Att driva ett parti handlar om att vinna debatter, ta diskussioner, visa på sitt eget partis förträfflighet och påpeka orimligheter i andra partiers politik. Det är något som de allra flesta medborgarna i landet ser som självklart - det är så vår demokrati fungerar. Men när SD diskuteras blir debatten om hur partiet ska bemötas och om hur debatten ska föras med partiet ofta både underlig och överdriven.

 

SD:s systerpartier finns representerade i våra grannländers parlament. Men hittills har SD inte lyckats att nå det stöd som krävs för representation i riksdagen. Säkert finns det en mängd samverkande faktorer till att det förhåller sig så. Några kan vara att partiets historia inverkar avskräckande, att svenskar hittills sett Ny Demokratis uppgång och fall som ett avskräckande exempel på ett nytt missnöjesparti och att SD inte synts särskilt mycket i riksmedia. Vidare att partiet saknat representanter i andra beslutande församlingar, att de andra partierna fångat upp väljare som kanske delar somliga av SD:s åsikter och att soffliggare inte sett SD som ett alternativ.

 

Men så har något skett under hösten. Partiet har hamnat i mediefokus som aldrig förr och det ena har givit det andra.

 

Som följd av SD-framgångarna i opinionen är numera regeringsfrågan ständigt uppe på tapeten. Ett allt för stort fokus på regeringsfrågan leder dock till att sakfrågor och politiken får stå tillbaka. Vänsterkartellen misstänkliggör gärna Alliansen för att vilja samarbeta med SD, trots att flera ledande alliansföreträdare varit mycket tydliga med var de står i den frågan - ohederligt från vänsterhåll, men inte särskilt oväntat.

 

 

I gårdagens Svenska Dagbladet presenterade filosofidocenten Martin Peterson en idé om att de andra partierna i riksdagen skulle bilda ett antiparti mot SD om partiet blir vågmästare. Hans tanke är att det för varje riksdagsmandat som SD eventuellt skulle få avsätts lika många mandat från de etablerade partierna så att SD och antipartiet mandatmässigt blir lika stora. Antipartiet skulle då bildas av en informell samling riksdagsledamöter vars enda uppgift skulle vara att vid varje omröstning rösta emot hur SD röstar - oavsett vad frågan gäller. Förslaget är inte vidare demokratiskt och definitivt inte önskvärt eller realistiskt. Tack och lov var de företrädare från riksdagspartierna som svd.se talat med under gårdagseftermiddagen mycket negativa till tanken.

 

Några oklarheter verkar inte finnas i regeringsfrågan. Vi har två allianser som strider emot varandra. Blir det majoritet för någon av dessa, är saken biff. Skulle Sverigedemokraterna bli vågmästare bör den allians som är störst söka samarbete med något av den andra alliansens partier. Dessa sätt är tillräckliga. Korten ligger på bordet.

 

Det är dags att frysa ner denna, i många stycken underliga, regeringsdebatt med alla dess eventualiteter och inte plocka upp den ur frysen förrän efter valet nästa år. Ola Mårtensson