Det är visfestivaltider i Västervik, då tycker vi det kan vara på sin plats att lyfta fram en av medlemmarna i Hootenanny Singers som inte stått i rampljuset så ofta under senare år. Medlemmarna i Hootenanny Singers lärde känna varandra redan i realskolan. Det gick några år innan Hansi Schwarz en dag kom till Tonny Roth och frågade om han ville vara med i hans nya band som var på väg att ta form.

– Ja, det kan jag tänka mig. Men då vill jag att Björn Ulvaeus ska vara med också.

Hansi sa nej.

– Då får det vara, svarade Tonny.

Några dagar senare kom Hansi tillbaka och sa att Björn också var välkommen. Det blev inledningen på en riktig framgångssaga. Gruppen hade 40 låtar på svensktoppen under åren. Ett år gjorde de 168 spelningar.

– Det kunde vara tufft. Ofta hade vi två spelningar samma kväll. Det var fri fart på vägarna och det gick fort mellan folkparkerna, säger Tonny som kan berätta att Hootenanny Singers klarade sig utan att bli inblandade i några allvarliga olyckor.

Kraven i kontrakten var stränga. Därför tryckte man gärna lite extra på gasen. Om gruppen kom tio minuter för sent till en spelning rök tio procent av gaget... Om förseningen var mer än en timme försvann allt. Men de flesta arrangörer såg mellan fingrarna och lät udda vara jämnt.

– Jag minns bara att det var en arrangör som drog in vårt gage. Vi gjorde inga flera spelningar där... Men allt handlade inte bara om pengar. De satt ju en publik och väntade också.

Gruppen, med namnet West Bay Singers, bildades 1961 på Hansis initiativ. Han blev viktig för gruppens utveckling och – vilket inte ska underskattas – han hade tillgång till en egen lägenhet där de kunde öva och umgås utan några vakande ögon eller öron från vuxenvärlden.

– Hansi fick skriva under sina egna sjukintyg, minns Tonny.

1963 fick gruppen sitt genombrott. Det var Björns mamma som hade anmält grabbarna till en amatörtävling som kallade Plats på scen. Det gick bra vid spelningen i Norrköping inför en jury som kanske inte hade den högsta musikaliska kompetensen... Men musikförläggaren "Stikkan" Anderson hade fått ett öga på gruppen i kvällstidningen Expressen. Han var ute efter en sådan grupp som beskrevs i tidningen. Han hade redan namnet klart...

– Jag vill minnas att vi skickade upp något band till honom med alla förbehåll du kan tänka dig – att vi var lite förkylda, instrumenten inte i bästa skick och så vidare...

Det slutade med att "Stikkan" Anderson kom till Västervik. Hemma hos Björn Ulvaeus på Norrtullsgatan diskuterades framtiden. Hootenanny Singers blev en av sex vinnare vid finalen på Plats på scen. Ingen etta utsågs. Spelningarna strömmade in och fyra unga grabbar från Västervik var plötsligt kändisar.

– Det var mest spännande. Folk viskade och pekade lite. Svenskar är i allmänhet väldigt hänsynsfulla. De kastar sig inte över en med autografblocket i högsta hugg.

Efter studenten i Västervik hamnade tre av gruppens medlemmar på samma lucka på I 4 i Linköping. Hansi drog till Lund för studier. En hygglig kompanichef såg till att grabbarna fick generöst med nattpermissioner med kamraternas goda minne. Han ställde upp kompaniet på kaserngården och frågade de församlade om de visste vilka de tre Västerviksgrabbarna var. Det visste de. Han förklarade att det handlade om rätt mycket pengar för trion – och frågade om det var okey med att de fick lite extra permissioner.

– Svaret var JA från kompaniet, minns Tonny Roth.

Det blev många starka minnen från turnélivet och från skivinspelningar. En midsommar i Skellefteå fanns 17 000 personer i publiken. En annan midsommar var gruppen i Överkalix och fick stark hemlängtan till Västervik. Det blev en 120 mil lång bilfärd genom ett sommarljust land i ett sträck.

– Vi stannade bara för att tanka och så tror jag vi åt några mackor vid motell Liss i Sundsvall.

När gruppens roddare och chaufför Hans "Berka" Bergkvist klev in i skivstudion blev det en munter stund. Det var 1967. Klockan började närma sig midnatt när Hootenanny hade en låt kvar på den nya Lp-n..

– Vi fick inte till den direkt. Så jag föreslog vår producent att "Berka" skulle sjunga. Han ville inte. Men du lyssna i alla fall, sa jag. Efter att ha lyssnat en minut så sa han: Kör!

När "Berka" stämde upp till sång började alla andra att skratta. Hans röst är svår att beskriva – men den lämpar sig i alla fall inte för sång kan vi konstatera utan att tumma på sanningen...

– Vi skrattade så vi inte kunde sjunga. Det slutade med att "Berka" låstes in och fick sjunga utan att vi hörde honom.

"Mårten Gås" blev en succé och gick upp på svensktoppen. Mannen utan sångröst intervjuades i teve av Ulf Thorén.

Alla sagor har sitt slut. Det har också den om Hootenanny Singers. Johan Karlberg lämnade gruppen i slutet av 1960-talet. Han tjänster behövdes i familjefirman som sålde bilar. Gruppen fortsatte några år till.

– Vi drog ner på turnerandet och spelade mest in skivor, säger Tonny Roth.

Tonny Roth satte sig i skolbänken och började studera beteendevetenskapliga ämnen i Lund. Det slutade med att han blev anställd som personaladministratör på regionsjukhuset i Linköping. I 40-årsåldern började han fundera på vad han höll på med.

– Vi hade så lite att göra så det blev helt enkelt tråkigt.

Tonny Roth kompletterade sina studentbetyg, gjorde högskoleprovet och kom in på medicinutbildningen i Uppsala. I början av 1990-talet fick han sin läkarlegitimation och har jobbat som allmänläkare tills han var 69 år.