I det bekanta fallet som ledde till landshövding Marianne Samuelssons avsked, har Naturvårdsverket överklagat den dispens hon gav Max Hansson för ett par småstugor ett stycke från stranden. Verket skriver i sitt pressmeddelande: "Naturvårdsverket anser att ombyggnaden och tomtplatsavgränsningen innebär att mark som idag är tillgänglig för allmänheten privatiseras."
Den ansvariga myndigheten kallar det "privatisering" då ägaren själv önskar disponera sin mark! Tala om förvirring ! Begreppet "äga" vänds bak-och-fram!
Vad värre är, myndigheten är alldeles fel ute. Den känner inte till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som sedan länge är överordnade svensk lag. Den baseras på insikten att demokratin vilar på ett antal omistliga grundpelare, exempelvis yttrandefrihet och äganderätt. Hur viktig den senare är visar nutida erfarenheter från flera U-länder: Endast där böndernas rätt till sin mark erkänns, kan ekonomin skjuta fart.
Konventionens egendomsskydd innebär att man inte får inskränka användningen av privat mark annat än för "nödvändiga" allmänna intressen. Då skall intrånget bedömas enligt "proportionalitetsprincipen", d v s "det allmännas nytta" skall stå i proportion till den enskildes nackdelar.
Max Hanssons egendom kan man besiktiga med Lantmäteriverkets flygbilder på nätet. De visar att allmänhetens väg till stranden ingalunda försvåras. Således blir "det allmännas nytta" oförändrad. Ägarens nackdel skulle bli avsevärd, om han inte får nyttja sin egendom så som han önskar. Därmed står det klart att landshövdingen gjorde rätt i att tillåta ombyggnaderna. Hon visste bara inte att hon skulle hänvisa till konventionen.
Orsaken till misstaget är att alla svenskar i ett halvt sekel har matats med myten om den "unika svenska allemansrätten". När semesterlagen tillkom på 30-talet ville socialdemokraterna ge semesterfirarna tillgång till naturen. Men det skulle bli dyrt att köpa in mark för statliga fritidsreservat, så de skapade i stället det juridiska begreppet "allemansrätt". Det gav alla tillgång till privat mark utan kostnad för staten. Man hävdade tesen att detta varit en sedvanerätt i alla tider, så att den stod över lagen, som gav markägaren rätt att avvisa obehöriga.
Med sin kontroll av tjänstetillsättningar och forskningsanslag lyckades politikerna snärja akademierna till sådan servilitet att alla forskningrapporter under 50 år bekräftat denna tes. Det behövdes en fri aktör utanför akademierna, civilingenjören Gunnar Wiktorsson, för att avslöja tesen som en ren bluff. Det gjorde han 1996 i boken "Den grundlagsskyddade myten" med en grundlig genomgång av rättsläget genom historien. Förr i tiden fanns ingen "allmänhet". Den som vandrade i landskapet haffades enligt lösdriverilagen.
Konventionens egendomsskydd motsvarar alltså våra hundraåriga lagar och ännu äldre sedvanerätt.
Det är stor skandal att våra lagar ännu inte skrivits om i enlighet med Europakonventionen.
Sture Åström Bengt Holmgren