Vi har tagit fel på vädret. I Carl Johans park strilar regnet, men Hadeel Ibrahim har varit förutseende nog att ta med ett paraply till skillnad från fotografen Karoline och jag.

Hadeel bor i närheten och snart sitter vi i hennes och Ersins lägenhet, som är sparsamt möblerad och ser ut som det provisorium den har blivit.

– Vi håller på att leta efter en bostad i Linköping, säger Hadeel lite ursäktande.

Artikelbild

| Hadeels och hennes mans lägenhet bär spår av ett äktenskap som bara är ett halvår gammalt.

Annars syns det att det är ett nygift par som bor här. Väggen pryds av en karikatyrteckning av dem med Eiffeltornet i bakgrunden, en souvenir från en resa till Paris. I burspråket kan man läsa devisen ”Kärleken övervinner” och framför dem står ett leksakståg i trä, vars vagnar drar namnen Hadeel och Ersin omgärdade av röda hjärtan. Det är en fin symbol för en livsresa som ännu håller hög hastighet.

– De som bodde här före oss hade sin julgran där, det var jättefint.

Någon egen jul hinner de inte fira här. Ersin, som är tandläkare och kommer från Bulgarien men har turkiska rötter, skulle inte ha något emot att flytta till Bulgarien, men Hadeel vill fullborda en universitetsutbildning först. Därför är kompromissen Linköping.

Uppbrott är hon inte främmande för, 2011 kom hon till Söderköping från Libyen, året därpå fick hon uppehållstillstånd i Sverige. Men det är nuet och framtiden som upptar hennes tid mest.

Artikelbild

| Väl inne från ösregnet inomhus brygger Hadeel Ibrahim te.

– Det enda jag visste om Sverige när jag var i Libyen var Zlatan och ett par tennisspelare, inget mer. Och jag visste inte att jag skulle åka till just Sverige, först åkte vi till Italien och vi stannade där en månad eller så. I Italien hade vi kontakt med en faster som bodde i Sverige och jag fick se lite via videosamtal hur det såg ut. Hursomhelst, i Libyen drömde jag bara om att plugga klart och börja jobba, men jag kunde inte föreställa mig det liv jag har nu – att efter nästan sju år fortfarande studera och att jag har förändrats så mycket som person, säger hon

– Nu ska jag börja en ny universitetsbildning, Språk, Litteratur och Medier, i Linköping. Den tror jag passar mig, språk och medier intresserar mig, säger hon.

Artikelbild

| Hadeel Ibrahim har gjort en resa präglad av kärlek och respekt.

Det är hennes andra universitetsutbildning, tidigare har hon läst byggteknik.

– Jag läste till ingenjör redan i Libyen, det var pappa som påverkade mitt val av studier och jag trivdes med dem, men här i Sverige tyckte jag att ingenjörsinriktningen blev... tråkig. Jag avbröt mina studier efter två terminer, fast det gick bra, jag hade godkänt i allt och så.

Hadeel Ibrahim berättar att hon har lätt för språk och att lära sig tala svenska gick ganska snabbt.

– Nyckeln är inte bara språket. Men kan inte bara läsa på Sfi och tala svenska med sin lärare och sedan gå hem och prata arabiska. Det viktiga är att man möter andra utanför skolan och talar svenska, säger hon med ett skratt och säger att hon kan uppfattas som alltför social nu när hon har lärt sig det.

Ett viktigt steg i den utvecklingen var ett projekt som bedrevs av Byrån mot diskriminering och ABF, som bara var för kvinnor

– Det var nog bra att det bara var för kvinnor så man vågade prata och berätta om hur man tänkte. Nu har jag inga problem med att prata, jag babblar kanske för mycket ibland. Men det finns situationer där jag känner att jag inte blir hörd, förstår du?

– Jag har både svenska och arabiska vänner. Men det finns situationer där jag inte känner mig hemma någonstans.

Hadeels arabiska vänner tycker att hon blivit för svensk, samtidigt som hennes svenska vänner nog tycker att hon är lite för konservativ ibland. Som exempel nämner hon att när hennes svenska vänner diskuterar homosexuella. Då är hon mer öppen och bekväm att delta i diskussionen, till skillnad från hennes familj. För dem är frågan odiskuterbar.

– Men ibland kan jag tycka att det blir för mycket. Det handlar bara om att skydda, skydda, skydda. Då kan jag tänka, kan vi inte prata om nåt annat nu?

När hon badar föredrar hon att bada med byxor och t-shirt men det händer ofta att hon är med väninnor som har burkini på sig och då möts hon ibland av respektlösa blickar och kommentarer från andra.

– Jag respekterar dem som vill bada halvnakna men då tycker jag att de ska respektera mig. Svenskar måste respektera om människor i Sverige talar arabiska och är muslimer.

– Ibland kommer det också från mig själv. Jag kan tycka det är jobbigt när en familj diskuterar på arabiska på spårvagnen. Jag kan komma på mig själv med att tänka: Varför talar de så arabiska högt? Då tänker jag i stället att de kan svenska och väljer att tala arabiska eller att de inte lärt sig svenska, för egentligen spelar det ingen roll.

Men detta är ingenting mot slöjan. Det är inte så länge sedan Hadeel valde att inte bära slöja till vardags.

– För mig är slöja bara ett klädesplagg. I Libyen tänkte jag aldrig på den. Jag ser den inte som något politiskt. Jag gillar att dansa och då blev det obekvämt med slöja och sen blev det likadant på gymmet.

Det finns fortfarande tillfällen då Hadeel Ibrahim bär slöja.

– När jag ber så är jag helt täckt och när jag umgås med äldre bär jag slöja av respekt för dem. Om jag skulle åka till Libyen skulle jag också bära slöja av praktiska skäl.

Hadeel Ibrahims liv har förändrats under dryga sex år på ett sätt som hon aldrig kunde föreställa sig, men livet mellan 20 och 30 innebär ofta stora förändringar för alla.

– Om sex år är jag 32. Då har jag en utbildning och ett jobb. Kanske som lärare eller översättare. Sedan kanske jag har fått barn. Ett barn. Men var jag bor vet jag inte, säger hon och ler.

Livet skyndar vidare och Hadeel och Ersin, nu iförd en fotbollströja för det turkiska favoritlaget Besiktas, måste i väg. Nu ska de inte resa så långt som de hittills har gjort men med flera språk, utbildningar, kärlek och respekt som verktyg kan de nog komma hur långt som helst.