820-talet flyttade Gustava och Johan in i fastigheten på det vi nu kallar Spötorget, och som då var utkanten av stan. De verkar inte ha fått några barn, åtminstone inga som överlevt spädbarnsåren. 1835 skildes makarna åt. Orsaken var att Johan Sandberg varit otrogen. Efter skilsmässan flyttade han till Linköping och dog där på julafton samma år. Att ägna sig åt vänsterprassel var ett lagbrott på den tiden, och Johan fick undergå hemlig skriftning som straff. Det innebar att han fick träffa prästen i enskildhet och bekänna sina synder för att sedan bli förlåten. Han kan dessutom ha fått betala böter. Hans brott var så kallat enkelt hor, vilket innebär att den andra parten inte var gift.

Västervik AI:24
Husförhörslängden Västervik AI:24 sidan 475, Arkiv Digital.

Catharina Asplund (eller Carin Svensson) bodde vid tiden för mordet i Sonderburg ovanför vår nuvarande stadspark. Då låg det utanför stadskvarteren. Hon var född i Västervik 1815 och hade blivit änka på nyårsafton året innan hon mördades, och vara alltså då 45 år gammal. Maken hette Fredrik Svensson och var arbetskarl, född i Gamleby 1812. I husförhörslängden finns ett så kallat frejdebevis för Fredrik Svensson. Det var ett intyg som berättar att han är en rättskaffens människa, att han kunde sin kristensdomslära och att han var ledig för äktenskap. Attesten är utfärdad av komminister Nelzén i Loftahammar.

Västervik AI37
Husförhörslängden Västervik AI:37 sidan 44, Arkiv Digital.

När de gifte sig i november 1850 var han fiskardräng på Gränsö och hon var piga i Norra kvarteret nr 12. I husförhörslängden här finns också en utomäktenskaplig dotter som hette Josephina Albertina, född i Hjorted i maj 1850, alltså bara ett halvår före bröllopet. Dottern var deras gemensamma och hela familjen flyttade till Södermalm, kvarteret nr 8.

Västervik AI44
Husförhörslängden Västervik AI:44 sidan 162, Arkiv Digital.

Dottern dog innan hon hann fylla ett år, i april 1851. 1850 har prästen skrivit en anteckning i husförhörslängden som ser ut som om Catharina fått 11 oäkta barn, men i nästa husförhörslängd står det 2, så det är den romerska siffran 2. Några fler barn fick de inte.

Västervik AI37
Husförhörslängden Västervik AI:37 sidan 44, Arkiv Digital.

Catharinas första barn föddes 1841 och hette också Albertina Josefina. Hon dog 1848.
Även Catharina själv var född utom äktenskapet. I födelseboken står dopnamnen Cajsa Lisa, och inte Catharina Elisabeth som hon hette senare i livet. Men det är ju samma namn. Hennes föräldrar var skepparen Johan Asplund i Västervik och hans trolovade Anna Nilsdotter, som då var 38 år gammal. De verkar ha gift sig senare.

Historien finns i arkiven.

Källor: Kyrkoarkiven i Västervik, Västra Ed och Östra Ed, samt Västerviks stads borgarbok 1740-1864. Samtliga bilder kommer från Arkiv Digital.



 

 

 

 

 

Eric Stenfeldt sprang fort

Friidrott är ju aktuellt. En lokal idrottare i Västerviks historia är Eric Stenfeldt. Han föddes 1905 och levde till 1967. Under sin ungdom i Västervik tävlade han för Västerviks IF och blev då en lysande stjärna i klubben.

Eric Stenfeldt började som fotbollsspelare i Ekdalens BK, en stadsdelsklubb i södra delen av stan. Sedan gick han över till Västerviks IF och började tävla i friidrott. 20 år gammal vann han SM på 10 000 meter 1925, och även 1926. Under sin aktiva tid hann han med sju landskamper.

Det här är inget jag vet för att jag är kalenderbitare utan det står att läsa i VIF:s jubileumsbok från 1981. I föreningsarkivet kan vi också följa hans karriär. Där finns flera handlingar där han nämns.

Eric Stenfeldt
I Västerviks IF:s jubileumsbok från 1981 handlar en artikel om klubbens stora löparstjärna på 1920-talet, Eric Stenfeldt. På bilden är han den andre löparen från vänster, delvis dold.

En bättre bild på Eric Stenfeldt finns hos Sveriges Friidrottsförbund. Klicka på bilden när du är inne på sidan, så ser du Eric Stenfeldt till vänster.

Eric Stenfeldt
I Västerviks IF:s rekordlista finns uppgifter om Eric Stenfeldts resultat, bland annat rekordet på 1500 meter 1925.

I VIF:s rekordbok finns han noterad på flera ställen, bland annat i listan för 1500 meter 1925 då han sprang på tiden 4,13,8 minuter, och 3000 meter på 9,05,6 minuter samma år. 1929 slog han sitt eget rekord på 3000 meter med resultatet 8,51,3 minuter. 1927 sprang han 10 000 meter på 31,27 minuter, ett rekord som stod sig i många år.

