Logga in
Logga ut

Eva Johansson

Släktforskarbloggen

Tidigare webbredaktör på VT.
Här bloggar jag om mitt stora intresse släktforskning. Det ägnar jag nästan all min fritid åt, på flera olika sätt. Både enskilt hemma på kammarn och inom Tjust släktforskarförening. I bloggen tar jag upp allt möjligt som berör släktforskning.

Graven har fått en minnessten

Röde Frans grav var länge omärkt men nu har den fått en rejäl och fin minnessten. En minnesceremoni hölls igår, påskdagen den 16 april, vid graven på Nya kyrkogården i Västervik. Arrangör var Västerviks Socialistförening vars ordförande Johannes Regell höll tal. Det gjorde även författaren Ingemar Sjöö, som skrivit om hungerupproret 1917.

Röde Frans grav
På minnesstenen kan vi läsa om Frans Johan Gustafsson och hungerupproret 1917.

Röde Frans grav
Frans Gustafssons barnbarnsbarn Zandra Lindström till höger vid graven.

Röde Frans grav
Från minnesceremonin på påskdagen, Johannes Regell håller tal.

Röde Frans grav
Äldre bild på Frans Gustafssons grav. Fotot från Zandra Lindström.

Vid minnesstunden träffade jag Zandra Lindström och hennes familj. Hon och hennes två syskon är barnbarnsbarn till Röde Frans, Frans Johan Gustafsson, och hans hustru Ellen Stam. Tidigare har jag intervjuat Zandra men vi hade inte träffats, så det var roligt att ses.

Från början fanns det förstås en gravsten på Frans Gustafssons grav, men gravrätten har gått ut för länge sedan och stenen därför tagits bort. Den nya stenen är inte en gravsten utan en minnessten, med information om vem han var och hans betydelse i vår historia.

1917 var det ett helt annat politiskt läge i Sverige än det är idag. Först 1918 beslutades om allmän och lika rösträtt men det dröjde till 1921 innan det började tillämpas. Tidigare fick män rösta i förhållande till inkomst, kvinnor inte alls. Kvinnor var fortfarande inte myndiga om de var gifta, då var de underställda mannens förmyndarskap. Detta ändrades också 1921.

Frans Gustafsson var socialist och syndikalist, en viktig agitatör inom arbetarrörelsen och flitig medverkande i Syndikalisternas tidning. Syndikalisterna hade som fackförbund en stark ställning i Västervik vid denna tid. Efter hans död 1918 skrevs en nekrolog i tidningen Syndikalisten, bland annat kan vi läsa om Röde Frans att det "var en stridens, kampens och det rastlösa iverns liv som slöt sin bana".

Idag spelar arbetarrörelsen inte lika stor roll, trots stora klyftor i samhället, och dess historia är inte lika ihågkommen nu som den var för någon generation sedan. För dagens unga tror jag att kunskapen om arbetarrörelsens betydelse och det den uppnådde inte längre är så stor. Men i år får 1917 års historia mycket uppmärksamhet, vilket den verkligen förtjänar.

Min senaste artikel i VT om hungerupproret.

Mina tidigare blogginlägg om Röde Frans och hungerupproret i Västervik 1917:
Om hungerupproret.
Om Röde Frans och varifrån han kom.
Om arbetarkommittén.

Ola Larsmo om hungerupproret 1917 (i DN).
Om potatiskravaller i Stockholm (i DN) Läs mer om detta.

Om 1917 års historia hos Stockholms stadsarkiv.

 

Torp och backstuga

Nyhägn
Torpet Nyhägn under Kilmare i Gladhammars socken. Eget foto.

Många släktforskare funderar kanske på vad det är för skillnad på torp och backstuga. Och var en backstuga verkligen ingrävd i en backe? Nej, så var det inte.

Gränsen mellan torp och backstuga är inte glasklar men i princip är ett torp ett mindre hus med odlingsbar mark och en backstuga är ett mindre hus utan odlingsbar mark.

Backstugan kallas backstuga för att den står på bar backe, det vill säga utan mark. En liten kålgård kunde höra till backstugan och kanske så mycket mark som vi idag har till en normal villatomt eller ett radhus. Backstugorna byggdes som regel på en bys allmänning, det vill säga mark som inte odlades av en enskild gård utan i stället kunde vara betesmark för byns kreatur.

Torpet hade mark på en gårds ägor, oftast den sämsta jorden. Torparen betalade sitt arrende genom dagsverketn på gården, för bonden var det alltså ett sätt att skaffa sig arbetskraft utan att behöva föda familjen.

