På torsdagen var det ekonomisk politik och just jobb som diskuterades. Man vill rulla ut en ny socialdemokrati, förnyad och bättre, inte bara jämfört med hur partiet var förr utan framförallt i motsats till regeringen. Det är den som nu blivit måttstocken som socialdemokraterna mäter sig mot. Politiken bygger inte heller på egna självständiga ideologiska mål utan är snarare ett pragmatiskt schackrande där målet är att på varje punkt verka vara lite givmildare än regeringen för varje enskild väljargrupp.

 

Av naturliga skäl känns det inte helt trovärdigt. Ena sekunden hörs röster om småföretagens problem, som exempelvis de egenfinansierade sjukdagarna alla arbetsgivare har att betala under de anställdas två första sjukveckor. I nästa sekund inleder någon ett anförande med det klasskampsretoriska "kamrater". Lägg på det den munterhet som den ekonomiske talesmannen Thomas Östros rev ned när han kallar sig gruvarbetarson och i talarstolen sjöng en proletärsång från ett helt annat sekel än det vi andra lever i nu.

 

 

Sammantaget blir bilden den av ett parti som försöker rida på många hästar samtidigt. Kongressen kan även i någon mån därmed liknas vid hela vänsterblocket, där det proletärromantiska vänsterpartiet finns i en ringhörna och det traditionellt mer småskaliga och företagsamma miljöpartiet i den andra, allt medan socialdemokratin vaggar fram och tillbaka mitt emellan.

 

Försöken att sitta på flera stolar för lätt vilse och kan resultera i en besvärlig politik med snåriga regler och ökad byråkrati för företag och medborgare. När man exempelvis vill återinföra förmögenhetsskatten, men samtidigt inser att det hotar nyföretagandet tar man till avdragsrätt för riskkapital och företags nystartskostnader. Det kan låta bra, men i praktiken ger det större byråkrati och att investeringar styrs till det som politiskt ansetts gångbart och lämpligt och därmed är avdragsgillt.

 

Det synsättet känns igen från tiden innan skattereformen 1990, staten skattebelade det mesta och sedan fanns en oerhörd mängd politiskt betingade avdrag som ofta gjorde det mer lönsamt att skatteplanera än att jobba. Det är knappast något vi vill tillbaka till.

 

 

Samma sak sker när man försöker komplettera arbetslinjen med en utbildningslinje mellan jobben. Underförstått kan man ana att arbetslösheten är självklar och det handlar om att skademinimera genom att sätta folk i klassiska arbetsmarknadspolitiska åtgärder istället för riktiga jobb.

 

Även om den nya s-förpackningen kan verka trevlig och kongressen stundtals låta som ett möte med företagarförbundet när småföretagandet hyllas så lyser det gamla ständigt igenom. Rörelsen har mycket att bevisa när det gäller att få fram riktiga jobb.

 

Per Selstam/SNB