Antalet kyrkobesök sjunker till exempel samtidigt som någon slags andlighet är i växande, en andlighet som dock inte nödvändigtvis tillhör en traditionsenlig kristenhet utan snarast står i något slags oklart förbund med den. Svensk tro är ofta som trons väsen; ett mysterium.

 

Detta förhållande lämpar sig förstås synnerligen väl för sociologiska spekulationer, och sådana börjar nu spridas med viss fart i debatten. En av de mest färgsprakande handlar förstås om religiositeten hos mediaeliten, alltså i princip hos debattörerna själva. Under rubriken "Gud som stil" drar vänsterskribenten Magnus Linton i en ilsken artikel i Dagens Nyheter upp en slags frontlinje mot den nya rörelse som till hans förskräckelse har letat sig ut från buskarna på landet in till journalisternas fikarum i Stockholms innerstad. Allt fler i kultureliten ("mån om glitter") blir katoliker, noterar han, partiledare är lutheraner och revolutionära innerstadsungdomar "hänger nu i moskén", allt detta kryptiskt kopplat till "samma våg som bär Sverigedemokraterna till riksdagen".

 

Lintons artikel är varken djupsinnig eller klarsynt utan först och främst snurrig. Men det är ett tidens tecken att den ändå lyckats sätta fyr på en religionsdebatt. Varför? För att det finns tecken på att det inte bara är folk som börjat tro utan viktigt folk. Det är där det klämmer för Linton och andra.

 

Och tillhör man en sekulär vänsterelit har man faktiskt skäl att oroa sig för sin privilegierade ställning i offentligheten. Historiskt har överheten i Stockholm sällan behövt bry sig om vad som rör sig i huvudena på menigheten utanför, men då och då har det ändå hänt saker. Att tron i någon form nu börjar ta plats även inom eliten kan faktiskt komma att betyda något, om inte annat att den ganska skamliga stigmatiseringen av kristna uttryck och uppfattningar gradvis får svårare att göra sig gällande.

 

Decennier av vänsterpropaganda har format bilden av en kristen intellektuell som en omöjlighet. Politiska eller filosofiska spörsmål från kristna utgångspunkter är per definition något som "kristen höger" håller på med, ett bekvämt otydligt begrepp. Men fortsätter den trend Linton upprörs över, då kommer det successivt stå klart att religiösa tänkare har lika mycket intelligent att tillföra som någon annan, precis som varit fallet i tvåtusen år i europeisk idéhistoria.