Repslagaren fick ge plats för ny skola

I november 1938 lades Västerviks sista "riktiga" repslageri ner. En 200 år gammal industriepok gick i graven. Repslagare Alfred Nilsson blev den siste i sitt slag i Västervik.

Epok i gravenJu mer jag går tillbaka, desto mer går det framåt för mig, sa repslagaren.

Det var en yrkeskvickhet som i dag nog känns väldigt mossig och svårbegriplig för det flesta av oss. Det är väl få som ens hört talas om - och än mindre sett -  ett kastblock, en klarskiva, en micker eller som varit inne i en häckelbod. Men så sent som i slutet av 1950-talet höll Alfred Nilsson på - om än i mycket blygsam skala - vid Glasbruksgatan på söder.

Hans repslageri hade nog mer karaktären av hobbyverksamhet då, redan 20 år tidigare hade han monterat ner sin stora och den sista repslagarbanan av betydelse. Den låg i kvarteret Skäddan, som ni kan se på bilderna. På platsen skulle Lidhemsskolan växa fram något år senare. Och redan då var konkurrensen från den tidens maskiner mördande för en gammal hantverkare. En skicklig repslagare tillverkade under en säsong tre ton. En modern maskin i slutet av 1930-talet, spann på tre åttatimmarsskift fyra ton!

Men det fanns en tid då repslagarens yrke var en god affär även om konkurrensen i en stad som Västervik var hård. Under Västerviks glansdagar som sjöfartsstad när segelfartygen byggdes på varven gick det åt massor av tågvirke. Här tillverkades rep och trossar i alla dimensioner för de stora och stolta fartyg som under klang och jubel gick av stapelbäddarna vid varven.

Under 1800-talet fanns flera repslagarebanor samtidigt. Den största var den Hultmanska (senare kallad den Tengerska). Den var anlagd i början av 1800-talet, kanske rent av i slutet av 1700-talet och låg ungefär där Järnförädlingen ligger nu. Den flyttades i samband med att järnvägsspåren längs Södra Varvsgatan anlades och hamnade på Repslagargatans västra sida mellan hörnet av Bangatan och Kattkullegatan, eller för dem som varit med några år mellan Altona och Hagalund.

Den banan var 125 meter (kallad den stora banan) lång och täckt med tak och väggar, så man kunde jobba oberoende av väder och vind.

Banan drevs av repslagaren Edvard Höglund. När man började bygga runt Kattkulleberget revs banan och flyttades till Södermalm. Den nya hamnade väster om den gamla Metodistkyrkan, mellan Hallbergs hage och Odengatan. Samtidigt med Höglunds bana fanns det två till.

Den andra låg på Östermalm, nästan vid ingången till Ludvigsborgs gård och söderut mot det man kallade för Tengers loge. Den var placerad ungefär där ingången till idrottsplatsen är nu.

Den tredje låg bortom Vattentornet och Kattkulleberget utefter Bergsgatan och hade anlagts av repslagaren Carl Erik Eriksson 1882 och flyttades efter några år upp till den plats där Lidhemsskolan nu finns. I nästan 30 år drev han banan. 1910 lämnade han över till sonen Carl som innehade banan tills han överlät den på Alfred Nilsson 1925.

Alfred Nilsson var en god representant för ett gammal förnämt hantverk. Han hade börjat i unga år som hjulvändare vid en bana i Åhus. Det var 1895. När han intervjuades i Västerviks-Tidningens jubileumsnummer 1959 var han lite uppgiven:

- Ja, nu sjunger det här jobbet på sista versen. Det går inte att konkurrera med maskiner. När jag började fanns det inga maskiner och trots att det var gott om repslagerier gav yrket en god utkomst. Nu vet jag inte om det finns några fler repslagerier och själv har jag praktiskt upphört. Det är bara tillfälligtvis som jag gör något, sa Alfred Nilsson, 77 år gammal!

Nilssons resa genom livet till Västervik och Glasbruksskogen hade varit lång och hård. Den började som vi skrivit i Åhus som lärling och gick via Södertälje, Kristianstad, Gävle och Visby innan han slog sig ner här. Han gick den klassiska vägen för blivande repslagare. Han fick som alla andra unga gossar börja som hjulvändare, fortsätta som förbundare och som utlärd bli spinnare. Det var en eftertraktat mål för lärpojken.

Läroåren var ingen dans på rosor. De gamla gesällerna kunde många gånger göra livet surt för lärpojkarna. En lärling skulle veta sin plats och fick inte ens dua en gesäll. Hackordningen var skarp och tydlig. Gesällerna i sin tur hade mästarna över sig som höll dem i Herrans tukt och förmaning.

Gesällerna gav sig ut på sina vandringar och stannade så länge de hade lust. Särskilt många passerade i Södertälje där det fanns gott om jobb. Vid landets kuststäder, som hade varv, var det lätt att få sin försörjning.

Och Nilsson hade vandrat färdigt för länge sedan. Det var inte utan vemod som han såg tillbaka på sin långa yrkesbana. Ett gammalt hantverk som han hade ägnat hela sitt liv åt var på väg att försvinna helt. Maskinåldern var sedan länge där.

- Industriellt kan man framställa mer och för billigare pris, men när det gäller kvalitet - nej, då kan inte produkterna mäta sig med vad som frambringades på en repslagarbana, var hans slutord.

 

Läsarkommentarer:

Repslagaren fick ge plats för ny skola

Historia