Vid mitten av 1800-talet fanns det ungefär 100 000 torp i Sverige, bebodda av omkring en halv miljon människor, eller en sjundedel av invånarna.

Ett torp kunde förvandlas till backstuga om gårdsägaren tog tillbaka torpmarken. En backstuga kunde utvecklas till ett torp om backstugusittaren fick möjlighet att uppodla jord kring stugan. Detta finns det åtskilliga exempel på i husförhörslängderna.

Står det ett T eller ett B i husförhörslängden betyder det som regel torp eller backstuga. Många hus som vi idag skulle kalla villor kallades förr backstuga och senare lägenhet. Det var hus som bara byggdes för att vara bostad åt till exempel en lönearbetare som inte bodde på sin arbetsplats. Detta blev vanligt under industrialiseringen.

Källa till uppgifterna om torp och backstugor är boken "Torp, torpare och torpinventeringar" utgiven av Sveriges Hembygdsförbund 2015. En mycket intressant bok som berättar om både husen och människorna, torparkontrakten och hur man gör en torpinventering.

Ingatorp
Backstugan Nyhemmet i Ingatorps socken utanför Eksjö. Foto: August Christian Hultgren 1914. Då bodde fattighjonet Johanna Petersdotter och hennes dotter Matilda Sofia Johansdotter i stugan. Bild från Östergötlands museum.

Kvinnor till sjöss

Kvinnor har alltid arbetat, som bekant. För många har arbetet varit oavlönat och kanske bara taget för givet av omgivningen när arbetet skett i hushållet, med jorden och med djuren. Men på 1800-talet blev det allt vanligare för kvinnor att yrkesarbeta, i takt med en ökad industrialisering. Fler och fler yrken öppnades för kvinnor, liksom utbildningsvägar.

Kvinnor har arbetat till sjöss sedan långt tillbaka. Hur långt vet jag inte men här har vi ett bevis på kvinnors arbete ombord redan vid mitten av 1800-talet:

Västerviks sjömanshus arkiv
Ångskonaren Westervik fördes av kaptenen Jonas Fredrik Sandström. Den 30 mars 1861 mönstrade han en ny besättning med bland annat tre kvinnor. Bildkälla: Arkiv Digital, Sjömanshuset i Västervik (H) DIa:1 (1853-1870) Bild 920. Klicka här för att se bilden i större format.

De tre kvinnorna ombord på ångbåten Westervik hette Johanna Maria Olsson, Johanna Andersson och Johanna Carlsson. Johanna var uppenbarligen ett populärt namn 1830-1840. De var 27, 20 och 28 år gamla och arbetade som restauratris, kokerska och uppasserska. Någon lön finns inte antecknad för två av dem, bara för Johanna Carlsson som fick 8 riksdaler per månad, vilket var mindre än hälften än vad någon av männen hade i lön. De var mönstrade ombord men inte inskrivna i sjömanshuset, som männen var. Först 1935 kunde kvinnor bli inskrivna i sjömanshus, därför är de mycket svårare att hitta i arkivhandlingarna. Man måste veta var man ska leta efter dem.

Kapten Sandström hade anställt kvinnor tidigare. 1860 mönstrades Maria Olsson, Johanna Pettersson och Maria Lovisa Andersson ombord på S/S Westervik. 1859 arbetade två kvinnor ombord och 1858 en uppasserska som hette Augusta Willringhaus, då 21 år gammal. Detta verkar vara det första året med kvinnor mönstrade ombord.

Med all säkerhet var ångbåten Westervik en passagerarbåt, kanske gick den mellan Stockholm och Västervik vid denna tid, eller kanske söderut i Östersjön.

Stor-Erik
Ombord på bogserbåten Stor-Erik arbetade en kvinna som kocka 1916, då den här bilden togs i Gävle hamn. Fotograf okänd, bild från Sundsvalls museums fotosamling.

Björn Ulvaeus släkt

Igår blev jag påmind om att Björn Ulvaeus fyllde år, 73 år måste det vara eftersom han är född 1945. För fyra år sedan bloggade jag här på VT om hans släkt. Numera är han ju än mer aktuell i Västervik så därför länkar jag in det blogginlägget här, så kan den som är intresserad läsa det igen.

Läs om Björn Ulvaeus släkt.

De späda barnen dog

Många barn som föddes förr dog tidigt av sjukdomar som vi idag har bot mot. Säkert var också undernäring och dålig hygien en viktig faktor i barnadödligheten. Vi har nog alla som släktforskar stött på de familjer där flera barn dör som spädbarn, ibland fler som dör än som överlever tills de blev vuxna.