I Västerviks-Tidningen rapporterades om honom flera gånger under 1930. Bland annat den 23 april då han tävlat i DM i terränglöpning i Vimmerby och fått ena skon avtrampad men ändå segrade överlägset. Den 12 juli rapporterades från idrottsspelen i Stockholm då han vann den engelska femmilen på 26,08,8 minuter och kom trea på 5000 meter efter vinnaren Lauri Virtanen från Finland och svensken Erik Pettersson på andra plats. Samma år tog han silver på 10 000 meter.

Eric Stenfeldt föddes i Västervik den 7 februari 1905, som äldste sonen till Johan Albert Stenfelt, född 1880 i Västervik, och Ester Nanny Kristina Svahn, född 1886 i Hallingeberg. Eric fick två bröder, Tore född 1907 och Gösta född 1909.

1928, mitt under sin framgångsrika idrottskarriär, gifte sig Eric med Lilly Eremina Lindal, som var jämngammal med honom. Makarna skilde sig 1935. Eric hann med ytterligare två äktenskap före sin död 1967 i Göteborg. Fadern Johan Albert hette först Larsson och bytte till Stenfelt innan han gifte sig 1904. Erics farbror Karl Alfred tog namnet Fors.

Eric Stenfeldt
Västerviks-Tidningen den 23 april 1930.

Eric Stenfeldt
Den 12 juli 1930 skrev Västerviks-Tidningen om Eric Stenfeldts framgångar i friidrottstävlingarna i Stockholm.

Snushandlaren i Lofta

En gång i tiden fanns det en snushandlare i Lofta socken. Åtminstone om vi ska tro husförhörslängden, och det ska vi väl. Han hette Niklas Norelius och bodde kring 1830 på Klockaregården i Lofta med hustru och barn. De kom dit 1827 från Nygård, men Niklas Norelius var född i Västervik 1772. 1796 hade Niklas Norelius slagit sig ner på torpet Oxhagen under Nygård då han blev dräng på gården och även gårdens egen skräddare.

Det var vid flytten 1827 som han sadlade om till snushandlare. Om det var ett lukrativt yrke vid den här tiden är svårt att säga, kanske fortsatte han också arbeta som skräddare. Även om många snusade även på den tiden, förmodligen fler än idag, verkar det lite udda att vara snushandlare i Lofta, med tanke på den tidens kommunikationer. Att de fanns i städerna är givet, där det fanns många kunder, men hur fick en snushandlare ihop till levebrödet genom att sälja snus ute på landsbygden? Kanske tillverkade han också snus, på den tiden var det småskalig tillverkning som gällde.

Hustrun hette Anna Stina Bladström och var den som hade rötterna på Nygård i Lofta, där hon föddes 1784. I Lofta föddes också deras barn Samuel, Anna Lena och Niclas Magnus, födda 1814-1820. Släkten Norelius verkar ha brett ut sig i Lofta för senare på 1800-talet finns det en hel del personer med det namnet, födda i Lofta och troligen barnbarn och barnbarnsbarn till Niklas och Anna Stina. Är du en av Niklas Norelius ättlingar så har du alltså en snushandlare i släkten.

Lofta
Husförhörslängden i Lofta 1829-1835. Bildkälla: Arkiv Digital, Lofta AI:11 sidan 3.

Niklas Norelius dog 1845 och hustrun levde till 1860. Hon bodde då kvar på Klockaregården med sin 25-årige dotterson Carl Johan Didrik.

Källor: Lofta kyrkoarkiv, Lofta hembygdsförening

Gravstenarna på kyrkogården

Torkan slår hårt mot allt som växer och värmen är svår för många. Värst är det för bönderna och därmed för oss alla som behöver mat.

Igår besökte jag Nya kyrkogården i Västervik för att vattna lite på svärföräldrarnas grav. Där är extremt torrt, men tack var rätt val av blomplanta håller det sig ganska fint på graven, trots hettan. Men gräsmattor och annan växtlighet är torrbrun och knastrig. Det är sorgligt, men det kommer sannolikt att repa sig till nästa år.

Västerviks nya kyrkogård
Så här ser det ut nu på Nya kyrkogården i Västervik.

Varje gång jag besöker graven och går förbi alla gravstenarna på väg till "vår" grav läser jag namnen på stenarna och funderar lite på vilka de är som vilar här. Eftersom jag kommer från västkusten och inte har någon släkt här i Västervik har jag inga andra anhöriggravar än mina svärföräldrars just här.

