Musiken har trängt ut annan kultur

I Cirkusakademiens arkiv finns flera artistförmedlares kataloger från 1930-talet fram till 1995. De ger en god bild av hur synen på artisteri har förändrats med åren, fram till dagens situation där musiken trängt ut annan publikfinansierad kultur.

En majoritet av svenskar under 40 år aldrig varit på cirkus eller sett en professionell cirkusartist uppträda i verkligheten. En tråkig utveckling av den svenska kulturpolitiken, tycker skribenten.

En majoritet av svenskar under 40 år aldrig varit på cirkus eller sett en professionell cirkusartist uppträda i verkligheten. En tråkig utveckling av den svenska kulturpolitiken, tycker skribenten.

Foto: Daniel Cole

Debatt2023-09-01 06:33
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Från 1930- fram till en bit in på 1960-talet var olika former av skådeartister en stor del av utbudet. Dessa kallas idag för cirkusartister. Under den här perioden var Sverige internationellt känt som ett drivhus för nya akter och artister. Hit kom företrädare för Europas och världens cirkusar och varietéer för att hitta nyheter inom området. 

Med fog kan man tala om ett cirkusunder av samma dignitet som senare tiders pop- och dataspelsunder. Hundratals svenska artister turnerade utomlands och fick en god försörjning på sina färdigheter. 

Katalogerna visar att musiken började ta över på 1970-talet med allt fler diskjockeys, trubadurer och dansare. Skådeartisterna var fortsatt en stor grupp, med en växande andel trollkonstnärer. Akrobater, jonglörer och så vidare blev färre för varje år. 

På 1980-talet fick trolleriet sin topp, att döma av katalogernas utbud. Under 1990-talet skedde en tydlig förskjutning av skådeakter, från vuxenunderhållning till barnkultur. Det hänger troligen samman med att Kulturrådet gjorde stora satsningar på barn, vilket fick skådeartister att sadla om och bli barnunderhållare för att få bidrag. I den nyaste katalogen, från Arbetsförmedlingen 1995, har musiken nästan trängt ut allt annat.

Det blev inte bättre av att riksdagen 1997 införde en straffskatt på cirkusartister. De måste lägga 25 procent moms på sina gager, medan övriga artister är momsfria.

Resultatet har blivit att en majoritet av svenskar under 40 år aldrig varit på cirkus eller sett en professionell cirkusartist uppträda i verkligheten. I tv visas inte längre hela nummer eller akter, med undantag för finalen i TV4:s Talang. Om en cirkusartist eller magiker får synas, är det med ett trick på under en minut. Det är som om musiker bara får spela refrängen. 

Medelålders och yngre förstår inte skillnaden mellan klassisk cirkus, nycirkus, olika former av varieté, tivoli, nöjesfält eller marknad. Allt dras över en kam, under begreppet kringresande. På sin höjd har de sett lokala amatörer förevisa cirkusinspirerad gymnastik och tycker att cirkus, det är för barn. 

I övriga Europa uppskattas cirkus av alla åldrar. I Frankrike och Tyskland är det vuxenunderhållning på bästa sändningstid i tv. Cirkusartister är stjärnor som inbjuds till (och vinner) Let’s Dance.

I Sverige har istället artist blivit en synonym till musiker och sångare. 

Men musiken har inte tjänat på utvecklingen. Den har underordnats kommunernas behov av platsmarknadsföring och blivit säljande insatser för besöksnäringen. Det normala gaget för musiker som spelar på krogen är middag och två öl till personalpris. 

Det här är resultatet av politisk klåfingrighet. Alla partier är lika goda kålsupare.