Kring 1750 dog en femtedel av alla barn i Sverige innan de fyllt ett år. Kan du tänka dig det? Vart femte barn dog? Först i slutet av 1800-talet hade spädbarnsdödligheten minskat till hälften, det vill säga tio procent. Siffrorna gick stadigt neråt, men med en ökning under nödåren 1773, 1837 och 1868. 1773 dog nästan vart tredje spädbarn.

Under andra halvan av 1700-talet var medellivslängden 34 år för män och 37 år för kvinnor. Det var den stora spädbarnsdödligheten som drog ner medellivslängden. Den som överlevde till 20-årsåldern kunde förvänta sig att leva till närmare 60-årsdagen. På 1890-talet var medellivslängden 51 år för män och 54 år för kvinnor. Idag är den cirka 80 år för män och 84 år för kvinnor.

Statistik om äldre tiders dödlighet och medellivslängd finns hos Tabellverket som sedan blev Statistiska Centralbyrån. Man kan söka i Tabellverkets gamla statistik hos SCB.

De Cederflychtska pensionärerna

fattighuset
Cederflychtska fattighuset ligger alldeles intill Sta Gertruds kyrka. Foto: Eva Johansson.

Cederflychtska fattighuset är välkänt i Västervik. Det byggdes 1749 efter en generös donation året innan från Anna Cederflycht på Helgerum. Idag är det Kyrkans hus men det har också varit lasarett och kontor för kommunens socialförvaltning och säkert använts för andra ändamål också.

Arkitekten Carl Hårleman ritade huset, som blev både stiligt och präktigt.

I fattighuset fick 16 fattighjon plats, dock inga "lättingar eller vanfrejdade" enligt Anna Cederflychts gåvobrev. De bodde fyra i varje kammare. I huset fanns också gudstjänstlokal och sjuksal. Sysslomannen, föreståndaren på fattighuset, hade hela andra våningen som tjänstebostad.

Hjonen på fattighuset skulle komma från Västrums, Gladhammars, Hallingebergs och Västerviks socknar, fyra från varje. Den som inte ville flytta in till fattighuset i stan kunde få stanna på hemorten men då få halv pension, enligt donationsbrevet. Det finns släktforskare som stött på begreppet Cederflychtspensionär i husförhörslängderna i dessa socknar.

fattighuset
Fattighuset hade förstås sin egen bokföring men vilka hjonen på fattighuset var kan också framgå av kyrkböckerna. Bildkälla: Arkiv Digital.

I Västerviks församlings ministerialbok C:6 finns till exempel en lista på "Pensionairer i Cederflyktska fonden, som tillsättes av Kyrko-rådet, och stadfästes av Landshöfdinge-Ämbetet". Den här listan är inklämd mellan de församlingsbor som dött 1836 och 1837, så förmodligen gäller det dem som just då var Cederflychtspensionärer.

De var snickare Kjellbergs änka, pigan Sophia Dahlberg, hattmakare Berggren, sadelmakare Eklund, Kihlströms änka, Anna Maja Lönngren, änkefru Risell, garvare  Brunbergs änka, Kapten Wennerberg, Hultströms änka, hattmakare Pettersson, Söderbergs änka, änkefru Bergman, kopparslagare Lindgrens änka, sjömannen O Hammarstrand, änkan Anna Bengtsdotter (Brunstedts svärmor), mademoiselle Carin Cederblom, Widerlövs änka, Cajsa i Fattighuset (Tillianders Cajsa), timmerman P Lönnqvist, gubben Hallqvist, sjömansänkan Lisa Enström, snickare Fröbergs mor, madame Mems, änkefru Ullbom och mamsell Lena Maria Sezler. Det är 27 personer och bara 16 fick ju plats. 14 av dem är understrukna, kanske är det de som bodde i huset och de andra hade enbart pension.

fattighuset
Ovanför porten kan vi läsa om Anna Cederflycht och donationen 1748. Foto: Eva Johansson.

Eva Johansson är tidigare webbredaktör på Västerviks-Tidningen. Nu frilansar hon och skriver böcker, men hoppar även in på VT då och då. Intressen förutom släktforskningen är det sociala internet, litteratur och bakning. Bor utanför Västervik. Är sambo och har två vuxna söner och barnbarn. Hemsidor: www.slaktforskaren.se och www.evagun.se

Bloggar

Politikerbloggar