Jag vill med detta påminna om Gravstensinventeringen, släktforskarförbundets databas med gravstenar på Sveriges kyrkogårdar. Många släktforskare letar efter sina döda släktingars gravstenar, kanske är de redan inlagda. Har du bilder på gravstenar som ännu inte finns i databasen så lägg in dem. Det kan vara till nytta och glädje för andra. Många släktforskare är igång med att inventera kyrkogårdar i sin närhet, ett arbete som jag är väldigt tacksam för. På gravstensinventeringens hemsida finns information om inventeringsläget och hur man gör.

I databasen finns idag inlagda gravstenar från 16 kyrkogårdar i Tjust (är det alla som finns, tro?) och bland dessa både gamla och nya kyrkogården i Västervik. Men alla gravstenar är inte inventerade än så det finns plats för fler.

Simsons historia

Simson
Foto från Sjöhistoriska Museet. Kanske är bilden tagen i Stockholm.

Om du går på Restaurang Simson i Västervik i sommar kanske du funderar över båtens historia. Fartyget byggdes 1914, på Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm. Namnet då var Avance I. 1936 såldes hon till Simon Carlsson i Stockholm och fick namnet Bo Simson, som senare alltå blivit bara Simson.

Simson har gått i trafik i Stockholms skärgård, transporterat värnpliktiga under andra världskriget och gått på Vänern, med grundstötning i Karlstad 1981. Även året därpå blev det en grundstötning, då i Öresund.

1986 köpte bröderna Rais Simson och hon blev restaurangbåt här i Västervik. Kanske minns du tillbudet den första vintern efter millennieskiftet, när hon sjönk vid kajen den 29 januari. Men hon reste sig igen och flyter fortfarande i Gamlebyvikens vatten, 104 år gammal.

Läs mer i detalj om Simsons historia.

Medeltidsbyggnaden står kvar

Törnsfalls kyrka

Törnsfalls kyrka är den allra äldsta kyrkan i Tjust, den enda från medeltiden som ännu är i bruk. Det vet nog många av er. Den står mäktig på sin kulle fortfarande efter 800-900 år. Det går att förstå varför människorna då valde den här platsen. Så känns det idag, även om landskapet givetvis förändrats dratiskt sedan 1100- och 1200-talet.

Här om dagen hade jag anledning att besöka Törnsfalls kyrkogård för att leta efter en grav. Det går inte att undgå att känna den gamla kyrkans närvaro även när jag gick med blicken på gravstenarnas namn. Det är fint att kyrkan fått behålla sin medeltida prägel och inte fått vit beklädnad som de flesta yngre kyrkor.

Det är tornet som ska ha tillkommit på 1100-talet. Resten av kyrkan är yngre, även långhuset i sten. Tidigare var det oklart om tornet byggts redan på 1100-talet eller på 1200-talet, men numera uppger Riksantikvarieämbetet att det är från 1100-talet. Sedan har ändringar skett flera gånger, både utvändigt och invändigt. Bilder från omkring förra sekelskiftet finns på Törnsfalls hembygdsförenings hemsida.

1989-1990 gjorde min dåvarande man, jag och två andra kollegor ett uppslagsverk om Sveriges alla kyrkor (Våra kyrkor, utgiven 1990). Där har vi beskrivningar och bilder av 2574 kyrkor i Sverige. Själv skrev jag om ungefär 800 av dem. Det slog mig då vilken historisk skatt kyrkorna är, inte minst de äldre.

Kyrkorna är kanske de enda byggnaderna som du kan veta att din släkting faktiskt har varit inne i, i alla fall de människor som växte upp. Även de små barnen togs till kyrkan bara några dagar gamla, om de inte nöddöptes. Alla konfirmerades, alla hade kyrkoplikt, dvs att gå på gudstjänsterna på söndagar. Jag undrar om det fanns någon vuxen person förr i tiden som aldrig hade besökt sin kyrka? Själv är jag inte så kyrksam av mig men ser man kyrkan i ett vidare perspektiv får den en större betydelse.

Många kyrkor i Sverige är förstås så nya att de inte fanns när våra gamla släktingar levde. Ibland finns det en ruin kvar, som till exempel i Gamleby, Edsbruk och Ukna. Av kyrkorna i Tjust är Odensvi, Loftahammars, Östra Eds, Tryserums, Hjorteds, Hallingebergs, Blackstads och Västrums kyrkor från 1700-talet. Sta Gertruds kyrka i stan är ju som bekant från 1400-talet. Resten är 1800-talskyrkor, förutom St Petri kyrka i stan som byggdes alldeles i början av 1900-talet.

De allra flesta begravdes också på kyrkogården där de bodde vid sin död. Många gravar är ju återtagna av församlingen när gravrätten upphört och gravstenarna är borta men graven finns ju kvar. Visst fanns det en och annan som drunkande och aldrig begravdes eller som avrättades och begravdes på galgbacken eller tog sitt eget liv och begravdes i skogen. Men de är få jämfört med alla dem som är begravda intill våra kyrkor. I äldre tider begravdes ju även många inne i kyrkorna.

Jag önskar er alla en fin midsommar!

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker, men hoppar även in på VT då och då. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar