Reflektion kring ledarsidan den 19 september och svar till Lillemor Ohlssons insändare i Västerviks-Tidningen den 17 september.

 

Att övervinna avståndet från ateismen till Abrahams frälsande tro kan liknas vid en två stegs raket. Det första steget är det som ledaren beskriver, det som sker genom "nya vägar för svensk tro" och vars tillväxt ledaren uppmärksammar. Där har man kommit till insikt att "vetenskaplig" materialism (som helt antivetenskapligt förnekar existens av allt sådant som akademiker inte kan bevisa naturvetenskapligt) förtränger en del av verkligheten, nämligen hela den andliga dimensionen. I dessa troende kretsar hörs argument som att vi tror alla på samma Gud, kristendom och islam är samma sak. Olika bibelliknande teologier gäller som kristna, etcetera.

 

Inom det här definitionsområde ryms både "onda andars tro" och "Abrahams frälsande tro". Det andra steget är att inse att Abraham inte bara trodde på Gud, utan Abraham trodde Gud genom att lyda och följa Guds ord. Det som nu sker i samhället är det första steget, de rabiata ateisterna får lite mindre spelytor. Det andra steget kommer att ske med utgångspunkt att Bibeln är Guds evigt oföränderliga ord, i samband med den mission som Gud aviserade genom det profetiskt förutsagda fyndet av Kristusbilden i gruvan i Kristineberg. Kristusbilden som en man är en vanlig syndare, vars synder har blivit förlåtna (hans mantel var doppad i blod).

 

Vi lever i historiens största omvälvningarnas tid. Vetenskapens och teknologins framgångar gav ökad materiell standard. Människan brydde sig allt mindre om Gud.

 

Kommunismen etablerade ateismen som världsreligion. Kristenheten bidrog till sekulariseringen genom inställsam världsanpassning och blivit salt utan sälta som lockar till kyrkan med världslighet. Övertolkningar av Bibeln och begångna onda handlingar genom tro på obibliska/antibibliska kyrkliga dogmer gav mycket bränsle den ateistiska elden. Du och jag kan börja med det andra steget redan idag. Ta först vara på sådant som tydligt framgår från Guds ord och det kommer mera.

 

Jan Stepán