Den marina miljön i Östersjön är mycket speciell. Antalet växt- och djur arter är betydligt lägre i Östersjön än på västkusten eftersom salthalten bara är ca 3 - 8 promille jämfört med det normala i öppna havet, som är ca 35 promille.
Samtidigt är Östersjön ett av jordens mest förorenade hav,. Ca 85 miljoner människor lever runt Östersjön och släpper ut sina avlopp, mer eller mindre renade, i havet. Östersjön belastas också av avrinning från stora jordbruksområden som bidrar till en övergödning.
På 1980-talet började övergödningseffekter bli alltmer uppenbara liksom följderna av ett alltför hårt fiske, som främst har drabbat torsken. Idag bedömer havsforskarna att de allvarligaste miljöproblemen i Östersjön är övergödningen, överfisket, miljögifterna, främmande arter och - på litet längre sikt - klimatförändringarna.
Övergödningen ökar idag, trots stora insatser för att minska tillförsel av kväve och fosfor. Det beror på flera olika faktorer. En är syrebristen vid bottnarna som är ett resultat av tidigare övergödning som på så vis förstärks i en ond cirkel. Algblomningen har ökat på senare år. Under sommaren är det främst blågrönalger (cyanobakterier) som kan fixera luftkväve och dra nytta av frigjord fosfor från de syrefria bottnarna som gynnas och tillväxer. Även om kvävetillförseln minskar kan alltså algblomningen öka. En fortsatt minskning av både fosfor- och kväveutsläppen är nödvändig.
Idag är syrebristen i de centrala delarna av Egentliga Östersjön nästan permanent.
För torsken, som redan är hårt drabbad av överfiskning, är syrebristen i bottenvattnet i kombination med att salthalten också minskar ett allvarligt problem. För att rommen ska kunna hålla sig flytande måste salthalten vara minst 11 promille. Det är den först på större djup, där syrehalten idag för det mesta är för låg för att rommen ska överleva.
Fisket har under många år varit alltför hårt och fiskekvoterna har satts långt över de vetenskapliga rekommendationerna. Detta har lett till att den viktigaste fisken, torsken, som tidigare fanns i stora bestånd, minskade drastiskt från slutet av 1980-talet. Nu tycks dock läget ha förbättrats, mest tack vare att föryngringen har varit mycket god under några år. Om nu politikerna tar sitt ansvar och följer den antagna planen för torskens återhämtning finns äntligen anledning att vara optimistisk beträffande torskens framtid.
Även om halterna av DDT och PCB, som orsakade mycket allvarliga skador på många arter under 1960- och 70-talen, har minskat så upptäcks fortfarande nya svårnedbrytbara och bioackumulerande ämnen som utgör framtida hot. Ännu är det inte klarlagt varför många sälar får kroniska tarmskador. Halterna av dioxin i fet östersjöfisk är oroande höga och har troligen en koppling till äldre utsläpp från massa- och kloralkaliindustrierna längs kusterna. Organiska tennföreningar m.fl. kemikalier från båtbottenfärger påverkar många organismer negativt.
Även som en del blivit bättre så står det helt klart att betydligt mer måste göras och att alla länder måste ta sitt ansvar fullt ut och verkligen genomföra de åtgärder som man kommer överens om i internationella förhandlingar.
För att driva på politikerna i arbetet med att rädda Östersjön samarbetar Naturskydds- föreningen med en rad organisationer i övriga Östersjöstater. I år är Naturskyddsföreningen med på Briggen Tre Kronors turné i Östersjön. Tre Kronor lägger till i ett stort antal hamnar, främst i Sverige men även i flera andra Östersjöstater. I hamnarna informerar Naturskyddsföreningen om miljöproblemen och vad som behöver göras.
Bl a följande viktiga åtgärder måste vidtas för att vi ska återfå ett friskt hav:
-ett förbud mot fosfater i tvätt- och diskmedel i hela EU
-en minskad användning av konstgödsel
-effektivare avloppsrening i alla länder runt Östersjön
-minskade utsläpp av kväve från bil- och fartygstrafik
-en begränsning av bottentrålningen, som förstör bottnar och innebär stora bifångster
-fiskekvoter enligt de vetenskapliga rekommendationerna.
Svante Axelsson Hans Hjelm